Innehåll

Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

5:19a

Men köttets gärningar äro uppenbara:

Köttets gärningar är uppenbara:

Detta ställe påminner om Kristi ord, Matt. 7, 16 f.: »På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt.» Paulus lär här alldeles detsamma som Kristus på det anförda stället, nämligen att gärningarna och frukterna tydligt visa, om träden äro goda eller onda, om människorna följa hövdingen Köttet eller hövdingen Anden. Det är som om han sade: För att ingen av er skall kunna urskulda sig med att han icke förstår vad jag nu talar om striden mellan kött och Ande, skall jag inför edra ögon först lägga fram köttets gärningar, av vilka åtskilliga äro kända även för de ogudaktiga, och sedan Andens frukter. - Detta gör Paulus, därför att det bland galaterna fanns många skrymtare - liksom det i våra dagar finnes bland oss -, som låtsade sig vara fromma, bröstade sig över att hava Anden och vad ordalydelsen beträffar utmärkt väl kände till trons lära men samtidigt icke vandrade i ande utan efter köttet och gjorde köttets gärningar. Paulus överbevisar dem härmed öppet om att de icke äro sådana som de giva sig ut för att vara. Och för att de icke skola sätta sig över hans förmaning, fäller han över dem den fruktansvärda domen, att de icke skola ärva Guds rike, allt för att de så skola taga varning och bättra sig.

 Det är icke ägnat att förvåna att varje ålder, även då det gäller de fromma, har sina särskilda frestelser. Ungdomen anfäktas särskilt av sexuella begär, mannaåldern av lystnad efter ära och tom berömmelse och ålderdomen av girighet. Det var därför som jag sade ovan, att det aldrig funnits något helgon, som icke åtskilliga gånger i livet retats av sitt kött till otålighet, vrede o.s.v. Därför säger Paulus här om helgonen, att deras kött har begärelse mot Anden. Därför saknas icke hos dem köttets mot Anden stridande begär. Men därmed är icke sagt, att de genast äro till men för dem, som ha känning av dem. Härom skall man döma på detta sätt: Det är en sak att retas av köttet och icke låta dess begärelser komma längre utan vandra i ande och sträva emot. [101] En annan sak är att giva köttet sitt bifall och i säkerhet utföra dess gärningar, att leva i dem och dock samtidigt låtsa fromhet och skryta med Anden. Det förra slaget av människor tröstar aposteln, i det han säger, att de drivas av ande och icke äro under lagen. Det senare slaget hotar han med evigt fördärv.

 Ja, det händer stundom, att även helgonen falla och göra vad köttet har begärelse till. Davids fall var stort och fruktansvärt, då han begick äktenskapsbrott och blev anledning till mångas död genom sin önskan, att Uria skulle falla i strid (2 Sam. 11, 17 f f.). Därigenom gav han dessutom fienderna anledning att förhäva sig gentemot Guds folk, att tillbedja sin avgud och smäda Israels Gud. Även Petri fall var förfärligt, då han förnekade Kristus. Men huru stora än dessa synder äro, så äro de dock icke begångna med vett och vilja utan av svaghet. Vidare framhärdade de icke hårdnackat i synden utan bättrade sig, då de varnades. Om sådana människor förordnar aposteln nedan, kap. 6, l, att man skall taga sig an dem, undervisa och upprätta dem. De som synda av svaghet, även om det sker upprepade gånger, dem förvägras alltså icke förlåtelse, om de blott resa sig från sitt fall och icke framhärda i synd. Framhärdandet i synd är det värsta. Men om de icke bättra sig utan fortsätta att hårdnackat göra vad köttet har begärelse till, är det ett säkert tecken på att där bor svek i deras ande.

 Ingen kommer sålunda att vara utan begär, så länge han lever i köttet, och därför kommer heller ingen att vara fri från frestelser. Men den ene frestas på ett sätt och den andre på ett annat, allt efter läggning och temperament. [102] Den ene ansattes mera av allvarligare rörelser, såsom andligt svårmod, hädelse, misströstan och förtvivlan, den andre åter mer av grövre rörelser, såsom okyskhet, vrede och hat. Men i sådana fall fordrar Paulus av oss, att vi skola vandra i ande och göra motstånd mot köttet. Den åter som lyder köttet och fortsätter att i sin säkerhet göra vad det har begärelse till, han skall veta, att han icke hör Kristus till. Hur mycket han än smyckar sig med det kristna namnet, bedrager han dock sig själv.

