Innehåll


Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

6:1

Mina bröder, om en människa råkar falla i någon försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta henne i saktmods ande.

Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Men se till att inte du också blir frestad.

Detta är en annan god sederegel, som är högst av nöden även i vår tid. Sakramenterarna rycka nämligen till sig detta ställe och draga av detsamma den slutsatsen, att vi i tålamod borde hava något undseende med fallna bröder och genom kärleken, som »Den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.» (l Kor. 13, 7), icke låtsas om deras villfarelse, helst som Paulus här uttryckligen lär, att de som äro andliga människor i saktmods ande skola upprätta de felande. Saken vore icke av den vikt, att vi för denna enda artikels (nattvardslärans) skull finge prisgiva den kristna endräkten, kyrkans skönaste och bästa klenod. De betona för oss syndernas förlåtelse och anklaga oss för att vara halsstarriga, eftersom vi icke vilja vika ens en hårsmån för dem och icke hava fördrag med deras villfarelse (som de dock aldrig öppet erkänna) och långt mindre vilja tillrättavisa och upprätta dem i saktmods ande. I så gynnsam dager förstå dessa kärleksfulla människor att framställa sig själva och sin sak, medan de göra oss förhatliga för många.

 Men Kristus är mitt vittne, att ingenting nu under några år plågat mig så som denna tvedräkt i läran. Sakramenterarna själva veta mycket väl, om de blott vilja erkänna sanningen, att jag icke är dess upphovsman. Jag tror och bekänner ju än i dag det samma som jag från början av detta företag trott och lärt om rättfärdiggörelsen, om sakramenten och om alla andra artiklar i den kristna läran, endast med större visshet. Den har nämligen vuxit genom studier, praktik och erfarenhet och vidare genom stora och täta anfäktelser. Och jag beder dagligen, att Kristus må bevara och styrka mig i denna tro och bekännelse intill dagen för hans ankomst i härlighet, amen. [136] Vidare är det allmänt känt i hela Tyskland, att i början evangelii lära icke bekämpades av några andra än papisterna. Bland dem åter, som antogo denna lära, rådde den största enighet om alla den kristna lärans artiklar, och denna enighet räckte tills sekteristerna uppträdde med sina nya åsikter icke blott rörande sakramenten utan även angående några andra artiklar. De voro de första som förvillade församlingarna och sprängde deras endräkt. Från den tiden ha undan för undan uppstått allt flera sekter &emdash; något annat var ju icke att vänta &emdash;, på vilka följt allt större tvedräkt i själarna. Det är alltså i strid mot sitt eget samvete som de göra oss den stora orättvisan att utan vår förskyllan draga över oss detta outhärdliga hat från hela världen. Det är mycket tungt för en oskyldig att bära det straff, som en annan förtjänat, särskilt i en så viktig sak som denna. a)

 Vi skulle dock lätt kunna glömma denna oförrätt, taga oss an dem och upprätta dem i saktmods ande, om de blott återvände till rätta vägen och tillika med oss hölle den rätta marschordningen, det är, om de tänkte och lärde kristligt om Herrens nattvard och andra artiklar i den kristna läran och i endräkt med oss predikade icke sina meningar utan Kristus, så att Guds Son bleve förhärligad genom oss och Fadern genom honom. Men att de endast betona kärleken och endräkten och förringa sakramentsfrågan, som om det betydde föga huru vi tänka om den av vår Herre Kristus instiftade nattvarden, det få vi icke finna oss i. Vi böra förkunna endräkt i lära och tro, lika mycket som de förkunnat endräkt i levernet. Om de låta oss behålla den förra endräkten oförkränkt, skola vi tillsammans med dem betona endräkten i kärleken, vilken dock måste träda långt tillbaka för trons eller andens endräkt. Ty förlorar man denna senare, förlorar man Kristus, och när man förlorat honom, är kärleken till intet gagn. Om man däremot behåller andens enhet och Kristus, är det icke farligt, om man är av annan mening än de som förvanska Ordet och därigenom spränga andens enhet. Jag vill därför hellre, att de och hela världen skola lämna mig och bliva mina fiender än att jag skall lämna Kristus och få honom till fiende, [137] vilket skulle bliva fallet, om jag övergåve hans enkla och klara ord och anslöte mig till deras grundlösa hugskott, med vilka de vränga Kristi ord efter sitt huvud. Kristus ensam är för mig större än endräkt i kärleken med oräkneliga partier.

