Skrift avfattad av till Schmalkalden församlade teologer.

År 1537

Om påvens makt och överhöghet

1] Den romerske biskopen gör förmätet anspråk på att han på grund av gudomlig rätt står över alla biskopar och kyrkoherdar. 2] Vidare tillägger han, att han enligt gudomlig rätt även bär båda svärden, d.v.s. har makt att förläna och fråntaga konungavärdighet. 3] Och för det tredje säger han, att det är nödvändigt för vår frälsning att tro detta. Och fördenskull kallar sig den romerske biskopen Kristi ställföreträdare på jorden. 4] Vi anse och betyga, att dessa tre artiklar äro falska, ogudaktiga, tyranniska och för kyrkan fördärvliga. 5] Men för att man skall kunna förstå vårt bevis, må vi först angiva, vad de påviske mena med att på grund av gudomlig rätt stå över alla biskopar. De förstå därmed, att påven är en universell eller, såsom de själva säga, ekumenisk biskop, d.v.s. den, från vilken alla biskopar och kyrkoherdar över hela jordkretsen ha att begära vinning och stadfästelse, och den, som har rätt att utse, viga, stadfästa och avsätta alla biskopar. 6] Därjämte gör han anspråk på myndighet att stifta lagar angående gudstjänster, förändring av sakramenten och läran och vill, att hans artiklar, förordningar och lagar skola anses såsom trosartiklar eller Guds bud, som binda och förplikta samvetena, då han ju tilldelat sig denna myndighet på grund av gudomlig rätt. Ja, han vill t.o.m. att hans förordningar skall gå före Guds bud. Och ännu förskräckligare är vad han tillägger, nämligen att det är nödvändigt för saligheten att tro detta.

7] I. Först vilja vi därför med stöd av evangeliet visa, att den romerske biskopen icke på grund av gudomlig rätt står över de andra biskoparna eller kyrkoherdarna. 8] Enligt Luk. 22 förbjuder Kristus härskareställning apostlarna emellan.Ty just detta gällde frågan, då Kristus talat om sitt lidande och de tvistade om, vem som skulle vara den främste och liksom Kristi ställföreträdare, då han var borta. Här tillrättavisar Kristus apostlarna för deras villfarelse och lär, att icke någon härskareställning eller någon gradering skulle förekomma dem emellan, utan apostlarna skulle såsom jämlikar sändas till evangelii gemensamma tjänst. Därför säger han: "Folkens konungar härska över dem, men I icke så, utan den som vill vara störst bland eder, han skall vara eder tjänare." Den här framställda motsatsen visar, att han förbjuder den nämnda härskareställningen. Detsamma lär oss berättelsen, då Kristus vid samma tvist om herraväldet ställer fram ett barn i deras mitt och därmed betecknar, att icke någon överhöghet skulle förekomma hans tjänare emellan, liksom ett barn ju icke tillväller sig eller begär någon sådan överhöghet.

9] II. Enligt Joh. 20 utsänder Kristus på samma sätt apostlarna utan någon åtskillnad, då han säger: "Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder." Han säger, att han sänder var och en av dem på samma sätt, som han själv blivit sänd. Därför tilldelar han icke åt någon företräde eller makt framför de övriga.

10] III. Enligt Gal. 2 försäkrar Paulus tydligt och klart, att han icke är vare sig vigd till eller stadfäst i sin tjänst av Petrus, och icke heller erkänner han Petrus såsom den, av vilken han skulle begära sådan stadfästelse. Och uttryckligen bestrider han, att hans kallelse skulle bero på Petrus' myndighet. Men han hade bort erkänna Petrus såsom överordnad, om Petrus varit detta på grund av gudomlig rätt. Så säger Paulus, att han utan att rådfråga Petrus genast predikat evangelium. Likaledes: "Det kommer icke mig vid, hurudana de voro, vilka ansågos något vara. Gud har icke anseende till personen." Likaså: "De som ansågos något vara, pålade mig icke några bud." Då Paulus sålunda klart betygar, att han icke alls velat begära någon stadfästelse av Petrus, även då han kommit till honom, lär han, att tjänstens myndighet beror på Guds ord och att Petrus icke varit förmer än de övriga apostlarna och att vigning och stadfästelse icke borde begäras endast från Petrus.

11] IV. Enligt 1 Kor. 3 jämställer Paulus kyrkans tjänare och lär, att församlingen står över dem. Fördenskull tillkommer icke Petrus någon överordnad ställning eller makt över kyrkan eller dess övriga tjänare. Han säger nämligen: "Allt är edert, det må nu vara Paulus eller Kefas eller Apollos." Det betyder, att varken Petrus eller de övriga apostlarna må tillvälla sig någon makt eller herreställning över församlingen eller betunga den med egna stadgar, och icke må någons myndighet gälla mer än Guds ord, och icke må Kefas' myndighet ställas mot de övriga apostlarnas, såsom man vid den tiden brukade argumentera: Kefas, som är den främste aposteln, iakttager detta; alltså böra Paulus och de övriga apostlarna iakttaga det. Detta företräde frånkänner Paulus Petrus och förnekar, att han i auktoritet och myndighet bör ställas före de andra apostlarna och församlingen. 1 Petr. 5: "Icke såsom herrar över församlingen."

