Logosmappen
> Bibel och bekännelse > Konkordieboken
> Om påvens makt ... > Om påvens makt och överhöghet Om påvens makt och överhöghet [Om påvens makt och överhöghet] [Från historien] [Om biskoparnas makt och domsrätt] [Underskrifter] |
|
Om påvens makt och överhöghet Skrift avfattad av till Schmalkalden församlade teologer. Om påvens makt och överhöghet 1] Den romerske biskopen
gör förmätet anspråk på att han på
grund av gudomlig rätt står över alla biskopar och kyrkoherdar.
2] Vidare tillägger han, att han enligt gudomlig
rätt även bär båda svärden, d.v.s. har makt
att förläna och fråntaga konungavärdighet. 3]
Och för det tredje säger han, att det är nödvändigt
för vår frälsning att tro detta. Och fördenskull
kallar sig den romerske biskopen Kristi ställföreträdare
på jorden. 4] Vi anse och betyga, att dessa
tre artiklar äro falska, ogudaktiga, tyranniska och för kyrkan
fördärvliga. 5] Men för att man
skall kunna förstå vårt bevis, må vi först
angiva, vad de påviske mena med att på grund av gudomlig
rätt stå över alla biskopar. De förstå därmed,
att påven är en universell eller, såsom de själva
säga, ekumenisk biskop, d.v.s. den, från vilken alla biskopar
och kyrkoherdar över hela jordkretsen ha att begära vinning
och stadfästelse, och den, som har rätt att utse, viga, stadfästa
och avsätta alla biskopar. 6] Därjämte
gör han anspråk på myndighet att stifta lagar angående
gudstjänster, förändring av sakramenten och läran
och vill, att hans artiklar, förordningar och lagar skola anses
såsom trosartiklar eller Guds bud, som binda och förplikta
samvetena, då han ju tilldelat sig denna myndighet på grund
av gudomlig rätt. Ja, han vill t.o.m. att hans förordningar
skall gå före Guds bud. Och ännu förskräckligare
är vad han tillägger, nämligen att det är nödvändigt
för saligheten att tro detta. |
|
7]
I. Först vilja vi därför med stöd av evangeliet
visa, att den romerske biskopen icke på grund av gudomlig rätt
står över de andra biskoparna eller kyrkoherdarna. 8]
Enligt Luk. 22 förbjuder Kristus härskareställning apostlarna
emellan.Ty just detta gällde frågan, då Kristus talat
om sitt lidande och de tvistade om, vem som skulle vara den främste
och liksom Kristi ställföreträdare, då han var
borta. Här tillrättavisar Kristus apostlarna för deras
villfarelse och lär, att icke någon härskareställning
eller någon gradering skulle förekomma dem emellan, utan
apostlarna skulle såsom jämlikar sändas till evangelii
gemensamma tjänst. Därför säger han: "Folkens konungar
härska över dem, men I icke så, utan den som vill vara
störst bland eder, han skall vara eder tjänare." Den här
framställda motsatsen visar, att han förbjuder den nämnda
härskareställningen. Detsamma lär oss berättelsen,
då Kristus vid samma tvist om herraväldet ställer fram
ett barn i deras mitt och därmed betecknar, att icke någon
överhöghet skulle förekomma hans tjänare emellan,
liksom ett barn ju icke tillväller sig eller begär någon
sådan överhöghet. |
Luk. 22:24-27 Matt. 18:1-4 |
9]
II. Enligt Joh. 20 utsänder Kristus på samma sätt apostlarna
utan någon åtskillnad, då han säger: "Såsom
Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder." Han säger,
att han sänder var och en av dem på samma sätt, som
han själv blivit sänd. Därför tilldelar han icke
åt någon företräde eller makt framför de
övriga. |
Joh. 20:21 |
10]
III. Enligt Gal. 2 försäkrar Paulus tydligt och klart, att
han icke är vare sig vigd till eller stadfäst i sin tjänst
av Petrus, och icke heller erkänner han Petrus såsom den,
av vilken han skulle begära sådan stadfästelse. Och
uttryckligen bestrider han, att hans kallelse skulle bero på Petrus'
myndighet. Men han hade bort erkänna Petrus såsom överordnad,
om Petrus varit detta på grund av gudomlig rätt. Så
säger Paulus, att han utan att rådfråga Petrus genast
predikat evangelium. Likaledes: "Det kommer icke mig vid, hurudana de
voro, vilka ansågos något vara. Gud har icke anseende till
personen." Likaså: "De som ansågos något vara, pålade
mig icke några bud." Då Paulus sålunda klart betygar,
att han icke alls velat begära någon stadfästelse av
Petrus, även då han kommit till honom, lär han, att
tjänstens myndighet beror på Guds ord och att Petrus icke
varit förmer än de övriga apostlarna och att vigning
och stadfästelse icke borde begäras endast från Petrus. |
Gal. 2:2, 6 Gal. 2:6 |
