Men se till att inte du också blir frestad. - Gal. 6:1

Detta är en ganska allvarlig förmaning, avsedd att bryta hårdheten och strängheten hos sådana, som inte upprättar och återställer de fallna. Det finns ingen synd, som en människa gjort, säger Augustinus, som inte en annan också kunde göra. Vi befinner oss ännu på det hala. Om vi därför blir övermodiga, och lämnar vår plats, är det synnerligen troligt att vi faller. ---

Paulus tillägger alltså denna allvarliga förmaning för att inte herdarna skall vara hårda och stränga mot de fallna eller med fariséen (Luk. 18:11) mäta sin helighet efter deras synder, utan hysa ett moderligt sinnelag mot dem och tänka: Denne har fallit, det kan hända att även du faller mycket farligare och skändligare än han. Och om de, som är så benägna att döma och fördöma andra, riktigt betraktade sina egna synder, skulle de finna, att de fallnas synder är flisor, medan deras egna är grova bjälkar (Matt. 7:3).

"Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller." (1 Kor. 10:12) Om David, som var en så helig man, full av tro och Guds Ande, och som hade fått så utomordentliga löften och hade utfört så stora ting för Herren, faller så skändligt, om han trots sin rätt höga ålder bringas på fall av den lusta som hör ungdomen till, sedan Gud prövat honom med så många olika frestelser, vad har vi då för anledning att tänka högt om vår egen ståndaktighet.

Med sådana exempel visar Gud oss först vår egen svaghet, för att vi inte skall bli uppblåsta, utan vandra i fruktan, och vidare sin egen dom, att det inte är något som han mindre kan tåla än högmod, vare sig emot honom själv eller mot bröderna. Det är alltså inte utan anledning som Paulus säger: "Men se till att inte du också blir frestad." De som prövats i frestelser vet, hur nödvändigt detta bud är. De däremot som inte varit utsatta för sådant saknar förmåga att förstå Paulus.