Från historien

12] V. Kyrkomötet i Nicea förordnade, att biskopen i Alexandria skulle hava omsorg om kyrkorna i Österlandet och biskopen i Rom om de suburbanska kyrkorna, d.v.s. kyrkorna i de romerska provinserna i Västerlandet. Först härefter började på grund av mänsklig rätt, d.v.s. nämnda kyrkomötes beslut, den romerska biskopens myndighet att tilltaga. Men om den romerska biskopen redan hade haft en överordnad ställning på grund av gudomlig rätt, så hade nämnda kyrkomöte icke haft någon befogenhet att frånhända honom något av denna rätt och överflytta det på biskopen i Alexandria. Ja, alla biskopar i Österlandet hade då beständigt bort begära vigning och stadfästelse av biskopen i Rom.

13] VI. Likaledes bestämde kyrkomötet i Nicea, att biskoparna skulle väljas av sina församlingar i närvaro av en eller flera av biskoparna i grannskapet. 14] Detta iakttogs också i Västerlandet och i de latinska församlingarna, såsom Cyprianus och Augustinus betyga. Så skriver Cyprianus i det fjärde brevet till Cornelius: "För den skull bör man på grund av gudomlig tradition och apostolisk sed noggrant iakttaga och följa den regel, som följes även hos oss och i nästan alla provinser, att till den församling, för vilken en föreståndare skall utses, grannbiskoparna inom samma provins böra för valets riktiga förrättande sammankomma och biskopen utses av den närvarande menigheten, som till fullo känner vars och ens leverne. Så har, såsom vi se, skett även hos eder vid förordnandet av Sabinus, vår ämbetsbroder. Efter hela församlingens omröstning och efter godkännande från de biskopar, som personligen övervakade valet, antvardades med handpåläggning biskopsämbetet åt honom." 15] Denna sed kallar Cyprianus en gudomlig tradition och ett apostoliskt bruk och påstår, att den iakttages i nästan alla provinser. Då sålunda i större delen av världen, inom de grekiska och latinska församlingarna, förordnande och stadfästelse icke begärdes hos biskopen i Rom, så är det tydligt, att församlingarna vid den tiden icke tillerkänt honom någon överhöghet eller makt.

16] VII. En sådan överordnad ställning är omöjlig. Ty det är omöjligt, att en enda biskop skulle kunna hava tillsyn över församlingarna runt hela jordkretsen eller att de församlingar, som äro belägna vid världens utkanter, skulle hos en enda begära vigning. Ty faktum är, att Kristi rike är utbrett över hela jorden, och i den dag, som i dag är, finnas många församlingar i Österlandet, vilka icke hos biskopen i Rom söka vigning och stadfästelse. Då sålunda denna överhöghet är omöjlig och aldrig varit allmänt i bruk och församlingarna i större delen av världen icke erkänt den,är det tydligt, att den icke är (av Gud) förordnad.

17] VIII. Många gamla kyrkomöten hava utlysts och hållits, vid vilka biskopen i Rom icke intagit presidiet, t.ex. mötet i Nicaea och flera andra. Också detta betygar, att kyrkan vid denna tid icke erkänt den romerske biskopens primat och överhöghet.

18] IX. Hieronymus skriver: "Om det är fråga om makt och anseende, så är jordkretsen förmer än staden. Varhelst någon är biskop, vare sig i Rom eller Eugubium eller Konstantinopel eller Regium eller Alexandria, så har han samma värdighet och ämbete. Rikedom och makt upphöjer den ene, fattigdom och ringhet förnedrar den andre." ¹

19] X. Gregorius skriver till patriarken i Alexandria, att han icke får kalla honom universell biskop. Och i acta heter det, att vid kyrkomötet i Chalcedon primatet erbjöds åt biskopen i Rom, men att han icke tog emot det.

20] XI. Och till sist, huru kan påven på grund av gudomlig rätt stå över hela kyrkan, då han väljes av kyrkan och det så småningom blivit sed, att de romerska biskoparnas val stadfästes av kejsarna?

21] Vidare, då strider länge förts om primatet mellan biskoparna i Rom och Konstantinopel, bestämde slutligen kejsar Phocas, att primatet skulle tillkomma den romerske biskopen. Men om den gamla kyrkan hade erkänt påvens i Rom primat, så hade denna strid icke kunnat uppstå och hade något beslut av kejsaren icke heller varit av nöden.