11] IV. Enligt 1 Kor. 3 jämställer Paulus kyrkans tjänare och lär, att församlingen står över dem. Fördenskull tillkommer icke Petrus någon överordnad ställning eller makt över kyrkan eller dess övriga tjänare. Han säger nämligen: "Allt är edert, det må nu vara Paulus eller Kefas eller Apollos." Det betyder, att varken Petrus eller de övriga apostlarna må tillvälla sig någon makt eller herreställning över församlingen eller betunga den med egna stadgar, och icke må någons myndighet gälla mer än Guds ord, och icke må Kefas' myndighet ställas mot de övriga apostlarnas, såsom man vid den tiden brukade argumentera: Kefas, som är den främste aposteln, iakttager detta; alltså böra Paulus och de övriga apostlarna iakttaga det. Detta företräde frånkänner Paulus Petrus och förnekar, att han i auktoritet och myndighet bör ställas före de andra apostlarna och församlingen. 1 Petr. 5: "Icke såsom herrar över församlingen." Från historien 12] V. Kyrkomötet i Nicea förordnade, att biskopen i Alexandria skulle hava omsorg om kyrkorna i Österlandet och biskopen i Rom om de suburbanska kyrkorna, d.v.s. kyrkorna i de romerska provinserna i Västerlandet. Först härefter började på grund av mänsklig rätt, d.v.s. nämnda kyrkomötes beslut, den romerska biskopens myndighet att tilltaga. Men om den romerska biskopen redan hade haft en överordnad ställning på grund av gudomlig rätt, så hade nämnda kyrkomöte icke haft någon befogenhet att frånhända honom något av denna rätt och överflytta det på biskopen i Alexandria. Ja, alla biskopar i Österlandet hade då beständigt bort begära vigning och stadfästelse av biskopen i Rom. 13] VI. Likaledes bestämde kyrkomötet i Nicea, att biskoparna skulle väljas av sina församlingar i närvaro av en eller flera av biskoparna i grannskapet. 14] Detta iakttogs också i Västerlandet och i de latinska församlingarna, såsom Cyprianus och Augustinus betyga. Så skriver Cyprianus i det fjärde brevet till Cornelius: "För den skull bör man på grund av gudomlig tradition och apostolisk sed noggrant iakttaga och följa den regel, som följes även hos oss och i nästan alla provinser, att till den församling, för vilken en föreståndare skall utses, grannbiskoparna inom samma provins böra för valets riktiga förrättande sammankomma och biskopen utses av den närvarande menigheten, som till fullo känner vars och ens leverne. Så har, såsom vi se, skett även hos eder vid förordnandet av Sabinus, vår ämbetsbroder. Efter hela församlingens omröstning och efter godkännande från de biskopar, som personligen övervakade valet, antvardades med handpåläggning biskopsämbetet åt honom." 15] Denna sed kallar Cyprianus en gudomlig tradition och ett apostoliskt bruk och påstår, att den iakttages i nästan alla provinser. Då sålunda i större delen av världen, inom de grekiska och latinska församlingarna, förordnande och stadfästelse icke begärdes hos biskopen i Rom, så är det tydligt, att församlingarna vid den tiden icke tillerkänt honom någon överhöghet eller makt. 16] VII. En sådan överordnad ställning är omöjlig. Ty det är omöjligt, att en enda biskop skulle kunna hava tillsyn över församlingarna runt hela jordkretsen eller att de församlingar, som äro belägna vid världens utkanter, skulle hos en enda begära vigning. Ty faktum är, att Kristi rike är utbrett över hela jorden, och i den dag, som i dag är, finnas många församlingar i Österlandet, vilka icke hos biskopen i Rom söka vigning och stadfästelse. Då sålunda denna överhöghet är omöjlig och aldrig varit allmänt i bruk och församlingarna i större delen av världen icke erkänt den,är det tydligt, att den icke är (av Gud) förordnad. 17] VIII. Många gamla kyrkomöten hava utlysts och hållits, vid vilka biskopen i Rom icke intagit presidiet, t.ex. mötet i Nicaea och flera andra. Också detta betygar, att kyrkan vid denna tid icke erkänt den romerske biskopens primat och överhöghet. 18] IX. Hieronymus skriver: "Om det är fråga om makt och anseende, så är jordkretsen förmer än staden. Varhelst någon är biskop, vare sig i Rom eller Eugubium eller Konstantinopel eller Regium eller Alexandria, så har han samma värdighet och ämbete. Rikedom och makt upphöjer den ene, fattigdom och ringhet förnedrar den andre." 1 19] X. Gregorius skriver till patriarken i Alexandria, att han icke får kalla honom universell biskop. Och i acta heter det, att vid kyrkomötet i Chalcedon primatet erbjöds åt biskopen i Rom, men att han icke tog emot det. 20] XI. Och till sist, huru kan påven på grund av gudomlig rätt stå över hela kyrkan, då han väljes av kyrkan och det så småningom blivit sed, att de romerska biskoparnas val stadfästes av kejsarna? 21] Vidare, då strider länge
förts om primatet mellan biskoparna i Rom och Konstantinopel, bestämde
slutligen kejsar Phocas, att primatet skulle tillkomma den romerske
biskopen. Men om den gamla kyrkan hade erkänt påvens i Rom
primat, så hade denna strid icke kunnat uppstå och hade
något beslut av kejsaren icke heller varit av nöden. |
1 Kor. 3:4-8, 22 1 Petr. 5:3 |
22]
Men nu anför man vissa ord, nämligen: "Du är Petrus,
och på denna klippa skall jag bygga min kyrka." Vidare: "Jag skall
giva dig nycklarna." Och: "Föd mina får", samt andra sådana
ord. Men då hela denna stridsfråga är utförligt
och noggrant behandlad annorstädes i våra skrifter och vi
icke här kunna granska allt, hänvisa vi till dessa skrifter
och vilja anse dem såsom här upprepade. Likväl skola
vi i korthet giva besked om nämnda bibelords tolkning. 23]
I alla dessa ord innehar Petrus hela apostlakretsens gemensamma roll,
såsom framgår av själva sammanhanget. Ty Kristus riktar
icke sin fråga till Petrus ensam, utan han säger: "Vem sägen
I mig vara?" Och det som han här säger åt en enda: "Jag
skall giva dig nycklarna", "Vad helst du binder", det säger han
på ett annat ställe till flera: "Vadhelst I binden" o.s.v.