 Såsom jag redan förut i förbigående påpekat, skänker detta ställe oss den rikaste tröst, emedan det erinrar oss om att vi icke kunna leva utan köttets begärelse och frestelser, ja, icke ens utan synder. Det lär oss alltså att icke göra som de människor Gerson 55) talar om, vilka strävade efter att icke känna några som helst frestelser eller synder, d.v.s. efter att vara som stenar. Sofister och munkar hade den föreställningen om helgonen, att de varit rena stockar eller träbitar och helt saknat alla känslor. Förvisso erfor Maria den största andliga smärta inför förlusten av sin son, Luk. 2, 35. I Psalmerna klagar David gång på gång över att han nära nog förtäres av den gränslösa sorgen över sina stora anfäktelser och synder. Även Paulus klagar över att han befinner sig i trångmål, »utifrån av strider och inifrån av oro.» (2 Kor. 7, 5), över att han »med köttet tjänar syndens lag» (Rom. 7, 25). Han säger sig »ha omsorgen om alla församlingarna.» (2 Kor. 11, 28), och han säger vidare, att »Men Gud förbarmade sig över honom, (Epafroditus) och inte bara över honom utan också över mig, för att jag inte skulle få sorg på sorg» (Fil. 2, 27). [103] Sofisternas helgon likna de vise hos stoikerna.56) Sådana visa som stoikerna tänkte sig ha aldrig funnits i verkligheten. Genom denna dåraktiga och ogudaktiga uppfattning, som förråder okunnighet om vad Paulus lär på detta ställe, ha sofisterna drivit sig själva och otaliga andra till förtvivlan.

 Såsom munk hade jag ofta en hjärtlig önskan att få se en helig människas vandel och leverne. Men då tänkte jag mig ett sådant helgon, som levde i öknen utan mat och dryck, endast på rötter och kallt vatten. Och föreställningen om helgonen såsom varande sådana vidunder hade jag hämtat icke endast ur sofisternas utan även ur kyrkofädernas böcker. Hieronymus skriver någonstädes: »Om mat och dryck vill jag icke tala, eftersom även de sjuka dricka kallt vatten och förtärandet av kokad föda är som lyx.» Nu åter, då sanningens sol lyser klart, se vi, att Kristus och apostlarna kalla för helgon, icke dem som avhålla sig från äktenskap eller vin eller göra andra skenbart lysande och stora gärningar, utan dem som äro kallade genom evangelium, äro döpta och tro, att de helgats och renats genom Kristi död och blod. När Paulus skriver till de kristna kallar han dem överallt heliga, Guds barn och arvingar m.m. Helgon äro alltså alla de som tro på Kristus, de må vara män eller kvinnor, trälar eller fria, icke genom sina egna utan genom Guds gärningar, som de i tron mottaga. Sådana gärningar äro Ordet, sakramenten, Kristi lidande, död, uppståndelse och seger, den helige Andes sändande o.s.v. Kort sagt, helgonens helighet är av passiv, icke aktiv art.

 Verkliga helgon äro alltså Ordets tjänare, borgerliga överhetspersoner, föräldrar, barn, husbönder, husfolk o.s.v., såvida de i första rummet äro vissa om att Kristus är deras vishet, rättfärdighet, helgelse och förlossning (l Kor. l, 30), och såvida därnäst var och en enligt Guds ords föreskrift gör sin plikt i sin kallelse och för Kristi skull avhåller sig från köttets begärelser och laster. [104] Att icke alla äro lika ståndaktiga, så att hos några många svagheter och fel komma till synes, att vidare åtskilliga t.o.m, falla i synd - detta hindrar icke deras helighet, blott de icke synda av uppsåtlig ondska utan av svaghet. Såsom jag flera gånger sagt känna nämligen helgonen köttets begärelse, men de göra motstånd för att icke fullborda den i gärning. Om de oförutsett falla i synd, få de likväl förlåtelse genom att åter i tro fly till Kristus, som icke vill, att vi skola driva bort det vilsekomna fåret utan att vi skola söka efter det. Alltså bort det, att jag genast såsom oheliga eller världsliga skulle döma de i tron eller levernet svaga, om jag ser dem älska och vörda Ordet och bruka Herrens nattvard! Dem har nämligen Gud tagit sig an, och dem räknar han för rättfärdiga genom syndernas förlåtelse. Han är deras Herre, och om de stå eller falla, det kommer allenast honom vid (Rom. 11, 4).