22] Men nu anför man vissa ord, nämligen: "Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka." Vidare: "Jag skall giva dig nycklarna." Och: "Föd mina får", samt andra sådana ord. Men då hela denna stridsfråga är utförligt och noggrant behandlad annorstädes i våra skrifter och vi icke här kunna granska allt, hänvisa vi till dessa skrifter och vilja anse dem såsom här upprepade. Likväl skola vi i korthet giva besked om nämnda bibelords tolkning. 23] I alla dessa ord innehar Petrus hela apostlakretsens gemensamma roll, såsom framgår av själva sammanhanget. Ty Kristus riktar icke sin fråga till Petrus ensam, utan han säger: "Vem sägen I mig vara?" Och det som han här säger åt en enda: "Jag skall giva dig nycklarna", "Vad helst du binder", det säger han på ett annat ställe till flera: "Vadhelst I binden" o.s.v. Och hos Johannes: "Vilka I förlåten synderna" o.s.v. Dessa ord betyga, att nycklarna i lika mån överlämnats till alla apostlarna och att alla apostlarna på samma sätt blivit utsända. 24] Därför måste man medgiva, att nycklarna tillhöra icke en viss enskild person, utan kyrkan, såsom många synnerligen klara och säkra argument giva vid handen. Ty då Kristus i Matt. 18 talar om nycklarna, tillägger han: "Varhelst två eller tre äro församlade i mitt namn" o.s.v. Han överlämnar sålunda nycklarna i första hand och omedelbart åt kyrkan, såsom ock kyrkan för denna saks skull i första hand har rätten att kalla innehavare av nyckelämbetet. Därför innehar Petrus nödvändigtvis i dessa ord hela apostlakretsens roll. Och därför tilldela dessa ord icke åt Petrus något företräde eller överhöghet eller makt.

25] Vad beträffar ordet: "På denna klippa skall jag bygga min kyrka", är det visst, att kyrkan icke är byggd på en människas anseende och myndighet, utan på den tjänst och det ämbete, som frambär samma bekännelse som Petrus, varigenom han förkunnade, att Jesus är Kristus, Guds Son. Därför talar han till honom såsom till innehavaren av nämnda tjänst och ämbete: "På denna klippa", d.v.s. på denna tjänst och detta ämbete. 26] Vidare är Nya testamentets ämbete icke bundet vid vissa platser eller personer såsom den levitiska tjänsten, utan är utsträckt över hela jorden och finnes där, varest Gud giver sina gåvor: apostlar, profeter, herdar och lärare. Och icke är detta ämbetes kraft beroende av någon persons makt och myndighet, utan av Kristi ord. 27] På detta sätt – men icke om Petri person och överhöghet – tolkas detta ord: "På denna klippa" av flertalet heliga fäder, såsom Origenes, Ambrosius, Cyprianus, Hilarius och Beda. 28] Så heter det hos Chrysostomus: "'På denna klippa' säger han, men han säger icke: 'På Petrus'. Ty icke på en människa, utan på Petri tro har han uppbyggt sin kyrka. 29] Men vad var denna tro? Du är Kristus, den levande Gudens son." Och hos Hilarius: "Fadern har uppenbarat för Petrus, att han skulle säga: Du är den levande Gudens Son. På denna bekännelses klippa vilar kyrkans byggnad. Denna tro är kyrkans grund."

 Matt. 16:18

30] Och av dessa ord: "Föd mina får" och: "Älskar du mig mer än dessa?", följer icke alls, att en särskild överhöghet tilldelades Petrus. Ty han ger honom befallning att föda, d.v.s. lära Ordet eller regera församlingen med Ordet, en uppgift som Petrus har gemensamt med de övriga apostlarna.