Och hos Johannes: "Vilka I förlåten synderna" o.s.v. Dessa
ord betyga, att nycklarna i lika mån överlämnats till
alla apostlarna och att alla apostlarna på samma sätt blivit
utsända. 24] Därför måste
man medgiva, att nycklarna tillhöra icke en viss enskild person,
utan kyrkan, såsom många synnerligen klara och säkra
argument giva vid handen. Ty då Kristus i Matt. 18 talar om nycklarna,
tillägger han: "Varhelst två eller tre äro församlade
i mitt namn" o.s.v. Han överlämnar sålunda nycklarna
i första hand och omedelbart åt kyrkan, såsom ock kyrkan
för denna saks skull i första hand har rätten att kalla
innehavare av nyckelämbetet. Därför innehar Petrus nödvändigtvis
i dessa ord hela apostlakretsens roll. Och därför tilldela
dessa ord icke åt Petrus något företräde eller
överhöghet eller makt. |
Matt. 16:18f. Joh. 21:17 Matt. 16:15 Matt. 16:19 Matt. 18:18 Joh. 20:23 Matt. 18:20 |
25] Vad beträffar
ordet: "På denna klippa skall jag bygga min kyrka", är det
visst, att kyrkan icke är byggd på en människas anseende
och myndighet, utan på den tjänst och det ämbete, som
frambär samma bekännelse som Petrus, varigenom han förkunnade,
att Jesus är Kristus, Guds Son. Därför talar han till
honom såsom till innehavaren av nämnda tjänst och ämbete:
"På denna klippa", d.v.s. på denna tjänst och detta
ämbete. 26] Vidare är Nya testamentets
ämbete icke bundet vid vissa platser eller personer såsom
den levitiska tjänsten, utan är utsträckt över hela
jorden och finnes där, varest Gud giver sina gåvor: apostlar,
profeter, herdar och lärare. Och icke är detta ämbetes
kraft beroende av någon persons makt och myndighet, utan av Kristi
ord. 27] På detta sätt – men icke
om Petri person och överhöghet – tolkas detta ord: "På
denna klippa" av flertalet heliga fäder, såsom Origenes,
Ambrosius, Cyprianus, Hilarius och Beda. 28] Så
heter det hos Chrysostomus: "'På denna klippa' säger han,
men han säger icke: 'På Petrus'. Ty icke på en människa,
utan på Petri tro har han uppbyggt sin kyrka. 29]
Men vad var denna tro? Du är Kristus, den levande Gudens son."
Och hos Hilarius: "Fadern har uppenbarat för Petrus, att han skulle
säga: Du är den levande Gudens Son. På denna bekännelses
klippa vilar kyrkans byggnad. Denna tro är kyrkans grund." |
Matt. 16:18 |
30]
Och av dessa ord: "Föd mina får" och: "Älskar du mig
mer än dessa?", följer icke alls, att en särskild överhöghet
tilldelades Petrus. Ty han ger honom befallning att föda, d.v.s.