 På detta sätt talar Paulus överallt om helgonen. Och jag tackar Gud med fröjd för att han så övermåttan rikligt givit mig vad jag en gång som munk bad om. Jag har fått se, icke ett helgon utan många, ja, otaliga verkliga helgon, som visserligen icke passa till sofisternas men väl till Kristi och apostlarnas beskrivning. Och bland dessa är också jag, Gud vare tack. Ty jag är ju döpt, och jag tror, att Kristus, min Herre, genom sin död har återlöst mig från mina synder och givit mig en evig rättfärdighet och helighet. Och förbannad vare var och en som icke giver Kristus den äran att han tror, att han genom hans död, ord och sakrament är rättfärdiggjord och helgad.

 Vi böra alltså övergiva vår dåraktiga och gudlösa mening om helgonnamnet, enligt vilken det endast tillkommer helgonen i himlen och på jorden blott eremiter och munkar, som utföra något slags orimliga gärningar. I stället böra vi av de apostoliska skrifterna inhämta, att alla Kristi trogna äro helgon. Världen beundrar heligheten hos Benedikt, Gregorius, Bernhard, Franciskus och deras vederlikar, emedan den hör talas om att de utfört vissa ovanliga gärningar som utvärtes sett äro lysande. Men helgon voro förvisso även Ambrosius, Augustinus och andra, som icke förde ett så hårt och förfärligt liv som de nyssnämnda utan hade sin umgängelse bland människor, [105] åto vanlig mat, drucko vin och buro vackra och anständiga kläder. Vad den yttre livsformen angår var det nästan ingen skillnad på dem och andra hederliga människor, och dock ha de ett stort försteg framför de förstnämnda. De lärde nämligen tron på Kristus rent och utan all vantro, de uppträdde mot villolärare och renade kyrkan från otaliga villfarelser. De drogo sig icke undan från umgängelsen med människor utan fullgjorde sin uppgift mitt i vimlet. Och med många av dem var det ljuvligt att umgås, särskilt för de sorgsna och bedrövade, som de upprättade och tröstade med Ordet. De andra däremot icke endast lärde mycket, som stod i strid med tron, utan de gåvo också upphov till mycken vantro, många villfarelser och ogudaktiga gudstjänstbruk. Om de icke i sin dödsstund omfattade Kristus och förlitade sig uteslutande på hans död och seger, var alltså deras stränga leverne dem till intet som helst gagn.

Härav framgår, vilka som äro de sanna helgonen och vad som som bör kallas ett heligt leverne: icke deras, som gömma sig undan i vrår och grottor, misshandla sina kroppar genom fasta och bära tagelskjortor i den tanken, att de skola få någon särdeles belöning i himlen framför andra kristna. Utan helgon äro de som äro döpta och tro på Kristus. Dessa kunna icke på en gång avkläda sig den gamla människan med hennes gärningar, utan så länge livet varar, finnes begärelsen kvar i dem. Men det skadar dem icke att ha känning av den, så länge de blott icke tillåta den att härska utan lägga den under Andens herravälde. Denna lära bringar tröst åt fromma sinnen, då de känna de köttets pilar, med vilka Satan bekämpar deras ande, så att de icke förtvivla, såsom många gjorde under påvedömet, eftersom de ansågo sig icke böra känna någon som helst köttets begärelse. Lika fullt kunde ju varken Hieronymus eller Gregorius eller Benedikt eller Bernhard eller andra, [l06] som munkarna uppställde som efterföljansvärda förebilder i fråga om kyskhet och alla kristna dygder, komma så långt, att de icke alls kände av någon köttets begärelse. Nej, de fingo känna av den, och det kraftigt nog. Några av dem erkänna öppet detta på mer än ett ställe i sina böcker. Därför lät Gud bli att tillräkna dem icke endast dessa ringa fel utan även de fördärvliga villfarelser, som några av dem införde i kyrkan. Gregorius införde privatmässan, som aldrig överträffats av någon annan styggelse i Kristi kyrka. Andra hittade på munkväsendet, ogudaktiga gudstjänstbruk och godtyckliga fromhetsövningar. Cyprianus förfäktade, att de som döpts av kättare borde döpas på nytt.

 Med rätta bekänna vi alltså i den apostoliska trosbekännelsen. att vi tro på en helig kyrka. Den är nämligen osynlig, den bor i anden, på en plats dit ingen kan komma, och därför kan man icke se dess helighet. Gud har nämligen dolt och överhöljt den med svagheter, synder och villfarelser, olika former av kors och förargelse, så att den för sinnena ingenstädes framträder. Då sådana som icke känna till detta se svagheter och synder hos dem som äro döpta, ha Ordet och tro, taga de genast anstöt och anse, att dessa människor icke höra till kyrkan. Samtidigt yra de om att kyrkan utgöres av eremiter och munkar, som ära Gud endast med läpparna och dyrka honom fåfängt, eftersom de läror de förkunna icke äro Guds ord utan människobud (Matt. 15, 9). Men emedan de göra vidskepliga och märkvärdiga gärningar, som förnuftet finner storslagna och beundransvärda, så anse de dem vara helgon och utgöra kyrkan. Sådana människor ändra om trosartikelns ord: Jag tror på en helig kyrka. De sätta »jag ser» i stället för »jag tror». Sådan mänsklig rättfärdighet och självvald helighet är i verkligheten andligt trolldomsväsen, varigenom människor bländas till ögon och sinne och ledas bort från förståelsen för den sanna heligheten.