31] Den andra punkten är ännu tydligare, nämligen att Kristus givit sina apostlar blott andlig makt, d.v.s. uppdraget att lära evangelium, förkunna syndernas förlåtelse, förvalta sakramenten och utan kroppsligt våld excommunicera de ogudaktiga, men han har icke givit dem rätt att bruka svärdet eller rätt att grunda, intaga eller förläna världsliga riken. Ty Kristus säger: "Gån ut och lären dem att hålla det, som jag har befallt eder." Vidare: "Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder." Men det står fast, att Kristus icke var sänd för att föra svärdet eller regera ett världsligt rike, såsom han själv säger: "Mitt rike är icke av denna världen." Och Paulus säger: "Icke äro vi herrar över eder tro." Vidare: "Våra stridsvapen äro icke av köttslig art" o.s.v. 32] Att Kristus under sitt lidande kröntes med törnen och fördes fram i kunglig purpur för att bespottas, det skulle beteckna, att det andliga riket skulle föraktas, d.v.s. evangeliet undertryckas och ett annat världsligt rike under förevändning av kyrkans makt skulle upprättas. 33] Därför äro Bonifacius VIII:s förordning och kapitel "Omnes" dist. 22 och liknande uttalanden, som hävda, att påven på grund av gudomlig rätt är herre över världens alla riken , falska och ogudaktiga. 34] Av denna falska åsikt har ett förskräckligt mörker kommit över kyrkan, och därefter ha även stora oroligheter uppstått i Europa. Ty evangelii tjänst har försummats. Kunskapen om tron och det andliga riket utplånades, och den kristna rättfärdigheten ansågs vara lika med den utvärtes borgerliga rättfärdighet, som påven förordnat. 35] Därefter började påvarna rycka till sig den världsliga makten, förlänade konungariken och förorättade och plågade med orättmätiga bannlysningar och krig nästan alla folks konungar i Europa och främst de tyska kejsarna, den ena gången för att intaga deras italienska besittningar, den andra gången för att göra tyska biskopar av sig beroende och beröva kejsarna deras förläningsrätt. Ja, i Corp. jur, can. Clementinae står det t.o.m.: "När kejsartronen är ledig, är påven den laglige efterträdaren." 36] Så har påven mot Kristi befallning icke blott rättsvidrigt ryckt till sig världslig makt, utan även på tyranniskt sätt upphöjt sig över alla konungar. I detta sammanhang är icke själva saken så mycket att klandra, som det är avskyvärt, att han föregiver sig äga bemyndigande härtill av Kristus, att han brukar nycklarna till att vinna världslig makt och att han binder vår frälsning vid dessa gudlösa och skändliga meningar, då han säger, att det är nödvändigt för frälsningen att tro, att denna makt tillkommer påven på grund av gudomlig rätt. 37] Då dessa stora villfarelser höljt tron och Kristi rike i mörker, böra de på intet sätt hemlighållas. Ty erfarenheten visar, att de tillfogat kyrkan stort fördärv.

38] För det tredje är följande att tillägga. Även om biskopen i Rom på grund av gudomlig rätt skulle hava primat och överhöghet, så är man likväl icke skyldig de påvar lydnad, som försvara ogudaktiga gudstjänstbruk, avgudatjänst och en mot evangeliet stridande lära. Ja, sådana påvar och ett sådant välde må man anse stå under förbannelse. Så säger Paulus tydligt och klart: "Om en ängel från himmelen förkunnade för eder ett annat evangelium än det, som jag lärt eder, så vare han förbannad." Och i Apg. heter det: "Man måste lyda Gud mer än människor." Också de kanoniska stadgandena lära tydligt och kart, att man icke skall lyda en kättersk påve. Översteprästen i Gamla testamentet innehade på grund av gudomlig rätt det högsta ämbetet, och likväl var han icke pliktig att lyda ogudaktiga överstepräster. Så söndrade sig ju Jeremia och andra profeter från översteprästerna och apostlarna från Kaifas, och de voro icke skyldiga att lyda honom. 39] Men faktum är, att påvarna i Rom och deras anhängare försvara ogudaktig lära och avgudatjänst. Och de för antikrist utmärkande kännetecknen passa fullständigt in på påvedömet och dess anhängare. Ty då Paulus i sitt (andra) brev till tessalonikerna beskriver antikrist, kallar han honom "en Kristi vedersakare, som upphäver sig över allt, som kallas och dyrkas såsom Gud, i det att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud." Han talar sålunda om någon, som regerar i kyrkan – men icke om hedniska konungar – och denne kallar han "en Kristi vedersakare", emedan han skall uttänka en lära, som strider mot evangeliet, och denne skall för sig orättmätigt göra anspråk på gudomlig myndighet. 40] Men nu står det först och främst fast, att påven regerar i kyrkan och under förevändning av kyrklig tjänst och myndighet grundat åt sig detta välde. Ty han tar dessa ord till förevändning: "Jag skall giva dig nycklarna." Vidare strider påvens lära på mångahanda sätt mot evangeliet, och han gör i tre hänseenden orättmätigt anspråk på gudomlig myndighet: För det första emedan han tager sig rätten att förändra Kristi lära och av Gud föreskrivna gudstjänster och vill, att hans lära och gudstjänst skola iakttagas, som om de vore gudomliga. För det andra emedan han tar sig makten icke blott att lösa och binda i detta livet, utan även tar sig den rätten med avseende på själarna i livet efter detta. För det tredje emedan påven icke vill ställa sig under kyrkans eller någon annans dom, utan i detta hänseende ställer sig över kyrkomötena och hela kyrkan. Men detta att icke vilja ställa sig under kyrkans eller någon annans dom är att göra sig själv till Gud. Slutligen försvarar han med största grymhet dessa förskräckliga villfarelser och denna ogudaktighet och dödar dem, som äro av annan mening.

41] Då det förhåller sig på detta sätt, böra alla kristna undvika att befatta sig med påvens gudlösa lära, hädelser och orättmätiga grymhet. De böra i stället undfly och fördöma påven med hans anhängare såsom antikrists rike, såsom Kristus befallt: "Tagen eder till vara för falska profeter." Även Paulus bjuder, att man skall undvika och fördöma ogudaktiga lärare såsom en förbannelse. I 2 Kor. 6 heter det: "Haven intet gemensamt med de otrogna, ty vilken gemenskap har ljuset med mörkret?"