lära Ordet eller regera församlingen med Ordet, en uppgift
som Petrus har gemensamt med de övriga apostlarna. |
Joh. 21:17 Joh. 21:15 |
31]
Den andra punkten är ännu tydligare, nämligen att Kristus
givit sina apostlar blott andlig makt, d.v.s. uppdraget att lära
evangelium, förkunna syndernas förlåtelse, förvalta
sakramenten och utan kroppsligt våld excommunicera de ogudaktiga,
men han har icke givit dem rätt att bruka svärdet eller rätt
att grunda, intaga eller förläna världsliga riken. Ty
Kristus säger: "Gån ut och lären dem att hålla
det, som jag har befallt eder." Vidare: "Såsom Fadern har sänt
mig, så sänder ock jag eder." Men det står fast, att
Kristus icke var sänd för att föra svärdet eller
regera ett världsligt rike, såsom han själv säger:
"Mitt rike är icke av denna världen." Och Paulus säger:
"Icke äro vi herrar över eder tro." Vidare: "Våra stridsvapen
äro icke av köttslig art" o.s.v. 32]
Att Kristus under sitt lidande kröntes med törnen och fördes
fram i kunglig purpur för att bespottas, det skulle beteckna, att
det andliga riket skulle föraktas, d.v.s. evangeliet undertryckas
och ett annat världsligt rike under förevändning av kyrkans
makt skulle upprättas. 33] Därför
äro Bonifacius VIII:s förordning och kapitel "Omnes" dist.
22 och liknande uttalanden, som hävda, att påven på
grund av gudomlig rätt är herre över världens alla
riken , falska och ogudaktiga. 34] Av denna falska
åsikt har ett förskräckligt mörker kommit över
kyrkan, och därefter ha även stora oroligheter uppstått
i Europa. Ty evangelii tjänst har försummats. Kunskapen om
tron och det andliga riket utplånades, och den kristna rättfärdigheten
ansågs vara lika med den utvärtes borgerliga rättfärdighet,
som påven förordnat. 35] Därefter
började påvarna rycka till sig den världsliga makten,
förlänade konungariken och förorättade och plågade
med orättmätiga bannlysningar och krig nästan alla folks
konungar i Europa och främst de tyska kejsarna, den ena gången
för att intaga deras italienska besittningar, den andra gången
för att göra tyska biskopar av sig beroende och beröva
kejsarna deras förläningsrätt. Ja, i Corp. jur, can.
Clementinae står det t.o.m.: "När kejsartronen är ledig,
är påven den laglige efterträdaren." 36]
Så har påven mot Kristi befallning icke blott rättsvidrigt
ryckt till sig världslig makt, utan även på tyranniskt
sätt upphöjt sig över alla konungar. I detta sammanhang
är icke själva saken så mycket att klandra, som det
är avskyvärt, att han föregiver sig äga bemyndigande
härtill av Kristus, att han brukar nycklarna till att vinna världslig
makt och att han binder vår frälsning vid dessa gudlösa
och skändliga meningar, då han säger, att det är
nödvändigt för frälsningen att tro, att denna makt
tillkommer påven på grund av gudomlig rätt. 37]
Då dessa stora villfarelser höljt tron och Kristi rike i
mörker, böra de på intet sätt hemlighållas.
Ty erfarenheten visar, att de tillfogat kyrkan stort fördärv. |
Matt. 28:19 Joh. 20:21 Joh. 18:36 2 Kor. 1:24 2 Kor. 10:4 Mark. 10:42f. |
38]
För det tredje är följande att tillägga. Även
om biskopen i Rom på grund av gudomlig rätt skulle hava primat
och överhöghet, så är man likväl icke skyldig
de påvar lydnad, som försvara ogudaktiga gudstjänstbruk,
avgudatjänst och en mot evangeliet stridande lära. Ja, sådana
påvar och ett sådant välde må man anse stå
under förbannelse. Så säger Paulus tydligt och klart:
"Om en ängel från himmelen förkunnade för eder
ett annat evangelium än det, som jag lärt eder, så vare
han förbannad." Och i Apg. heter det: "Man måste lyda Gud
mer än människor." Också de kanoniska stadgandena lära
tydligt och kart, att man icke skall lyda en kättersk påve.
Översteprästen i Gamla testamentet innehade på grund
av gudomlig rätt det högsta ämbetet, och likväl
var han icke pliktig att lyda ogudaktiga överstepräster. Så
söndrade sig ju Jeremia och andra profeter från översteprästerna
och apostlarna från Kaifas, och de voro icke skyldiga att lyda
honom. 39] Men faktum är, att påvarna
i Rom och deras anhängare försvara ogudaktig lära och
avgudatjänst. Och de för antikrist utmärkande kännetecknen
passa fullständigt in på påvedömet och dess anhängare.
Ty då Paulus i sitt (andra) brev till tessalonikerna beskriver
antikrist, kallar han honom "en Kristi vedersakare, som upphäver
sig över allt, som kallas och dyrkas såsom Gud, i det att
han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud."
