Innehåll

Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

5:25

Om vi hava liv genom ande, så låtom oss och vandra i ande.

Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden.

Paulus har ovan bland köttets gärningar uttryckligen uppräknat partisöndring och avund, och mot dem som avundas och ge upphov till partiväsen har han fällt den domen, att »de icke skola få Guds rike till arvedel.» Nu straffar han på nytt dem som framkalla eller hysa avund, liksom om han glömt vad han nyss sagt. Varför gör han så? Var det icke tillräckligt att göra det en gång? Paulus gör detta med avsikt. Han vill nämligen strängt bestraffa den förfärliga last, som kallas lystnad efter fåfänglig ära, eftersom den varit orsak till förvillelsen i alla Galatiens församlingar, och eftersom den alltid varit skadlig och ödesdiger för den kristna kyrkan. Av denna anledning vill han, enligt brevet till Titus l, 7, till biskop icke hava den som är självgod, det är, som finner behag i sin egen lära och sin egen makt. Självgodheten eller högmodet är nämligen, som Augustinus med fullt berättigande säger, moder till alla kätterier, ja, den är källan till all synd och olycka. Det framgår både av kyrkohistorien och världshistorien.

  [124] Begär efter fåfänglig ära är som bekant ett vanligt fel i alla stånd och åldrar, vilket ådragit sig våldsamt klander också av hedniska skalder och historieskrivare. Det finns icke en by, där icke en eller annan vill vara visare och anses förmer än de övriga. I särskild grad lida emellertid snillrika människor av detta fel i sin tävlan om lärdom och vishet. Då vill ingen vika för den andre, enligt det bekanta ordet: »Ingen vill vara mindre begåvad än någon annan.» Det är nämligen något fint, när man blir utpekad och det heter: »Det är han!» Liksom en gång Grekland, så utmärker sig i våra dagar Italien för sådan fåfänglig ärelystnad. Men detta fel är icke så ödesdigert hos privatman, ja, icke ens hos borgerliga ämbetsmän, som hos kyrkliga ledare. Och dock föranleder det i det politiska livet, särskilt om det uppträder hos män i högsta ledningen, icke blott oroligheter och omstörtningar i enstaka städer utan även i kungariken och kejsardömen, vilket fortfarande framgår av såväl kyrko- som världshistorien.

 Men då denna pest vinner insteg i kyrkan eller det andliga regementet, är den outsägligt skadlig, ty där tävlas icke om lärdom, begåvning, skönhet, rikedom, kunga- eller kejsarkronor, utan där gäller det frälsning och liv eller fördärv och evig död. Därför riktar Paulus en synnerligen allvarlig varning för denna last till dem, som stå i Ordets ämbete, då han säger: »Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden.» Han vill säga: Om det är sant att vi leva i ande, skola vi också föra en ordentlig vandel och vandra i ande. Ty där Anden är, där förnyar den människor och verkar hos dem nya rörelser. Av ärelystna, lättretade och avundsamma gör den ödmjuka, milda och kärleksfulla människor. [125] Sådana söka icke sin ära utan Guds, de varken utmana till eller hysa avund, utan de giva vika för varandra och förekomma varandra i inbördes hedersbevisning. De däremot som äro ärelystna, som utmana till och själva hysa avund, de kunna visserligen skryta med att ha Anden, att leva i ande, men de bedraga sig själva, de följa köttet och fullborda dess gärningar, och dem gäller domen, att de icke skola få Guds rike till arvedel.

 Men liksom intet är mera fördärvbringande så är heller intet vanligare i kyrkan än denna avskyvärda last. Då Gud sänder arbetare i sin skörd, uppväcker nämligen Satan genast sina tjänare, vilka i intet avseende vilja hållas för ringare än de i laga ordning kallade. Då uppstår genast osämja. De ogudaktiga vilja icke vika ens en hårsmån för de fromma, eftersom de inbilla sig vida överträffa dem i begåvning, lärdom, fromhet och ande. Långt mindre böra de fromma vika för de ogudaktiga, ty då äventyras trons lära. Vidare äro Satans tjänare så illistiga och konstförfarna, att de icke endast utmärkt förstå att inför sina anhängare låtsa kärlek, endräkt, ödmjukhet och andra Andens frukter, utan de berömma också varandra, giva andra företrädet framför sig själva och beteckna dem såsom mera framstående. De vilja alltså ingalunda synas vara ärelystna. Ja, de svära på att de endast söka Guds ära och själars frälsning. Likväl äro de samtidigt ytterligt lystna efter fåfänglig ära och göra allt för att inför människor skaffa sig större anseende och berömmelse än andra. Kort sagt, de mena, »att gudsfruktan är ett medel till vinning» (l Tim. 6, 5), och att Ordets ämbete är inrättat för att de skola vinna utmärkelse, och därför måste de bliva upphovsmän till tvedräkt och partisöndring.

