Och är du son är du också arvinge, insatt av Gud. - Gal. 4:7

Det går över all mänsklig fattningsförmåga, när han säger: Arvinge, inte till någon rik och mäktig konung, inte till kejsaren, inte världens arvinge, utan den allsmäktige Gudens, han som har skapat allt. Detta vårt arv är alltså, som också Paulus på ett annat ställe säger, obeskrivligt rikt. (2 Kor. 9:15). Och kunde någon med viss och stadig tro fasthålla detta och fatta dess härlighet, att han är Guds barn och arvinge, skulle han akta all makt och rikedom i all världens riken för smuts och avskräde i jämförelse med sitt himmelska arv. Han skulle vämjas vid allt som är högt och härligt i världen. Och ju större världens prakt och härlighet var, desto mera förhatlig skulle den vara för honom.

Kort sagt, allt som världen mest beundrar och prisar, det skulle i hans ögon vara avskyvärt och ingenting. Ty vad är väl hela världen med dess makt och rikedom och härlighet i jämförelse med Gud, vars son och arvinge han är? Han skulle med Paulus ivrigt önska: Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. (Fil. 1:23), och ingenting skulle vara honom mera välkommet än en för tidig död. Den skulle han välkomna som den ljuvligaste frid. Han skulle nämligen vara viss om att den skulle innebära slutet på allt hans onda och om att han genom den skulle komma i besittning av sitt arv.

Ja, en människa, som fullkomligt trodde detta, skulle inte leva länge. Hon skulle dö av glädjens övermått.