Kanaans land

Det land, som Gud lovat åt Abraham och hans efterkommande kallades före kungatiden oftast Kanaan. Namnet härstammar från Hams son Kanaan. Ibland kallades landet även ”hebreernas land”. Under kungatiden är ”Israels land” det vanligaste. Profeterna gav det sådana vackra namn som ”Herrens land” (Hos 9:3), ”det härliga landet” ( Dan 11:16, 41) och ”det heliga landet” (Sak 2:12). Namnet "det heliga landet" har fått en alldeles särskild betydelse, sedan Jesus levat, lidit och dött i detta land. Hebr 11:9 kallar det ”det utlovade landet”. Kanaans land var ett litet land, 27 mil långt och största bredden var 18 mil, till ytan något mindre än Danmark. 2/3 av landet låg väster om Jordan. Det låg i den gamla kulturvärldens centrum i knutpunkten mellan Asien, Afrika och Europa.

Den stora karavanvägen mellan den tidens stormakter och kulturländer, Egypten och Assyrien, gick vid landets gränser. Vägen mellan Egypten och Syrien gick genom ”kustlandskorridoren” den remsa av jämnt och fruktbart land, som sträcker sig 1.5 - 2 mil inåt, längs Medelhavet. Mellan denna kustremsa och Jordandalen ligger det egentliga höglandet ett omkring 5 mil brett område. Landet genomskärs från norr till söder av en gravsänka vars botten ligger avsevärt under Medelhavets yta. Gennesarets sjö ligger drygt 200 meter under Medelhavets yta och Döda havet, som även kallades Salthavet, ligger 395 meter under havets yta.

Öster om Jordan ligger Moabs och Gilaeds högland. På grund av sin höglandsnatur var Palestinas klimat bättre än både Nildeltats och det babyloniska slätternas, och det var rikt på säd och olivolja. Det utgjorde därför alltid ett begärligt byte för kungarna i Egypten och Assyrien.

Gud ville att hans förbundsfolk skulle bo avskilt, just för att kunna uppfylla sitt unika kall som Guds folk, 3 Mos 20:24-26; 4 Mos 23:9 (se 1 Joh 2:15); 5 Mos 33:28. Han byggde därför murar mellan sitt folk ”vingården”, Jes 5; Matt 21:33, och hedningarna. En av dessa murar var Mose lag. Lagen försvårade och rent av omöjliggjorde en samexistens mellan Herrens folk och de andra folken. Den kallas därför också av Paulus för ”skiljemuren”, Ef 2:14.

Men Palestinas geografiska läge var också en skiljevägg som isolerade Herrens folk. I öster begränsas landet av Moabs och Gileads berg. I söder begränsas landet av berg och ”den stora, och fruktansvärda öknen”, 5 Mos 8:15. I väster spärrar och stänger det ”Stora havet”, 4 Mos 34:6. I landets nordliga del ligger bergskedjorna Libanon och Anti-Libanon.

I detta land, ”härligast bland alla länder”, Hes 20:6, skulle Israel leva sitt liv med Gud och här skulle frälsningen beredas.

Landets urinvånare var enligt 5 Mos 7:1 följande sju folk: hetiterna, girgaseerna, amoreerna, kananeerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, vilka talade olika dialekter av det kananeiska språket.

Den kananeiska befolkningen styrdes av konungar som inte härskade över var sin stam, utan endast över var sin stad eller by med kringliggande område. Eftersom dessa stammar var inbördes splittrade och upproriska, var förutsättningarna stora för att landet skulle bli ett lättfånget byte för ett erövringsmotiverat och samlat folk. Kananeernas hade ändå en utvecklad kultur. Fenicierna som bodde norr om Palestina var kända som forntidens viktigaste handels och sjöfartsfolk och under deras ledning blomstrade handel industri i alla de städer som berördes av karavanvägarna. Lantbefolkningen sysselsatte sig i huvudsak med åkerbruk, vinodling och även boskapsskötsel.

Kananeerna trodde, att de krafter, som uppenbarade sig i naturen, var personliga väsenden och de dyrkade dem som gudar. De dyrkade därför solen, månen, stjärnorna och elden. Med tiden fick de också gudar för åkerbruk, vinodling och läkekonst m. m. Dessutom hade varje stam sin egen gud, som bevakade dess särintressen. Baal var den manliga skyddsguden och Arstarte var en kvinnlig gudom, Dom 10:6. Offerhöjder fanns i mängd.

Trots den höga kulturen hade kananeerna hemfallit åt uppenbara synder. Redan på Abrahams tid var homosexualitet utbredd som berättelsen om Sodom visar, 1 Mos 19. Sedan dess hade de haft en bättringstid på omkring 600 år, men ändå bara fortsatt på samma väg, 3 Mos 18:21-29. Befallningen om att fullständigt utrota kananeerna var därför en gudomlig dom, 5 Mos 7:23; Jos 11:14-15, 18-20, över ett utlevat och i grund fördärvat släkte. Det gamla och gudsfrånvända folket, som hade kunnat bli en allvarlig fara för Israel, var dömt till undergång och måste ge plats för ett nytt och livskraftigt folk som hade framtiden för sig. Djupast sett var kananeernas utrotande alltså ett led i Guds arbete för världens frälsning.

Över detta land vilade löftet: ”Ett land som Herren, din Gud, vårdar sig om. Ständigt vilar Herrens, din Guds, ögon på det, från årets början till årets slut”, 5 Mos 11:12.

Den ort som blev huvudstad i detta land, fick värdigheten ”Herren Sebaots stad”, Ps 48:9, ”hela jordens fröjd”, Ps 48:3, och en av dess oansenliga städer blev den plats varifrån världens Frälsare skulle komma för att bilda och styra sitt andliga konungadöme, för att ”härska i Israel”, Mika 5:2.