 Emedan alltså de falska apostlarnas lystnad efter fåfänglig ära var orsak till förvillelsen i de galatiska församlingarna och till deras avfall från Paulus, har han velat bestraffa denna ödesdigra last med ett särskilt ord och i ett särskilt kapitel. [126] Ja, denna pest är det som givit honom anledning att skriva hela detta brev. Och om han icke hade skrivit det, skulle all hans möda med att predika evangelium hos galaterna varit förspilld. Ty i hans frånvaro härskade nu i Galatien de falska apostlarna, män av stort invärtes anseende, som icke blott låtsade sig söka Kristi ära och galaternas frälsning utan även hade umgåtts med apostlarna, vilkas fotspår de sade sig följa i sin undervisning. Emedan vidare Paulus icke hade sett Kristus i köttet och icke hade umgåtts med apostlarna, ansågo de sig vara förmer än han, förkastade hans lära och förkunnade, att deras egen var den sanna och äkta läran. På det sättet förvillade de galaterna och framkallade söndring bland dem, så att de avundades varandra och retade varandra till avund, vilket var ett osvikligt tecken på att varken lärare eller lärjungar levde och vandrade i ande utan i stället följde köttet och fullbordade dess gärningar, d.v.s. ett tecken på att de förlorat den sanna läran, tron, Kristus och alla Andens gåvor och redan voro värre än hedningar.

[127]  Paulus vänder sig dock icke endast mot de falska apostlar, som på hans tid förvillade församlingarna, utan i anden förutsåg han, att det intill världens ände skulle finnas många sådana, som skulle drivas av denna fördärvbringande last att utan kallelse tränga sig in i kyrkan, som skulle skryta med Anden och den himmelska läran och under denna förevändning fördärva den sanna läran och tron. I vår tid ha vi sett några sådana, som utan att vara kallade trängt sig in i det andliga regementet, d.v.s. Ordets ämbete, och till en tid velat synas lära det samma som vi. Genom sådan förställning skaffade de sig namn och rykte för att vara evangelii lärare, som levde i ande och marscherade på sin plats i ledet. Men så snart de genom sitt inställsamma tal bundit hopen vid sig, veko de vid första tillfälle av från den rätta vägen och började lära något nytt för att därigenom vinna ryktbarhet och för hopen framstå som de som först hade påvisat villfarelserna i kyrkan, avskaffat och rättat missbruken, störtat påvedömet och uppfunnit någon ny utomordentlig lära, varigenom de med skäl skulle tillerkännas främsta rummet bland evangeliska lärare. Men emedan deras berömmelse icke var grundad i Gud utan i människors tal, kunde den icke bliva stark och beståndande, utan enligt Pauli profetia följde förvirring och »De får sitt slut i fördärvet.» (Fil. 3, 19). De ogudaktiga bestå nämligen icke i domen, utan som agnar bortföras de av vinden (Ps. 128, l. 5. 4). Samma dom väntar alla som med sin förkunnelse av evangelium söka sitt eget och icke vad Jesus Kristus tillhör.

 Ty evangelium är icke givet för att vi därav skola söka vår berömmelse och ära, icke för att för dess skull folket skall fira oss såsom dess tjänare, utan det är givet för att Kristi välgärning och hans härlighet skall bliva känd och prisad, för att Fadern skall äras för den barmhärtighet, som han bevisat oss i Kristus, sin Son, vilken han utgivit för oss alla och med vilken han givitoss allt. Därför är evangelium en lära av den art, att vi i den minst av allt böra söka vår egen ära. [129] Den framställer himmelska och eviga ting, som icke äro våra, som icke vi hava gjort eller förtjänat, utan den erbjuder dem åt oss i vår ovärdighet av Guds blotta nåd. Varför skulle då vi göra anspråk på att få äran för detta? Den som i evangelium söker sin egen ära, han talar alltså av sig själv, men den som talar av sig själv är en lögnare, och i honom är orättfärdighet. »Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och ingen orättfärdighet finns i honom.» (Joh. 7, 18).