42] Det är tungt att avvika från så många folks gemensamma mening och kallas schismatiker. Men Gud bjuder med sin myndighet alla att icke taga någon befattning med eller försvara ogudaktighet och orättfärdig grymhet. Därigenom äro våra samveten tillräckligt urskuldade. Ty villfarelserna inom påvedömet äro uppenbara. Och hela Skriften betygar med kraft, att dessa villfarelser äro onda andars och antikrists lära. 43] Det ligger en uppenbar avgudatjänst i vanhelgandet av mässorna, vilka utom alla andra missbruk på det skändligaste sätt användas för snöd vinning. 44] Vidare har påven och hans anhängare förvanskat läran om boten. Ty de lära, att synderna förlåtas för våra gärningars skull. Sedan bjuda de, att man skall tvivla om, huruvida förlåtelsen verkligen följer. Men ingenstädes lära de, att synderna förlåtas av nåd för Kristi skull och att vi genom denna tro få syndernas förlåtelse. Så fördunkla de Kristi ära och beröva samvetena den fasta trösten samt avskaffa den rätta gudstjänsten, nämligen trons övning i dess kamp mot förtvivlan.

45] De hava fördunklat läran om synden och framställt föreskrift om uppräknande av synderna, som framkallar många villfarelser och förtvivlan. De ha hittat på tillfyllestgörelser, med vilka de även fördunklat Kristi välgärning. 46] Härav har avlaten uppstått, vilken är idel lögn, uttänkt för snöd vinning. 47] Vidare, huru stora missbruk och vilken fruktansvärd avgudatjänst har icke åkallandet av helgonen framkallat? 48] Och vilka skändligheter ha icke uppstått genom föreskriften om celibat? Huru stort mörker har icke läran om klosterlöftena utbrett över evangeliet? I denna ha de nämligen hittat på att dessa löften utgöra rättfärdighet inför Gud och förtjäna syndernas förlåtelse. Så hava de för mänskliga stadganden åsidosatt Kristi välgärning och alldeles utplånat läran om tron. De ha framställt iakttagandet av dessa tomma stadganden såsom en gudstjänst och något fullkomligt och satt sådant framför de kallelsegärningar, som Gud fordrar och föreskrivit. Och icke äro dessa villfarelser att anse såsom ringa. Ty de kränka Kristi ära och fördärva själarna och kunna därför icke förbigås med tystnad. 49] Till dessa villfarelser komma ytterligare två stora synder. För det första, att påven försvarar dessa villfarelser med grymhet och tortyr. För det andra, att han berövar kyrkan domsrätten och icke tillåter, att kyrkliga lärostrider i vederbörlig ordning avdömas, ja, påstår sig stå över ett allmänt kyrkomöte och kunna upphäva kyrkomötesbeslut, såsom stundom uttalas på ett oblygt sätt i de kanoniska stadgandena. Vi hava exempel på huru påvarna på det mest hänsyslösa sätt tillämpat detta. 50] I quaestio 9:3 (av Decr. Grat. P. II) heter det: "Ingen skall döma över den högsta stolen. Ty domaren kan icke dömas av kejsaren eller av hela prästerskapet eller av konungar och folk." 51] Så utövar påven ett dubbelt tyranni, i det han försvarar sina villfarelser med våld och mord och förbjuder undersökning. Detta senare är t.o.m. till större skada än tortyr. Ty har man frånhänt kyrkan domsrätten, kunna ogudaktiga läror och gudstjänstbruk icke avskaffas, utan måste på grund därav otaliga själar under tidernas lopp gå förlorade.

52] Därför måste de kristna noga beakta dessa påvedömets stora villfarelser och dess våldsregemente och först och främst tänka på att få dessa villfarelser avskaffade och den sanna läran antagen för Guds äras och själarnas salighets skull. 53] Därjämte må de också betänka, huru stort brott det är att giva sitt bistånd till den orättfärdiga grymhet, med vilken de heliga dräpas, för vilkas blod Gud sannerligen skall utkräva hämnd.

54] Främst åligger det kyrkans förnämsta medlemmar, konungar och furstar, att bistå kyrkan och draga försorg om att villfarelserna avskaffas och samvetena komma till frid, såsom Gud uttryckligen manar konungarna: "Så kommen nu till förstånd, I konungar, låten varna eder, I domare på jorden." Konungarnas främsta omsorg bör nämligen vara att främja Guds ära. Fördenskull vore det något i högsta grad ovärdigt, om de använde sin makt och myndighet till att understödja avgudatjänst och andra gränslösa skändligheter och mörda de heliga.

