Ur Resekost, betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.
|
Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna. - Matt 10: 28 Detta ställe är fullt av tröst. Det är i överensstämmelse med dess värde, att vi noga aktar på detsamma. Kristus bekänner nämligen här uppenbart, att hans trogna lever och att de inte ens i evighet kan dödas, de kan inte dö, fastän de dödas till kroppen. Er själ, säger han, lever, ja ni lever t.o.m. då, när er kropp dödas. Ty, säger han, de har inte makt att döda själen. Men nu är själen kroppens liv. Vad förmår då de, som dödar er? De kan skilja själen d.v.s. livet från kroppen. Men de kan inte döda den. Antingen de vill eller inte, så lever ändå själen. Den kan inte dödas. Därför säger Paulus, att han har lust att vara borta från kroppen och vara hemma hos Herren, det är, han ville till kroppen vara död, och till själen leva med Kristus. Men hur det förhåller sig med livet, sedan kroppen blivit dödad, det kan tros, men inte begripas. Det skall inte heller begripas. Det är nog för oss att veta, att vi lever, om än kroppen är dödad. Men hur vi skall leva, det vet vi inte nu. Men Gud är inte de dödas Gud, utan de levandes, ty för honom lever allt. Därför, om vi än blir dödade, så är vi ändå levande för honom. Då det nu förhåller sig så, varför är vi då rädda för döden, vi, som inte kan dö, utan med nödvändighet är odödliga. Och våra fiender kan inte annat än skilja vår själ, d.ä. vårt liv, från dess hus, nämligen kroppen, och driva den ur denna värld - såsom ur ett fängelse - till sitt rätta hem, där hon i Gud får leva evigt. Därför skall ni vara stolta och frimodigt förakta dem, som försöker döda er, vilka hotar mer, än de kan göra. Här skall man se på de heliga martyrernas exempel. Vincentius har bespottat sina mördare och sagt: Döden och korset är för de kristna endast ett skämt och en lek. Och när han steg ned på de glödande kolen, berömde han sig av att han gick på idel rosor. Agatha sade, när hon gick till fängelset och plågorna, att hon gick till en glädjemåltid och till bröllopsfesten. Så har även många andra gjort! |