 Paulus riktar alltså en mycket allvarlig förmaning till alla Ordets tjänare, då han säger: »Om vi nu hava liv genom ande, så låtom oss också vandra i ande», d.v.s. låt oss stå kvar i ledet, i den sanningens lära, som en gång givits, i broderlig kärlek och andens endräkt. Låt oss med sveklöst hjärta förkunna Kristus och Guds ära under erkännade av att vi ha honom att tacka för allt. Vi skola icke hålla oss förmer än andra, icke uppväcka partisöndring, ty det är icke att vandra på rätta vägen utan att övergiva den sanna ordningen för att stifta en ny och förvänd sådan.

 Härav inses, att det icke är utan anledning som Gud lagt korset på evangelii förkunnare utan att han gjort det av trängande nödvändighet och till vårt sanna bästa. Annars skulle han nämligen på intet sätt ha kunnat kuva och slå ned detta vilddjur, som kallas lystnad efter fåfänglig ära. Ty om undervisning i evangelium medförde idel beundran och beröm från människors sida och icke någon som helst förföljelse, intet kors och ingen vanära, [130] skulle säkerligen alla evangelii förkunnare smittas av denna pest och förgås. Hieronymus har någonstädes ett uttalande av den innebörden, att han sett många, som kunnat uthärda många olyckor till liv och egendom men ingen som kunnat ringakta sin egen berömmelse. Det är nämligen otänkbart att en människa utan att bli uppblåst skulle kunna höra sin egen berömmelse förkunnas. Paulus, som hade Kristi ande, säger: »Och för att jag inte skall bli högmodig på grund av dessa utomordentligt höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet,» (2 Kor. 12, 7). Därför säger Augustinus med rätta: Om en Ordets tjänare får beröm, är han stadd i fara, om en broder föraktar honom och icke berömmer honom, är denne broder stadd i fara. - Den som hör mig lära Guds ord är skyldig att bevisa mig heder för Ordets skull. Om han hedrar mig, gör han väl, men om jag blir högmodig över hedersbevisningen, är jag stadd i fara. Om han åter föraktar mig, är jag utan fara men icke så han.

 Därför skola vi på allt sätt beflita oss om att hedra »det goda som vi fått» (Rom. 14, 16), d.v.s. Ordets ämbete, sakramenten m.m., likaså om att hedra varandra inbördes. Åhörarna skola hedra sina lärare och tvärtom, enligt Rom. 12, 10: »Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning.» Men då så sker, kittlas köttet genast av detta beröm och blir övermodigt. Ty icke ens bland de fromma finnes någon, som icke hellre skulle vilja berömmas än klandras, så framt ej någon är så befästad i detta stycke, att han varken tager intryck av beröm eller klander, såsom kvinnan i 2 Sam. 14, 17 sade om David: »Min herre konungen är lik Guds ängel, han hör både gott och ont.» [131] I samma anda säger Paulus, 2 Kor. 6, 8: »under ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte.» o.s.v. Sådana som varken bliva uppblåsta av beröm eller nedslagna av klander utan helt enkelt och rättframt sträva att förkunna Kristi välgärning och hans härlighet och söka själars frälsning, de behålla sin plats i ledet. Sådana däremot som bliva högmodiga, då deras förtjänster prisas, de söka sin egen, icke Kristi ära. De som taga intryck av förebråelser och vanrykte, övergiva Ordets ämbete. Ingendera vandrar på sin plats i ledet.

 Därför må var och en som berömmer sig av anden se till, att han håller sig till rätta vägen. Då du berömmes skall du veta, att det icke är du utan Kristus som prisas, ty honom tillkommer pris och ära. Ty att du lär kristligt och lever heligt är icke dina utan Guds gåvor, och alltså är det icke du som berömmes utan Gud i dig. Då du erkänner detta, vandrar du på rätta vägen och låter dig icke uppblåsas av beröm (»Vad äger du, som du inte har fått?», l Kor. 4, 7) utan giver Gud äran. Icke heller låter du dig genom smädelser, vanrykte och förföljelse förmås att övergiva din kallelse.