 Men när det gäller dem som älska Kristus och skriftenligt lära och tro hans ord, så erbjuda vi oss icke endast att hålla frid och endräkt med dem utan även att bära deras svagheter och synder, och då de falla, skola vi enligt detta Pauli bud upprätta dem i saktmods ande. På samma sätt bar Paulus galaternas svagheter och fall, då de av hjärtat ångrade sig, och även andras, som de falska apostlarna förvillade. På samma sätt tager han till nåder korintiern, som begått blodskam (2 Kor. 2, 7). Onesimus, den förrymde slaven, som han fött åt Kristus i sin fångenskap i Rom, försonade han med hans herre (Filemon). Han praktiserade alltså verkligen vad han här och annorstädes lär om att man skall taga sig an de svaga och upprätta de fallna, men gentemot sådana som kunde botas, d.v.s. sådana som av hjärtat erkände sin synd, sitt fall, sin villfarelse och gjorde bättring. Mot de falska apostlarna däremot, som hårdnackat förfäktade, att deras lära icke var någon villolära utan den rätta, for han mycket hårt fram: »De som uppviglar er borde gå och stympa sig.» (5, 12); »Men den som skapar förvirring bland er skall få sin dom, vem han än är.» (5, 10); »Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.» (1, 8). Det är icke heller något tvivel om att många försvarade de falska apostlarna mot Paulus och sade, att de hade Anden, vore Kristi tjänare och lärde evangelium lika väl som han. Ehuru de icke i allt vore eniga med Paulus i läran, borde han dock icke för den skull fälla en så förfärlig dom över dem. Med sin envishet endast förvirrade han församlingarna och sprängde han deras sköna endräkt o.s.v. &emdash; Utan att taga något intryck av sådant tal förbannar och fördömer han tryggt de falska apostlarna och betecknar dem som församlingarnas förvillare och fördärvare av Kristi evangelium. Sin egen lära däremot sätter han så högt, att han begär att allt skall vika för den, endräkt i kärleken, apostlar, en ängel från himmelen.

 På samma sätt tillåta icke heller vi, att denna sak aktas ringa, ty han, vars sak det är, är stor. En gång var han visserligen liten, då han låg i krubban, och likväl var han även då så stor, [138] att han tillbads av änglar och förkunnades som alltings Herre (Luk. 2, 11). Därför skola vi icke tillåta, att hans Ord i någon artikel trädes för nära. Då det gäller trons artiklar får intet synas oss litet eller ringa, så att vi borde eller kunde uppgiva det. Ty syndernas förlåtelse gäller dem som äro svaga i tro och gärningar, som erkänna sin synd och bedja om förlåtelse, icke lärans förfalskare, som vägra erkänna sin villfarelse och sin synd utan med hätskhet förfäkta, att den är sanning och rättfärdighet. Därigenom uppnå de, att vi förlora syndernas förlåtelse, ty de förvränga och förneka Ordet, som förkunnar och bringar oss förlåtelsen. Därför måste de först bli eniga med oss i Kristus, det är, erkänna sin synd och rätta sin villfarelse; om vi sedan icke visa saktmods ande, kunna de med skäl anklaga oss.

 Den som noga överväger apostelns ord ser tydligt, att han icke talar om kätterier eller synder mot läran utan om långt ringare synder, i vilka en människa icke faller av överlagd ondska eller med avsikt utan av svaghet. Därför brukar han också sådana milda och faderliga ord, i det att han icke talar om villfarelse eller synd utan »försyndelse». Vidare, för att förringa och liksom ursäkta synden och befria människan från hela skulden, tillägger han: »Om en människa råkar falla», det är, snärjes av djävulen eller köttet. Ordet »människa» bidrager också till att förringa sakens allvar. Det är som om han sade: [139] Vad är väl mera utmärkande för människan än att falla, bedragas och fara vilse? Därom säger Mose, 3 Mos. 6, 3: »Såsom människor bruka synda.» Därför är detta ett trösterikt ord, som en gång i yttersta nöd räddat mig från döden. Emedan alltså helgonen i detta livet icke endast leva i köttet utan även någon gång genom djävulens ingivelse fullborda köttets begärelse, d.v.s. falla i otålighet, avund, vrede, villfarelse, tvivel, misströstan o.s.v. (Satan bekämpar nämligen ständigt såväl lärans renhet, vilken han försöker fördärva genom partisöndring och oenighet, som levernets oförvitlighet, vilken han befläckar genom dagliga felsteg och överträdelser), så lär Paulus, huru man skall behandla dem som så fallit: de som äro starka skola upprätta dem i saktmods ande.

