Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. - 1 Joh. 1:8

Du kan inte bli i Gud eller Kristus den, som du gärna vill vara med mindre du först blir inför dig själv den, som han vill, att du skall vara. Men nu vill han att du skall vara inför dig själv det, som du i verkligheten är, nämligen en syndare - en syndare, ond, dåraktig, förvänd, djävulsk, otrogen och dylikt. "Ett vredens barn av naturen." Det är ditt namn, din titel, din värdighet. Detta är den rätta förödmjukelsen. Om du nu erfarit detta, så är du i Guds ögon den, som du ville vara, dvs. helig, from, uppriktig, rättskaffens, troende osv.

Vi har en djävulsk benägenhet och vilja att bli egenrättfärdiga helgon, fastän Gud vill göra oss till syndare, vi vill stiga allt högre och högre, fastän Gud vill föra oss allt djupare i syndens levande kännedom, på det vi mer och mer måste se och erkänna, att vi är syndare, och som sådana söka nåd. Ty Kristus har kommit för att frälsa och saliggöra just syndare.

Det förborgade i den sanna visheten är intet annat än att i grunden känna sig själv och således hata sig själv, samt söka all rättfärdighet inte hos sig själv, utan hos Gud.

De rätta kristna måste vara fulla av synd och ändå utan synd.