55] Även om påven ville hålla ett kyrkomöte, på vad sätt kan detta hjälpa kyrkan, om påven icke tillåter att något beslut fattas mot hans vilja och om blott hans anhängare få döma och säga sin mening, dessa, som genom förskräckliga eder och förbannelser, varvid icke ens Guds ord undantagits, förpliktat sig att försvara hans våldsregemente och ogudaktighet? 56] Men då kyrkomötenas domar äro, icke påvens, utan kyrkans, anstår det särskilt konungarna att stävja det påvliga självsvåldet och laga, att befogenheten att i enlighet med Guds ord döma och avgöra frågorna icke frånrövas kyrkan. Och såsom de sant kristna böra förkasta påvens övriga villfarelser, så böra de också tillrättavisa honom, när han undandrager sig och vill hindra kyrkan från en verklig undersökning och dom.

57] Därför – även om den romerske biskopen på grund av gudomlig rätt skulle hava överhöghet, så är man icke skyldig honom lydnad, då han försvarar ogudaktiga gudstjänstbruk och mot evangeliet stridande lära, utan man måste motstå honom såsom antikrist.

58] Påvens villfarelser äro uppenbara och stora. Uppenbar är också den grymhet, som han övar mot de fromma. Vi veta, att det är Guds befallning, att vi skola fly avgudatjänst, falsk lära och orättfärdig grymhet. Därför hava alla sant kristna stora, uppenbara och tvingande skäl att icke lyda påven. Och dessa tvingande skäl lända dem till tröst, då mot dem beskyllningar riktas, att de vålla anstöt samt åstadkomma söndring och tvedräkt.

59] Men de som hålla med påven och försvara hans lära och gudstjänst, de befläcka sig med avguderi och hädiska meningar, de bliva saker till de kristtrognas blod, vilka påven förföljer, och de kränka Guds ära och hindra kyrkans välfärd, emedan de för kommande tider understödja villfarelser och andra skändligheter.

Om biskoparnas makt och domsrätt

60] I vår Bekännelse och dess Apologi ha vi angivit det, som i allmänhet borde sägas om den andliga makten. Ty evangeliet giver åt dem, som förestå församlingarna, uppdraget att lära evangelium, förlåta synder, förvalta sakramenten och dessutom domsrätt, d.v.s. uppdraget att från församlingsgemenskapen utesluta dem, som begått uppenbara brott, samt avlösa dem, som bättra sig. 61] Och enligt allas – även våra motståndares – bekännelse är det klart, att denna makt på grund av gudomlig rätt är gemensam för alla, som förestå församlingar, vare sig de bära titel av pastor, presbyter eller biskop. 62] Så lär oss Hieronymus uttryckligen, att i de apostoliska breven alla, som förestå församlingar, kallas biskopar och presbyterer, och anför från brevet till Titus: "Fördenskull lämnade jag dig kvar på Kreta, att du skulle tillsätta presbyterer i varje stad." Och därefter heter det: "En biskop bör vara en enda kvinnas man." På samma sätt kalla sig Petrus och Johannes presbyterer, framhåller Hieronymus. Därefter tillägger han: "Men att sedermera en valdes för att vara de andras förman, det skedde för att förebygga söndringar och förhindra, att var och en genom att draga människorna till sig skulle sönderslita Kristi kyrka. Ty i Alexandria ha alltifrån evangelisten Markus ända till biskoparna Esdra ² och Dionysius presbytererna alltid bland sig utvalt en, som de tillerkänt högre rang och kallat biskop. På samma sätt som krigshären åt sig korar en härförare, så utvälja diakonerna bland sig den, som de lärt känna såsom lämplig, och kalla honom ärkediakon. Ty vad gör en biskop, som icke en presbyter gör – med undantag av att viga?"

63] Hieronymus lär sålunda, att biskop å ena sidan och presbyter och pastor å den andra representera skilda grader blott med hänsyn till mänsklig myndighet. Detta ligger i själva saken, ty deras av Gud förlänade uppdrag är ett och detsamma, såsom jag ovan sagt. 64] Men en enda sak skilde biskop och pastor åt, nämligen att viga. Ty det bestämdes, att en enda biskop skulle för flera olika församlingar viga församlingstjänarna. 65] Men då på grund av gudomlig rätt biskop och pastor icke representera olika grader, så är det uppenbart, att om pastor loci viger någon till präst i sin församling, denna vigning är giltig på grund av gudomlig rätt.

66] Därför då de, som äro förordnade att vara biskopar bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, behålla församlingarna sin rätt därtill. 67] Ty där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare.