 För dem som förestå församlingar är det mycket nyttigt att veta detta, så att de icke i sin iver att strängt gå till rätta med alla fel glömma det faderliga och moderliga hjärtelag, som Paulus här fordrar av dem, som ha att vårda själar. En tillämpning av detta sitt bud har han givit i 2 Kor. 2, 6 f., där han säger: »Det räcker med den bestraffning han har fått av de flesta. Nu bör ni i stället förlåta och trösta honom, så att han inte alldeles går under i sin djupa sorg. Därför», säger han,» uppmanar jag er att bemöta honom med kärlek.» [140] Därför böra herdarna visserligen skarpt tillrättavisa de fallna, men då de se, att de äro bedrövade, skola de börja upprätta och trösta dem och förringa deras synder så mycket de kunna, dock genom hänvisning till Guds barmhärtighet, vilken de böra framhålla som motvikt mot synderna, så att icke de fallna gå under genom sin alltför stora bedrövelse. Lika envis som den helige Ande är i att hålla på och förfäkta trons lära, lika medgörlig och mild är han, då det är fråga om att ha fördrag med och överskyla synder, om blott de som begått dem sörja över dem.

 Men påvens synagoga (Upp. 2, 9) har lärt och handlat i strid med Pauli bud och exempel i detta som i allt annat. Påven i Rom och biskoparna voro verkliga tyranner och bödlar för samvetena. Undan för undan betungade de dem nämligen med nya stadgar, och av den ringaste anledning förgjorde de dem genom bannlysning. Och för att samvetena desto villigare skulle lyda deras grundlösa och orättfärdiga hotelser, anförde de följande satser av påven Gregorius I: »Goda hjärtan tillkommer det att frukta för synd, där ingen synd är», och: »Påvens domar skall man frukta, även om de äro orättvisa.» Med sådana satser, som djävulen införde i kyrkan, befäste de bannlysningen och påvedömets av hela världen fruktade majestät. Sådan hjärtegodhet göres icke behov, utan det är nog att frukta för synd, där synd föreligger. Vem har givit dig, du romerske Satan, makt att med orättfärdiga domar förskräcka och fördöma redan förut förskräckta hjärtan, som snarare hade bort upprättas, befrias från falsk fruktan och återföras från lögnen till sanningen? Detta underlåter du, och i överensstämmelse med din titel, »laglöshetens människa, fördärvets son,» (2 Tess. 2, 3), låtsar du dig finna synd, där ingen synd är. Detta är sannerligen Antikrists list och svek, varigenom påven mäktigt befästat bannlysningsstraffet och hela sitt tyranni. [141] Ingen kunde nämligen sätta sig över hans orättfärdiga domar, utom den som var fräck och ovanligt långt gången i ondska. Det fanns några furstar som satte sig över dem, dock i strid mot samvetets röst, ty i det rådande mörkret förstodo de icke, att påvens förbannelser voro kraftlösa.

 De som hava samvetenas vård sig anförtrodd böra alltså av detta Pauli bud lära sig, huru de böra förfara med de fallna, » Bröder, säger han, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse», skola ni icke göra bitterheten och sorgen ännu större för honom, förkasta eller fördöm honom icke, utan visa honom till rätta, vederkvick och upprätta honom, och hela med ert saktmod det sår, som djävulens list eller köttets svaghet tillfogat honom. Det rike, till vilket ni blivit kallade, är nämligen icke ett skräckens och sorgens utan ett tillförsiktens och glädjens rike. Om ni alltså se, att någon broder är förskräckt över en begången synd, så skynda till hjälp och räck den fallne handen, trösta honom med kärleksfulla ord och omslut honom med en moders armar. De förhärdade och hårdnackade, som säkra och utan fruktan framhärda i och fortsätta med sin synd, skola ni tillrättavisa strängt. De åter, som överraskas av synden och känna sorg och smärta över sitt fall, skola ni upprätta och undervisa, eftersom ni äro andliga människor. Och det skall ske i saktmods ande, icke i nitets, rättfärdighetens eller stränghetens ande, såsom några biktfäder brukade göra, vilka gåvo törstande hjärtan galla och ättika att dricka, såsom judarna gjorde med Kristus på korset, medan de i stället hade bort vederkvicka dem med något ljuvligt trösteord.