Han talar sålunda om någon, som regerar i kyrkan –
men icke om hedniska konungar – och denne kallar han "en Kristi
vedersakare", emedan han skall uttänka en lära, som strider
mot evangeliet, och denne skall för sig orättmätigt göra
anspråk på gudomlig myndighet. 40]
Men nu står det först och främst fast, att påven
regerar i kyrkan och under förevändning av kyrklig tjänst
och myndighet grundat åt sig detta välde. Ty han tar dessa
ord till förevändning: "Jag skall giva dig nycklarna." Vidare
strider påvens lära på mångahanda sätt mot
evangeliet, och han gör i tre hänseenden orättmätigt
anspråk på gudomlig myndighet: För det första
emedan han tager sig rätten att förändra Kristi lära
och av Gud föreskrivna gudstjänster och vill, att hans lära
och gudstjänst skola iakttagas, som om de vore gudomliga. För
det andra emedan han tar sig makten icke blott att lösa och binda
i detta livet, utan även tar sig den rätten med avseende på
själarna i livet efter detta. För det tredje emedan påven
icke vill ställa sig under kyrkans eller någon annans dom,
utan i detta hänseende ställer sig över kyrkomötena
och hela kyrkan. Men detta att icke vilja ställa sig under kyrkans
eller någon annans dom är att göra sig själv till
Gud. Slutligen försvarar han med största grymhet dessa förskräckliga
villfarelser och denna ogudaktighet och dödar dem, som äro
av annan mening. |
Gal. 1:8 Apg. 5:29 2 Tess. 2:3f. Matt. 16:19 |
41]
Då det förhåller sig på detta sätt, böra
alla kristna undvika att befatta sig med påvens gudlösa lära,
hädelser och orättmätiga grymhet. De böra i stället
undfly och fördöma påven med hans anhängare såsom
antikrists rike, såsom Kristus befallt: "Tagen eder till vara
för falska profeter." Även Paulus bjuder, att man skall undvika
och fördöma ogudaktiga lärare såsom en förbannelse.
I 2 Kor. 6 heter det: "Haven intet gemensamt med de otrogna, ty vilken
gemenskap har ljuset med mörkret?" |
Matt. 7:15 Tit. 3:10f. 2 Kor. 6:14 |
42] Det är tungt att avvika från så många folks gemensamma mening och kallas schismatiker. Men Gud bjuder med sin myndighet alla att icke taga någon befattning med eller försvara ogudaktighet och orättfärdig grymhet. Därigenom äro våra samveten tillräckligt urskuldade. Ty villfarelserna inom påvedömet äro uppenbara. Och hela Skriften betygar med kraft, att dessa villfarelser äro onda andars och antikrists lära. 43] Det ligger en uppenbar avgudatjänst i vanhelgandet av mässorna, vilka utom alla andra missbruk på det skändligaste sätt användas för snöd vinning. 44] Vidare har påven och hans anhängare förvanskat läran om boten. Ty de lära, att synderna förlåtas för våra gärningars skull. Sedan bjuda de, att man skall tvivla om, huruvida förlåtelsen verkligen följer. Men ingenstädes lära de, att synderna förlåtas av nåd för Kristi skull och att vi genom denna tro få syndernas förlåtelse. Så fördunkla de Kristi ära och beröva samvetena den fasta trösten samt avskaffa den rätta gudstjänsten, nämligen trons övning i dess kamp mot förtvivlan. 45] De hava fördunklat läran om synden och framställt föreskrift om uppräknande av synderna, som framkallar många villfarelser och förtvivlan. De ha hittat på tillfyllestgörelser, med vilka de även fördunklat Kristi välgärning. 46] Härav har avlaten uppstått, vilken är idel lögn, uttänkt för snöd vinning. 47] Vidare, huru stora missbruk och vilken fruktansvärd avgudatjänst har icke åkallandet av helgonen framkallat? 48] Och vilka skändligheter ha icke uppstått genom föreskriften om celibat? Huru stort mörker har icke läran om klosterlöftena utbrett över evangeliet? I denna ha de nämligen hittat på att dessa löften utgöra rättfärdighet inför Gud och förtjäna syndernas förlåtelse. Så hava de för mänskliga stadganden åsidosatt Kristi välgärning och alldeles utplånat läran om tron. De ha framställt iakttagandet av dessa tomma stadganden såsom en gudstjänst och något fullkomligt och satt sådant framför de kallelsegärningar, som Gud fordrar och föreskrivit. Och icke äro dessa villfarelser att anse såsom ringa. Ty de kränka Kristi ära och fördärva själarna och kunna därför icke förbigås med tystnad. 49] Till dessa villfarelser komma ytterligare två stora synder. För det första, att påven försvarar dessa villfarelser med grymhet och tortyr. För det andra, att han berövar kyrkan domsrätten och icke tillåter, att kyrkliga lärostrider i vederbörlig ordning avdömas, ja, påstår sig stå över ett allmänt kyrkomöte och kunna upphäva kyrkomötesbeslut, såsom stundom uttalas på ett oblygt sätt i de kanoniska stadgandena. Vi hava exempel på huru påvarna på det mest hänsyslösa sätt tillämpat detta. 50] I quaestio 9:3 (av Decr. Grat. P. II) heter det: "Ingen skall döma över den högsta stolen. Ty domaren kan icke dömas av kejsaren eller av hela prästerskapet eller av konungar och folk." 51] Så utövar påven ett dubbelt tyranni, i det han försvarar sina villfarelser med våld och mord och förbjuder undersökning. Detta senare är t.o.m. till större skada än tortyr. Ty har man frånhänt kyrkan domsrätten, kunna ogudaktiga läror och gudstjänstbruk icke avskaffas, utan måste på grund därav otaliga själar under tidernas lopp gå förlorade. 52] Därför måste
de kristna noga beakta dessa påvedömets stora villfarelser
och dess våldsregemente och först och främst tänka
på att få dessa villfarelser avskaffade och den sanna läran
antagen för Guds äras och själarnas salighets skull.
