Startsidan

Studieguide

Kontaktpersoner

LNB-forum


Logosmappen

Trosfrågan

Sök i Folkbibeln

Länkar

 

Nordisk kulturfond

 

Tillbakablick på Israels historia

Israels fortsatta öde

Templets öden

Lärdomar av Israels folks öden

Märkväl att detta kapitel som är lätt språkligt bearbetat och lite förkortat skrevs av Edvin Wirén år 1936. Alltså några år innan den fruktansvärda judeutrotningen (Holocaust) i Europa. Läs mer om förintelsen på Vita bussars hemsida och artikeln om förintelsen.

Israels fortsatta öde

Vi följde i framställningen av Gamla testamentet det heliga landets och förbundsfolkets öden, tills de år 63 före Kristus råkade under Roms herravälde. Den tid, som nu följde, blev för hela det judiska folket en ödesdiger tid. Några årtionden efter Kristi död tillspetsades förhållandena mellan judarna och romarna till det yttersta.

Då uppstod bland folket en upprorsrörelse mot Rom, ledd av det fanatiska parti, som kallades "ivrare", "zeloter". Denna rörelse tog sin begynnelse år 66 och ledde till många våldsamma handlingar. Rom kuvade denna rörelse. Jerusalem föll i juli år 70 efter en fyra månaders belägring under de ohyggligaste lidanden, kännetecknade av hunger och blodsutgjutelse. Templet och staden brändes. Större delen av invånarna nedgjordes. De som överlevde såldes som slavar eller sparades för segrarens triumftåg till Rom.

Så gick den judiska staten under genom "Jerusalems jämmerliga förstöring". Guds fruktansvärda straffdom gick över detta folk, som ägde en så rik historia och var kallat att vara välsignelsens bärare till alla folk, men i otro förkastat Messias. Jesu ord, uttalade 40 år tidigare, gick i bokstavlig uppfyllelse (Luk. 19:42-45).

Ett sista upprorsförsök av spillrorna av det judiska folket kvävdes i blod på 130-talet. Det sedermera återuppbyggda Jerusalem förvandlades till en hednisk stad, dit judarna inte ägde tillträde. På den plats, där templet stått, byggdes ett tempel åt Jupiter. Nu står på tempelplatsen en moské. Av den forna grundmuren är synlig endast en liten del.

Templets öden

Israel var kallat att vara ett Guds folk, framför alla andra. Dess helgedom hade en enastående betydelse i folkets liv. Det är fördenskull en mäktig och gripande predikan, att Guds dom icke mindre än tre gånger gick över detta folks tempel.

  1. Första gången skedde detta under domartiden, då israeliterna tagit Herrens förbundsark från Silo med sig ut i striderna mot filisteerna. I stället för att omvända sig till Herren satte folket en magisk tro till detta yttre tecken på Herrens närvaro. Arken blev tagen. Herrens dom gick över Silo och dess helgedom (l Sam. 4: 1-11; Ps. 78: 56-61).
  2. Genom undergången av Salomos tempel år 586 drabbade domen för andra gången Israels helgedom. Jeremia, som fick uppleva templets undergång, hade i mäktiga strafftal varnat folket för dess synd, hotande den heliga staden och templet med Silos öde (Jer. 7: 1-15; 26: 1-6).
  3. Jeremias ord om Herrens hus, som blivit en rövarkula (Jer. 7: 11), upprepades många hundra år senare av Jesus, då han förutsade det herodianska templets fall (Luk. 19: 46). Den dom, som år 70 drabbade templet och folket, var mer fruktansvärd och ödesdiger än någonsin, ty folket hade i århundraden hållit fast vid sina falska fromhets- och rättfärdighetsideal, bedrivit sitt avguderi med tomma former och icke velat känna den levande Guden.

Såväl efter det salomoniska som efter det herodianska templets fall drevs folket i landsflykt. Också själva landet drabbades av Guds dom (5 Mos. 29:23).Då Israel förkastade Herren, bjödos frälsningens skatter åt hedningarna, som redan länge "väntat efter hans lag" (Jes. 42: 4).

Under det Israel spreds över jorden, begynte det andliga Israel samlas från alla jordens folk. Evangeliet begynte sitt segertåg över världen. Den skapar "en helig, allmännelig kyrka", uppbygger ett andligt tempel. Inom den levande Gudens tempelgårdar finnes rum för "alla folkslag och stammar och folk och tungomål" (Upp. 7:9). Men överallt i världen är varje "Amen" och "Halleluja" en återklang från templet i Jerusalem.

Trots den svåra dom, som drabbat Israel, gick detta folk likväl icke helt och hållet eller för alltid under, ty Gud hade icke återtagit sina löften. Det fick börja sin tunga vandring ut över världen (5 Mos. 28: 64-68). Men det skall en gång komma tillbaka (Jer. 16: 14-15). Genom den i skrift fixerade utläggningen av lagen, kallad Talmud, som kan sägas utgöra det sammanfattade resultatet av det judiska folkets andliga strävanden och utveckling under nära ett årtusende (från 5 :te eller 4:de århundradet före Kristus till mitten av 6 :te efter Kristus) har judendomen så att säga dragit sig inom sitt eget skal. Detta har sålunda blivit ett verksamt medel att bevara Israels särställning genom tiderna. Betecknande för den närvarande tiden är, att denna skyddsmur håller på att förlora sin betydelse.

Lärdomar av Israels folks öden

Kristi rike, som nu går fram bland hedningarna, skall ännu en gång samla Israels över hela världen förskingrade barn. Stort är fältet av de döda benen (Hes. 37), men dessa skola, då tiden är inne, genom Guds stora barmhärtighet samlas och få liv (Rom. 11:25-36). Som redskap härför skall Gud begagna både "fiskare" och "jägare" (Jer. 16: 16). Det är Bibelns fasta försäkran.

Genom detta folk har Gud skänkt oss Gamla testamentet, som Israel ännu erkänner som sin heliga urkund. Även Kristus och hans apostlar ha tillhört detta folk. Genom detta folk ha vi fått Nya testamentet, som det för egen del förkastat. Må vi taga emot detta ord i sin helhet i anda och sanning! Må Israels öde få lära oss, att Gud menar allvar med sitt ord! Må han få fördjupa vårt andliga liv! Vare vår bekännelse: "Jag fröjdar mig över dina vittnesbörd väg såsom över alla skatter" (Ps. 119:14) och vår bön: "Visa mig, Herre, din väg, jag vill vandra i din sanning. Behåll mitt hjärta vid det ena, att jag fruktar ditt namn" (Ps. 86:11).

Vi ha icke fått några löften om att Herren ännu skulle sända sin församling nya profeter. Men väl har han varnat för falska profeter (Mark. 13:21-23). Må vi därför akta på det fasta profetiska ordet (2 Petr. 1: 19)) tills en ny tid randas
med Herrens uppenbarelse i härlighet.

"O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar!" Rom. 11: 33.

"Jerusalem är öde, Dess tempel störtat ner,
Dess präster äro döde, Dess spira är ej mer,
Men Kristi rike varar Och sig allt mer förklarar."

Läs mer om Israel i Hoppets bekännelse, kap 9.2.

Webmaster
 
5.12.2005