Och denna rätt är en gåva, som på ett särskilt sätt är given åt kyrkan och som ingen mänsklig myndighet kan beröva henne, såsom Paulus betygar, då han i Ef. skriver: "Han for upp i höjden och gav människorna gåvor." Och bland kyrkans speciella gåvor uppräknar han herdar och lärare och tillägger, att dessa äro givna för uppdraget att uppbygga Kristi kropp. Där den sanna kyrkan är, där föreligger med nödvändighet rätten att välja och viga kyrkans tjänare, såsom i nödfall även en lekman kan giva en annan avlösning och sålunda bliva präst och herde för denne. Så berättar Augustinus om två kristna på ett skepp, att den ene döpte den andre, som var katekumen, och att den sistnämnde, sedan han blivit döpt, gav den förre avlösning. 68] Härpå har Kristi ord avseende, då han betygar, att nycklarna äro givna åt kyrkan och icke blott åt vissa personer: "Varhelst två eller tre äro församlade i mitt namn" etc.

69] Slutligen bekräftas detta även av Petri ord: "I ären ett konungsligt prästerskap." Dessa ord ha avseende på den sanna kyrkan, som då den ensam innehar prästadömet, också i sanning har rätt att välja och viga sina tjänare. 70] Detta betygas också av det allmänna bruket inom kyrkan. Ty fordom utvalde menigheten sina herdar och biskopar. Därefter kom biskopen i den ifrågavarande församlingen eller från grannförsamlingen för att med händers påläggning stadfästa valet av den utsedde, och vigningen innebar icke något annat än ett sådant godkännande. 71] Sedan tillkommo nya ceremonier, av vilka Dionysius' De eccl. hier. omtalar flera. Författaren till densamma tillhör en senare tid och har – vem han än är – antagit en pseudonym, såsom ju också Clemens' skrifter äro understuckna. Ännu senare författare hava tillagt: "Jag giver dig makt att offra för levande och döda." Men detta står icke ens hos Dionysius.

72] Av allt detta är det uppenbart, att kyrkan innehar rätten att välja och viga sina tjänare. Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya. Men det är biskoparnas ogudaktighet och våldsregemente, som vållat kyrkosöndringen och tvedräkten. Ty Paulus skriver, att de biskopar, som driva och försvara falsk lära och orätt gudstjänst, skola anses såsom ställda under förbannelse.

73] Vi hava talat om vigningen av präster, som enligt Hieronymus är det enda, vilket skiljer biskoparna från de övriga prästerna. Därför är det icke nödvändigt att orda om biskoparnas övriga ämbetsåligganden. Ej heller är det nödvändigt att tala om konfirmationen eller invigningen av klockor, som biskoparna förbehållit sig. Men om deras domsrätt bör något sägas.

74] Det är uppenbart, att den allmänna domsrätten att från församlingsgemenskapen utesluta dem, som äro skyldiga till uppenbara synder, tillkommer alla kyrkans vigda tjänare. Men denna rätt ha biskoparna tyranniskt tillvällat sig ensamma och använt den till egen vinning. Ty det är känt, att de s.k. officialerna brukat ett outhärdligt självsvåld och antingen av girighet eller tillfredsställande av andra onda begär plågat människorna och utan laga ordning bannlyst dem. Men vilket tyranni är icke detta, att dessa officialer skola hava makt att i städerna av eget godtycke utan lagligt förfarande bannlysa människor! 75] Och denna makt ha de missbrukat i allehanda ting – naturligtvis icke för att bestraffa verkliga förbrytelser, men däremot försummelser med avseende på fastor eller kyrkliga högtider och dylika obetydligheter. Endast äktenskapsbrott bestraffade de stundom. Och härvidlag förorättade de ofta oskyldiga och ärbara människor. Men då dessa brott äro mycket allvarliga, bör i sanning ingen människa dömas utan lagligt förfarande. 76] Då biskoparna tyranniskt tillskansat sig denna domsrätt och på ett skamligt sätt missbrukat den, behöver man icke för denna domsrätts skull lyda biskoparna. Men då fullgiltiga skäl föreligga att icke lyda dem, så är härvid det riktiga att överlämna denna domsrätt åt de gudfruktiga prästerna och tillse, att den lagligen utövas till sedernas förbättrande och Guds ära.

77] Till sist återstår domsrätten i de mål, som enligt den kanoniska rätten höra till den s.k. kyrkliga domstolen, speciellt äktenskapsmål. Även denna hava biskoparna blott på grund av mänsklig rätt, vilken därtill icke är gammal, ty det framgår av Cod. et Nov. Justiniani, att äktenskapsmålen avgjordes av världslig domstol. Och enligt gudomlig rätt äro de världsliga domstolarna förpliktade att utöva domsrätten i dessa mål, om biskoparna visa sig försumliga. Detta medgiva också de kanoniska rättsreglerna. Icke heller för denna domsrätts skull är det sålunda nödvändigt att lyda biskoparna. 78] Och då dessa stiftat vissa orättfärdiga äktenskapslagar och i sin rättskipning följa dessa, är det även på grund härav nödvändigt att inrätta andra domstolar. Ty bestämmelserna om andlig släktskap äro orättfärdiga. Orättfärdig är också den förordningen, som vid äktenskapsskillnad förbjuder den oskyldiga parten att gifta sig.