 [142] Härav förstå vi, att syndaförlåtelsen icke har något att säga till om i läran, såsom sakramenterarna förfäkta, utan endast då det gäller livet och gärningarna. Där skall ingen fördöma den andre, icke dundra mot honom i häftighet och stränghet, såsom Hesekiel (34, 4) säger om Israels herdar, att de »foro fram med förtryck och hårdhet mot» Guds hjord, utan den ene brodern skall trösta den andre i saktmods ande, då han fallit. Och den fallne å sin sida skall lyssna till den upprättandes ord och anförtro sig åt honom. Ty Gud vill icke, att de förkrossade skola stötas bort, utan »HERREN uppehåller alla dem som är på väg att falla, han reser upp alla nerböjda.», säger psalmen (145, 14). Han har ju kostat på dem mera än vi göra, nämligen sitt liv och blod. Därför böra även vi med största saktmod taga oss an sådana för att hela och hjälpa dem. Därför vägra vi icke att förlåta sakramenterarna eller andra upphovsmän till gudlösa partier, utan vi skola av hjärtat förlåta dem deras skymford och smädelser mot Kristus, och de oförrätter, som de tillfogat oss, skola vi aldrig komma ihåg, om de blott göra bot, övergiva den ogudaktiga lära, med vilken de vilsefört Kristi församlingar och därefter med oss vandra på sin plats i ledet. Men om de framhärda i sin villfarelse och bryta ledet, begära de förgäves syndaförlåtelse av oss.

 

Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad.

Men se till att inte du också blir frestad.

Detta är en ganska allvarlig förmaning, avsedd att bryta hårdheten och strängheten hos sådana som icke upprätta och återställa de fallna. Det finnes ingen synd, som en människa gjort, säger Augustinus, som icke en annan också kunde göra. [143] Vi befinna oss ännu på det hala. Om vi därför bliva övermodiga och lämna vår plats, är det synnerligen troligt att vi falla. Det var alltså med rätta som munken i »Vitae Patrum»31) vid underrättelsen om att en av hans klosterbröder fallit i otukt yttrade: »I går han, i dag jag.» Paulus tillägger alltså denna allvarliga förmaning för att icke herdarna skola vara hårda och stränga mot de fallna eller med fariséen (Luk. 18, 11) mäta sin helighet efter deras synder utan hysa ett moderligt sinnelag mot dem och tänka: Denne har fallit, det kan hända att även du faller mycket farligare och skändligare än han. Och om de som äro så benägna att döma och fördöma andra riktigt betraktade sina egna synder, skulle de finna, att de fallnas synder äro grand, medan deras egna äro grova bjälkar (Matt. 7, 3).

 »Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller.» (l Kor. 10, 12). Om David, som var en så helig man, full av tro och Guds Ande, och som hade fått så utomordentliga löften och hade utfört så stora ting för Herren, faller så skändligt, om han trots sin dock rätt framskridna ålder bringas på fall av den lusta, som hör ungdomen till. sedan Gud prövat honom med så många olika frestelser, vad ha vi då för anledning att tänka högt om vår egen ståndaktighet? Med sådana exempel visar Gud oss först vår egen svaghet, för att vi icke skola bliva uppblåsta utan vandra i fruktan, och vidare sin egen dom, att det icke är något som han mindre kan tåla än högmod, vare sig emot honom själv eller emot bröderna. Det är alltså icke utan anledning som Paulus säger: »Men se till att inte du också blir frestad.» De som prövats i frestelser veta, huru nödvändigt detta bud är. [144] De däremot som icke varit utsatta för sådant sakna förmåga att förstå Paulus, och därför gripas de icke av medlidande med de fallna, såsom man kunde se i påvedömet, där rena tyranniet och grymheten regerade.

 

a) Hela stycket utan motsvarighet i Hs.


Logosmappen | Till början