Innehåll

Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

5:22-23

Andens frukt åter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet.

Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

Han säger icke »andens gärningar» såsom förut »köttets gärningar», utan han utmärker dessa kristna dygder med ett värdigare namn, i det han kallar dem »andens frukter». De medföra nämligen den största nytta och frukt, ty de som hava dem giva Gud äran för gärningarna och locka så med dem andra till Kristi lära och tro.

Kärlek.

Det hade varit nog att endast nämna kärleken, ty den omfattar alla andens frukter. Därför tillskriver Paulus i l Kor. 13 kärleken alla de frukter, som verkas i anden, då han säger: »Kärleken är tålig och mild» o.s.v. Men här ville han särskilt nämna den bland andens frukter och sätta den i främsta rummet för att lära de kristna, att de framför allt skola älska varandra, genom kärleken överträffa varandra i inbördes hedersbevisning (Rom. 12, 10), var för sig akta den andre förmer än sig själv, och detta därför att Kristus och den helige Ande bor i dem, för Ordets, dopets och de andra gudomliga gåvornas skull, som kristna människor äga.

 Glädje.

Det är ett ord för brud och brudgum och syftar på de ljuvliga tankar om Kristus, de hälsosamma förmaningar, de glada lovsånger, det pris och de tacksägelser, med vilka de fromma inbördes förmana, öva och uppmuntra varandra. Gud finner alltså icke behag i en svårmodig ande, han hatar en dyster lära, dystra tankar och ord, men han har sin lust i glädjen. Han kom nämligen icke för att bedröva utan för att glädja oss. Profeterna, apostlarna och Kristus själv uppmana, ja, befalla oss därför att glädjas och jubla. Sak. 9, 9: »Fröjda dig storligen, du dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig!» Och i Psaltaren heter det ofta: »Varen glada i Herren!» Paulus skriver, Fil. 4,4: »Gläd er alltid i Herren.» Och Kristus säger, Luk. 10, 20: »Men gläd er över att era namn är skrivna i himlen.» [118] Där denna glädje icke är köttets utan andens glädje, där fröjdas hjärtat invärtes genom tron på Kristus, emedan det är visst om att han är vår frälsare och överstepräst, och utåt visar det denna glädje i ord och åtbörder. Likaså glädjas de fromma, då evangelium når vida och många komma till tron, så att Kristi rike tillväxer.

 Frid.

Med Gud och människor. De kristna skola vara milda och stillfärdiga, icke trätlystna och hatfulla mot varandra, utan de skola med tålamod bära varandras bördor. Utan tålamod kan friden icke äga bestånd. Därför nämner också Paulus omedelbart efter friden

Tålamod.

Det grekiska ordet (långmodighet) anser jag innebära ett uthålligt tålamod, i kraft av vilket man icke endast fördrager motgångar, olyckor och oförrätter utan också tålmodigt väntar på att de förorättande skola bättra sig. Då djävulen icke kan besegra de anfäktade med våld, besegrar han dem genom ihärdighet, ty han vet att de äro lerkärl, som icke tåla under en längre tid ständigt upprepade slag och stötar. Därför övervinner han många genom sin ihärdighet. För att övervinna denna hans ihärdighet behöva vi långmodighet, som tålmodigt förbidar såväl deras bättring, som våldföra sig på oss, som även att djävulens frestelser skola taga slut.

 Mildhet.

Därmed menas en medgörlighet och mjukhet i lynnet och hela livsföringen. [119] De kristna böra nämligen icke vara sträva och egensinniga människor utan milda, vänliga, tillgängliga och gladlynta, sådana att andra gärna umgås med dem. De skola ha överseende med andras fel eller åtminstone tyda dem till det bästa. De skola gärna giva vika för andra, hava fördrag med omedgörliga människor o.s.v. Så ha ju också hedningarna sagt: Vännens egenheter skall man känna till, icke hata. Sådan var Kristus, vilket framgår av många ställen i evangelierna. Om den helige Petrus läser man, att han grät, så ofta han tänkte på huru mild och kärleksfull Kristus varit i den dagliga umgängelsen. Det är en mycket stor dygd, som erfordras i alla livets omständigheter.

Godhet.

Godhet betyder att gärna avhjälpa andras nöd, att giva frikostigt, att låna ut.

 Återhållsamhet.

Mot köttets gärningar ställer Paulus här nykterhet, måttlighet eller måttfullhet i alla livets förhållanden. Han vill alltså, att de kristna skola leva kyskt och nyktert, d.v.s. att de icke skola vara äktenskapsbrytare, horkarlar och lösaktiga. Om de icke kunna leva återhållsamt, skola de gifta sig. De skola icke vara trätgiriga och stridslystna, icke hängiva sig åt dryckenskap eller berusa sig, utan de skola avhålla sig från allt sådant. Allt detta rymmes i ordet kyskhet eller återhållsamhet. Hieronymus låter det syfta uteslutande på det ogifta ståndet, som om icke äkta makar kunde vara kyska, eller som om aposteln skrivit detta uteslutande med tanke på dem som leva i jungfruligt stånd! I brevet till Titus, kap. l, 8 och 2, 4, uppmanar han ju biskopar och unga kvinnor, vilka bådadera förutsättas vara gifta, att vara kyska och rena.

Mot sådant är icke lagen.

Sådant är lagen inte emot.

Det finns visserligen en lag, men den riktar sig icke mot sådant. På samma sätt säger aposteln, l Tim, 1, 9: »inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa.» Den rättfärdige lever nämligen så, att han icke behöver någon lag till att förmana, pådriva och tvinga honom, ty utan lagens tvång gör han frivilligt vad lagen bjuder och mer till. Därför kan icke lagen anklaga och fälla sådana människor eller störa deras samvetsfrid. Den försöker visserligen, men Kristus, fattad i tron, driver bort lagen med dess skrämmande hotelser. För dem är alltså lagen avskaffad över hela linjen, först i anden och sedan även i gärningarna. Den har sålunda icke någon rätt att anklaga dem, eftersom de frivilligt göra vad lagen bjuder, om icke fullkomligt i heliga handlingar så dock i syndernas förlåtelse genom tron. Så uppfyller den kristne invärtes lagen genom tron, ty Kristus är lagens fullbordan till rättfärdighet för var och en som tror, och utvärtes genom gärningar och genom syndernas förlåtelse. Men dem som göra de gärningar, till vilka köttet har begärelse, anklagar och fördömer lagen i borgerlig och andlig bemärkelse.


Logosmappen | Till början