Även den lagen är orättfärdig, som utan föräldrarnas samtycke godkänner alla hemliga och svekfullt ingångna trolovningar. Orättfärdig är även lagen om prästernas celibat. Det finns också i deras lagar andra för samvetena utlagda snaror, men det är obehövligt att här uppräkna dem alla.

Det är tillräckligt att hava angivit, att det i äktenskapsfrågor finnes många orättfärdiga påvliga lagar, varför de världsliga myndigheterna böra inrätta andra domstolar.

79] Då nu de biskopar, som äro påvens anhängare, försvara falsk lära och oriktig gudstjänst och icke till prästämbetet viga rättsinniga lärare utan i stället understöda påvens grymheter och därjämte, sedan de berövat prästerskapet domsrätten, utöva densamma på ett tyranniskt sätt och då de slutligen i äktenskapsmål följa många orättfärdiga lagar, hava församlingarna tillräckligt många tvingande skäl till att icke erkänna dem såsom biskopar. 80] Men själva må de ihågkomma, att vad de äga är dem givet såsom skänker för deras tjänst och församlingarnas välfärds skull, såsom regeln lyder: "Lönen gives för tjänstens skull." Därför kunna de icke med gott samvete behålla dessa skänker, utan bedraga i stället församlingen, som har behov av dessa tillgångar för att underhålla kyrkans tjänare, understöda den högre utbildningen, hjälpa de behövande och inrätta domstolar särskilt för äktenskapsmål. 81] Ty de äktenskapliga konflikterna äro mångfaldiga och olika, att för dem en särskild domstol skulle behövas, och för att inrätta en sådan äro kyrkans tillgångar behövliga. 82] Petrus har förutsagt, att det skulle komma att finnas ogudaktiga biskopar, vilka missbruka församlingarnas gåvomedel till ett liv i yppighet, allt under det de försumma sin tjänst. De, som så bedraga kyrkan, må veta, att Gud skall straffa dem även för dessa brott.

Förteckning på de lärare och predikanter, som hava underskrivit Bekännelsen och dess Apologi etc. 1537

På uppdrag av de lysande furstar, ständer och städer, som bekänna sig till den evangeliska läran, hava vi ånyo genomgått artiklarna i den Bekännelse, som framlades för kejsaren vid mötet i Augsburg, och genom Guds nåd bekänna alla predikanter, vilka hava bevistat detta möte i Schmalkalden, enhälligt, att de tro och i sina församlingar lära i överensstämmelse med artiklarna i denna Bekännelse och dess Apologi. De bekänna även, att de gilla artikeln om påvens makt och överhöghet och om biskoparnas makt och domsrätt, som vid detta möte i Schmalkalden framlagts för furstarna. Alltså underteckna följande sina namn.

Jag Johan Bugenhagen från Pommern D. undertecknar Augsburgska

bekännelsens och dess Apologis artiklar och artikeln om påven, framlagd i Schmalkalden för furstarna.

Även jag Urban Regius D., superintendent över församlingarna i

hertigdömet Lüneburg, undertecknar.

Niclas Amsdorff från Magdeburg har undertecknat.

Georg Spalatin från Altenburg har undertecknat.

Jag Andreas Osiander undertecknar.

M. Vitus Diethrich från Nürnberg undertecknar.

Stefan Agricola, hovpredikant, har egenhändigt undertecknat.

Johan Draconites från Marburg har undertecknat.

Konrad Figenbocz har undertecknat beträffande allt.

Martin Bucer.

Jag Erhard Schnepff undertecknar.

Paul Rhodius, predikant i Stettin.

Gerhard Oemcken, präst i Minden.

Brixius thon Noirde, predikant i Soest.

Simon Schneeweiss, kyrkoherde i Crailsheim.

Ånyo undertecknar jag Pomeranus (Bugenhagen), men nu å Magister

Johan Brenz' vägnar, såsom han givit mig i uppdrag.

Philipp Melanchthon undertecknar egenhändigt.

Antonius Corvin undertecknar egenhändigt såväl för sig själv som för

Adam a Fulda.

Johan Schlainhauffen undertecknar egenhändigt.

Georg Helt från Forchheim.

Mikael Caelius, predikant i Mansfeld.

Petrus Geltner, predikant i Frankfurt.

Dionysius Melander har undertecknat.

Paul Fagius från Strassburg.

Wendalin Faber, kyrkoherde i Seeburg i Mansfeld.

Konrad Otinger från Pforzheim, hertig Ulrichs av Würtenberg

hovpredikant.

Bonifacius Wolfhart, präst i Augsburg.

Johan Aepinus, superintendent i Hamburg m.m., har egenhändigt

undertecknat.

Detsamma har Johan Amsterdamus från Bremen gjort.

Johan Fontanus, superintendent över Nedre Hessen, har undertecknat.

Fredrik Myconius har undertecknat för sig själv och Justus Menius.

Ambrosius Blaurer.