53] Därjämte må de också
betänka, huru stort brott det är att giva sitt bistånd
till den orättfärdiga grymhet, med vilken de heliga dräpas,
för vilkas blod Gud sannerligen skall utkräva hämnd. |
1 Tim. 4:1 |
54] Främst åligger det kyrkans förnämsta medlemmar, konungar och furstar, att bistå kyrkan och draga försorg om att villfarelserna avskaffas och samvetena komma till frid, såsom Gud uttryckligen manar konungarna: "Så kommen nu till förstånd, I konungar, låten varna eder, I domare på jorden." Konungarnas främsta omsorg bör nämligen vara att främja Guds ära. Fördenskull vore det något i högsta grad ovärdigt, om de använde sin makt och myndighet till att understödja avgudatjänst och andra gränslösa skändligheter och mörda de heliga. 55] Även om påven ville hålla ett kyrkomöte, på vad sätt kan detta hjälpa kyrkan, om påven icke tillåter att något beslut fattas mot hans vilja och om blott hans anhängare få döma och säga sin mening, dessa, som genom förskräckliga eder och förbannelser, varvid icke ens Guds ord undantagits, förpliktat sig att försvara hans våldsregemente och ogudaktighet? 56] Men då kyrkomötenas domar äro, icke påvens, utan kyrkans, anstår det särskilt konungarna att stävja det påvliga självsvåldet och laga, att befogenheten att i enlighet med Guds ord döma och avgöra frågorna icke frånrövas kyrkan. Och såsom de sant kristna böra förkasta påvens övriga villfarelser, så böra de också tillrättavisa honom, när han undandrager sig och vill hindra kyrkan från en verklig undersökning och dom. 57] Därför – även om den romerske biskopen på grund av gudomlig rätt skulle hava överhöghet, så är man icke skyldig honom lydnad, då han försvarar ogudaktiga gudstjänstbruk och mot evangeliet stridande lära, utan man måste motstå honom såsom antikrist. 58] Påvens villfarelser äro uppenbara och stora. Uppenbar är också den grymhet, som han övar mot de fromma. Vi veta, att det är Guds befallning, att vi skola fly avgudatjänst, falsk lära och orättfärdig grymhet. Därför hava alla sant kristna stora, uppenbara och tvingande skäl att icke lyda påven. Och dessa tvingande skäl lända dem till tröst, då mot dem beskyllningar riktas, att de vålla anstöt samt åstadkomma söndring och tvedräkt. 59] Men de som hålla med påven
och försvara hans lära och gudstjänst, de befläcka
sig med avguderi och hädiska meningar, de bliva saker till de kristtrognas
blod, vilka påven förföljer, och de kränka Guds
ära och hindra kyrkans välfärd,
emedan de för kommande tider understödja villfarelser och andra skändligheter. |
Psalt. 2:10 |
Om biskoparnas makt och domsrätt 60] I vår Bekännelse
och dess Apologi ha vi angivit det, som i allmänhet borde sägas
om den andliga makten. Ty evangeliet giver åt dem, som förestå
församlingarna, uppdraget att lära evangelium, förlåta
synder, förvalta sakramenten och dessutom domsrätt, d.v.s.
uppdraget att från församlingsgemenskapen utesluta dem, som
begått uppenbara brott, samt avlösa dem, som bättra
sig. 61] Och enligt allas – även våra
motståndares – bekännelse är det klart, att denna
makt på grund av gudomlig rätt är gemensam för
alla, som förestå församlingar, vare sig de bära
titel av pastor, presbyter eller biskop. 62] Så
lär oss Hieronymus uttryckligen, att i de apostoliska breven alla,
som förestå församlingar, kallas biskopar och presbyterer,
och anför från brevet till Titus: "Fördenskull lämnade
jag dig kvar på Kreta, att du skulle tillsätta presbyterer
i varje stad." Och därefter heter det: "En biskop bör vara
en enda kvinnas man." På samma sätt kalla sig Petrus och
Johannes presbyterer, framhåller Hieronymus. Därefter
tillägger han: "Men att sedermera en valdes för att vara de
andras förman, det skedde för att förebygga söndringar
och förhindra, att var och en genom att draga människorna
till sig skulle sönderslita Kristi kyrka.
