Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och hur gärna ville jag inte att den redan vore tänd. - Luk. 12:49.

Vi ser i våra dagar, att på grund av våra motståndares förföljelser och hädelser och på grund av världens förakt och otacksamhet kommer efter evangelii predikan att följa många olyckor, som ängslar oss så, att vi ofta efter köttet tänker, att det hade varit bättre om gudaktighetens lära aldrig blivit känd och freden bevarad än att som nu denna lära blivit spridd och den allmänna säkerheten äventyrad. Men efter anden säger vi oförskräckt med Kristus: Jag har kommit för att tända en eld på jorden och hur gärna ville jag inte att den redan vore tänd!

Men så snart denna eld är tänd, börjar häftiga oroligheter, ty det är inte någon kung eller kejsare som framkallar den, utan denna tidsålders gud, som är en oerhört mäktig ande och herre över hela världen. Denne store motståndare angrips av det svaga ordet, som predikar den korsfäste Kristus. Då Behemot känner dess gudomliga makt, rör han alla sina lemmar. Han slår med stjärten och "gör djupet kokande som en gryta" (Job. 41:22). Därav kommer alla oroligheter och allt raseri i världen.

Därför bör det inte alls oroa oss, att våra motståndare förargas och ropar, att det inte kommer något gott av evangelii förkunnelse. De är själva blinda och förhärdade, och därför är det för dem omöjligt att se någon nytta eller frukt av evangeliet. Vi däremot som tror ansätts visserligen i utvärtes måtto och till en tid av allt möjlig ont. Vi föraktas, plundras, smädas, fördöms, är var mans avskrap och blir dödade. Och invärtes ängslas vi av vårt syndmedvetande och plågas av onda andar. Men lika fullt ser vi, att evangelium medför väldiga och oräkneliga fördelar och frukter. Ty vi lever i Kristus, i vilken och genom vilken vi är konungar och herrar över synden, döden, köttet, världen, och dödens kung. På vilket sätt? I tron, ty ännu är inte vårt goda uppenbart. Vi väntar det under tiden med ståndaktighet, och likväl äger vi det redan säkert genom tron.