 Det är alltså en särskild Guds nåd att han i våra dagar höljer vår ära i vanrykte, i hela världens bittra hat, förföljelser och smädelser, vidare i våra egna anhängares, bönders, borgares och adelsmäns, förakt och otacksamhet. De sistnämndas fiendskap och förföljelse mot evangelium är farligare än de öppna fiendernas i samma mån som det är fördolt och hemligt. Genom allt detta avhållas vi från att yvas över våra gåvor. Denna kvarnsten måste hängas om vår hals för att vi icke skola smittas av den fåfängliga ärelystnadens pest. Det finns visserligen några av de våra som hålla oss i vördnad, därför att vi äro Ordets tjänare, men var finnes en enda, som hedrar oss personligen? I stället finnas hundraden, som hata, förakta och förfölja oss. [132] Dessa smädelser och förföljelser från motståndarnas sida och detta stora förakt, denna otacksamhet och detta bittra, förstuckna hat från dem som vi leva bland - vilket allt ju är ett angenämt skådespel - uppmuntrar oss så, att vi ha lätt för att glömma fåfänglig äraa)

 Därför glädja vi oss i Gud, som är vår berömmelse, och stanna på rätta vägen. Visserligen överträffa vi i fråga om andliga gåvor vida andra, men emedan vi erkänna, att dessa gåvor äro Guds och icke våra, oss givna till uppbyggande av Kristi kropp, yvas vi icke över dem, eftersom vi veta, att mera skall varda utkrävt av dem, åt vilka mycket blivit givet, än av dem, åt vilka litet blivit givet (Luk. 12, 48). Vidare veta vi, att »Gud är inte partisk.» (Rom. 2, 11), och därför har Gud icke mindre behag till en kyrkvaktare, som är trogen med sitt pund, än till en Ordets lärare, som tjänar Gud med samma trohet och i samma anda. Därför äro vi skyldiga de ringaste kristna lika stor aktning som de äro skyldiga oss. På det sättet gå vi fria för den fåfängliga ärelystnadens pest och vandra i ande.

 Svärmeandarna däremot söka sin egen ära, människors gunst och bifall, frid med världen och ro för köttet, icke Kristi ära och själars frälsning - fastän de ständigt svära på att de göra detta -, och därför kunna de icke avhålla sig från att bryta ut i lovsånger över sin lära och sina mödor, samtidigt som de klandra och förkasta andras, med den enda avsikten att förvärva namn och berömmelse framför andra. Ingen visste detta före mig, säga de, jag var den förste som insåg och lärde detta o.s.v. Alltså äro de alla lystna efter fåfänglig ära, d.v.s. de berömma sig icke i Gud utan äro ärorika, tappra och djärva i hopens bifall, vilket de med beundransvärd skicklighet förstå att vinna. De förstå nämligen att i sina ord, åtbörder och skrifter giva sig det rätta skenet och dölja vad som icke passar. Om de icke ha hopens bifall, äro de förskrämda, ty de hata och fly Kristi kors och förföljelsen. När de åter hyllas av hopen, äro de så högfärdiga och oförvägna som tänkbart är. Ingen Hektor, ingen Akilles är då så tapper och djärv som de.

[133] Ett så bakslugt vilddjur är alltså köttet, att det uteslutande för denna förbannade ärelystnads skull övergiver den rätta vägen, förvänder och fördärvar den sanna läran och upplöser endräkten i församlingarna. Därför är det icke utan anledning som Paulus här och annorstädes så skarpt klandrar denna last. Ovan, kap. 4, 17, sade han: »Dessa människor är ivriga att vinna er men har inte rätt iver, utan vill skilja er från oss för att ni med så mycket större iver skall hålla er till dem.», det är, de vilja skymma undan mig för att själva få lysa. De söka icke Kristi ära och eder frälsning utan sin egen ära, min vanära och eder träldom.

 

a) Hs: »Vi se sådant förakt hos bönder och adelsmän och sådan otacksamhet, att någon torde säga: Jag skulle önska, att jag aldrig hade börjat. Denna kvarnsten måste vi ha om halsen, så att vi icke söka fåfänglig ära. Var äro de som berömma? Tusenden klandra och jag ser sådana bilder, som ordentligt förödmjuka mig.» Tillbaka


Logosmappen | Till början