Ty i Alexandria ha alltifrån evangelisten Markus ända till biskoparna Esdra
2
och Dionysius presbytererna alltid bland sig utvalt en, som de tillerkänt
högre rang och kallat biskop. På samma sätt som krigshären
åt sig korar en härförare, så utvälja diakonerna
bland sig den, som de lärt känna såsom lämplig,
och kalla honom ärkediakon. Ty vad gör en biskop, som icke
en presbyter gör – med undantag av att viga?" |
Tit. 1:5-7 1 Petr. 5:1 2 Joh. v. 1 3 Joh. v. 1 |
63] Hieronymus lär sålunda, att biskop å ena sidan och presbyter och pastor å den andra representera skilda grader blott med hänsyn till mänsklig myndighet. Detta ligger i själva saken, ty deras av Gud förlänade uppdrag är ett och detsamma, såsom jag ovan sagt. 64] Men en enda sak skilde biskop och pastor åt, nämligen att viga. Ty det bestämdes, att en enda biskop skulle för flera olika församlingar viga församlingstjänarna. 65] Men då på grund av gudomlig rätt biskop och pastor icke representera olika grader, så är det uppenbart, att om pastor loci viger någon till präst i sin församling, denna vigning är giltig på grund av gudomlig rätt. 66] Därför då de, som äro förordnade att vara biskopar bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, behålla församlingarna sin rätt därtill. 67] Ty där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare. Och denna rätt är en gåva, som på
ett särskilt sätt är given åt kyrkan och som ingen
mänsklig myndighet kan beröva henne, såsom Paulus betygar,
då han i Ef. skriver: "Han for upp i höjden och gav människorna
gåvor." Och bland kyrkans speciella gåvor uppräknar
han herdar och lärare och tillägger, att dessa äro givna
för uppdraget att uppbygga Kristi kropp. Där den sanna kyrkan
är, där föreligger med nödvändighet rätten
att välja och viga kyrkans tjänare, såsom i nödfall
även en lekman kan giva en annan avlösning och sålunda
bliva präst och herde för denne. Så berättar Augustinus
om två kristna på ett skepp, att den ene döpte den
andre, som var katekumen, och att den sistnämnde, sedan han blivit
döpt, gav den förre avlösning. 68]
Härpå har Kristi ord avseende, då han betygar, att
nycklarna äro givna åt kyrkan och icke blott åt vissa
personer: "Varhelst två eller tre äro församlade i mitt
namn" etc. |
Ef. 4:8, 11f. Matt. 18:20 |
69]
Slutligen bekräftas detta även av Petri ord: "I ären
ett konungsligt prästerskap." Dessa ord ha avseende på den
sanna kyrkan, som då den ensam innehar prästadömet,
också i sanning har rätt att välja och viga sina tjänare.
70] Detta betygas också av det allmänna
bruket inom kyrkan. Ty fordom utvalde menigheten sina herdar och biskopar.
Därefter kom biskopen i den ifrågavarande församlingen
eller från grannförsamlingen för att med händers
påläggning stadfästa valet av den utsedde, och vigningen
innebar icke något annat än ett sådant godkännande.
71] Sedan tillkommo nya ceremonier, av vilka Dionysius'
De eccl. hier. omtalar flera. Författaren till densamma tillhör
en senare tid och har – vem han än är – antagit
en pseudonym, såsom ju också Clemens' skrifter äro
understuckna. Ännu senare författare hava tillagt: "Jag giver
dig makt att offra för levande och döda." Men detta står
icke ens hos Dionysius. |
1 Petr. 2:9 |
72]
Av allt detta är det uppenbart, att kyrkan innehar rätten
att välja och viga sina tjänare. Därför då
biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela
vigning, äro församlingarna nödgade på grund av
gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster
viga och förordna åt sig nya. Men det är biskoparnas
ogudaktighet och våldsregemente, som vållat kyrkosöndringen
och tvedräkten. Ty Paulus skriver, att de biskopar, som driva och
försvara falsk lära och orätt gudstjänst, skola
anses såsom ställda under förbannelse. |
Gal. 1:7-9 |
73] Vi hava talat om vigningen av präster, som enligt Hieronymus är det enda, vilket skiljer biskoparna från de övriga prästerna. Därför är det icke nödvändigt att orda om biskoparnas övriga ämbetsåligganden. Ej heller är det nödvändigt att tala om konfirmationen eller invigningen av klockor, som biskoparna förbehållit sig. Men om deras domsrätt bör något sägas. 74] Det är uppenbart, att den allmänna domsrätten att från församlingsgemenskapen utesluta dem, som äro skyldiga till uppenbara synder, tillkommer alla kyrkans vigda tjänare. Men denna rätt ha biskoparna tyranniskt tillvällat sig ensamma och använt den till egen vinning. Ty det är känt, att de s.k. officialerna brukat ett outhärdligt självsvåld och antingen av girighet eller tillfredsställande av andra onda begär plågat människorna och utan laga ordning bannlyst dem. Men vilket tyranni är icke detta, att dessa officialer skola hava makt att i städerna av eget godtycke utan lagligt förfarande bannlysa människor! 75] Och denna makt ha de missbrukat i allehanda ting – naturligtvis icke för att bestraffa verkliga förbrytelser, men däremot försummelser med avseende på fastor eller kyrkliga högtider och dylika obetydligheter. Endast äktenskapsbrott bestraffade de stundom. Och härvidlag förorättade de ofta oskyldiga och ärbara människor. Men då dessa brott äro mycket allvarliga, bör i sanning ingen människa dömas utan lagligt förfarande. 76] Då biskoparna tyranniskt tillskansat sig denna domsrätt och på ett skamligt sätt missbrukat den, behöver man icke för denna domsrätts skull lyda biskoparna. Men då fullgiltiga skäl föreligga att icke lyda dem, så är härvid det riktiga att överlämna denna domsrätt åt de gudfruktiga prästerna och tillse, att den lagligen utövas till sedernas förbättrande och Guds ära. 77] Till sist återstår domsrätten i de mål, som enligt den kanoniska rätten höra till den s.k. kyrkliga domstolen, speciellt äktenskapsmål. Även denna hava biskoparna blott på grund av mänsklig rätt, vilken därtill icke är gammal, ty det framgår av Cod. et Nov. Justiniani, att äktenskapsmålen avgjordes av världslig domstol. Och enligt gudomlig rätt äro de världsliga domstolarna förpliktade att utöva domsrätten i dessa mål, om biskoparna visa sig försumliga. Detta medgiva också de kanoniska rättsreglerna. Icke heller för denna domsrätts skull är det sålunda nödvändigt att lyda biskoparna. 78] Och då dessa stiftat vissa orättfärdiga äktenskapslagar och i sin rättskipning följa dessa, är det även på grund härav nödvändigt att inrätta andra domstolar. Ty bestämmelserna om andlig släktskap äro orättfärdiga. Orättfärdig är också den förordningen, som vid äktenskapsskillnad förbjuder den oskyldiga parten att gifta sig. Även den lagen är orättfärdig, som utan föräldrarnas samtycke godkänner alla hemliga och svekfullt ingångna trolovningar. Orättfärdig är även lagen om prästernas celibat. Det finns också i deras lagar andra för samvetena utlagda snaror, men det är obehövligt att här uppräkna dem alla. Det är tillräckligt att hava angivit, att det i äktenskapsfrågor finnes många orättfärdiga påvliga lagar, varför de världsliga myndigheterna böra inrätta andra domstolar. 79] Då nu de biskopar, som
äro påvens anhängare, försvara falsk lära
och oriktig gudstjänst och icke till prästämbetet viga
rättsinniga lärare utan i stället understöda påvens
grymheter och därjämte, sedan de berövat prästerskapet
domsrätten, utöva densamma på ett tyranniskt sätt
och då de slutligen i äktenskapsmål följa många
orättfärdiga lagar, hava församlingarna tillräckligt
många tvingande skäl till att icke erkänna dem såsom
biskopar. 80] Men själva må de ihågkomma,
att vad de äga är dem givet såsom skänker för
deras tjänst och församlingarnas välfärds skull,
såsom regeln lyder: "Lönen gives för tjänstens
skull." Därför kunna de icke med gott samvete behålla
dessa skänker, utan bedraga i stället församlingen, som
har behov av dessa tillgångar för att underhålla kyrkans
tjänare, understöda den högre utbildningen, hjälpa
de behövande och inrätta domstolar särskilt för
äktenskapsmål. 81] Ty de äktenskapliga
konflikterna äro mångfaldiga och olika, att för dem
en särskild domstol skulle behövas, och för att inrätta
en sådan äro kyrkans tillgångar behövliga. 82]
Petrus har förutsagt, att det skulle komma att finnas ogudaktiga
biskopar, vilka missbruka församlingarnas gåvomedel till
ett liv i yppighet, allt under det de försumma sin tjänst.
De, som så bedraga kyrkan, må veta, att Gud skall
straffa dem även för dessa brott. |
2 Petr. 2:13, 15 |
Förteckning på de lärare och predikanter, som hava underskrivit Bekännelsen och dess Apologi etc. 1537 På uppdrag av de lysande furstar, ständer och städer, som bekänna sig till den evangeliska läran, hava vi ånyo genomgått artiklarna i den Bekännelse, som framlades för kejsaren vid mötet i Augsburg, och genom Guds nåd bekänna alla predikanter, vilka hava bevistat detta möte i Schmalkalden, enhälligt, att de tro och i sina församlingar lära i överensstämmelse med artiklarna i denna Bekännelse och dess Apologi. De bekänna även, att de gilla artikeln om påvens makt och överhöghet och om biskoparnas makt och domsrätt, som vid detta möte i Schmalkalden framlagts för furstarna. Alltså underteckna följande sina namn.
|
|
|
|
Föregående sida | Till sidans början | Nästa sida Logosmappen > Bibel och bekännelse > Konkordieboken > Om påvens makt ... > Om påvens makt och överhöghet 17.4.2010 |