 Vi åter lära så, att kyrkan icke har fläck eller skrynka utan är helig, dock genom tron på Jesus Kristus och vidare i levernet, [107] genom att avhålla sig från köttets begärelser och genom att öva sig i andens gärningar, men att hon ännu icke är helig i den meningen, att hon skulle vara befriad och löst från alla onda begär eller renad från alla ogudaktiga meningar och villfarelser. Kyrkan bekänner nämligen alltid sin synd och beder, att hennes synder må förlåtas henne. Likaså tror hon på syndernas förlåtelse. Alltså gäller det också om helgonen att de synda, falla och t.o.m. fara vilse, men det sker av okunnighet. De skulle nämligen icke gärna vilja förneka Kristus, förlora evangeliet och göra sitt dop ogjort, och alltså ha de syndernas förlåtelse, och även om de genom okunnighet fara vilse i läran, så förlätes det dem, eftersom de på sitt yttersta erkänna sin villfarelse och uteslutande stödja sig på Guds sanning och nåd i Kristus, såsom Hieronymus, Gregorius, Bernhard och andra gjorde. De kristna må alltså sträva efter att undvika köttets gärningar. Köttets begärelser kunna de icke undkomma.

 Det är mycket nyttigt för de fromma att känna hur orent deras kött är, så att de icke bliva uppblåsta av grundlösa och gudlösa inbillningar om att deras gärningsrättfärdighet skulle göra och heligt, det kött, som han utgav för världens liv. I honom finna vi en hel och fullkomlig rättfärdighet. [108] Så förbliva vi i en ödmjukhet, vilken icke är låtsad såsom munkarnas 57) utan verklig, föranledd av den smuts och de laster, som finnas kvar i vårt kött och för vilkas skull vi vore hemfallna åt evigt straff, om Gud ville döma efter sin stränghet. Men emedan vi icke äro högmodiga inför Gud utan ödmjukt och med förkrossat hjärta bekänna våra synder och bedja om förlåtelse, i förtröstan på medlaren Kristi välgärning träda fram inför Guds ansikte och bedja om våra synders förlåtelse för Kristi skull, så utbreder Gud över oss sin omätliga nådeshimmel och tillräknar oss för Kristi skull icke de syndarester, som finnas kvar i vårt kött.

 Jag säger detta som en varning för sofisternas fördärvliga villfarelser om vari ett heligt leverne består, villfarelser som så fångat våra sinnen, att vi endast med stor möda lyckats frigöra oss från dem. Bemöda er därför träget om att göra en rätt åtskillnad mellan den sanna och den skrymtade rättfärdigheten eller heligheten! Gör man det, kan man se på Kristi rike med andra ögon än förnuftet, nämligen med andliga ögon. Då dömer man utan tvekan, att den är helig som är döpt och tror på Kristus. I denna tro, genom vilken han rättfärdiggöres och får sina gamla och nuvarande synder förlåtna, avhåller han sig vidare från köttets begärelser utan att dock helt renas från dem. Ty köttet har begärelse mot Anden. Dess smuts stannar kvar i honom för att han skall förödmjukas och för att Kristi nåd och välgärning må bli rätt ljuvlig för den så förödmjukade. Dessa smutsiga syndarester skada alltså icke de fromma utan äro dem till stort gagn. Ty ju mer de känna sin svaghet och sina synder, desto mer fly de till nådastolen Kristus och bedja om hans hjälp, att han skall pryda dem med sin rättfärdighet, [109] att han skall föröka deras tro, att han skall giva dem Anden, under vars ledning de övervinna köttets begärelser, så att de icke regera utan underordna sig. På det sättet kämpar den kristne ständigt med synden, och likväl dukar han icke under i kampen utan behåller segern.

 Detta säger jag för att man må rätta sig efter Guds ord och icke efter mänskliga fantasier, när det gäller att avgöra vilka som äro verkliga helgon. Vi se alltså, att den kristna läran är synnerligen nyttig till att upprätta samveten, och vidare att den är en lära, som icke handlar om kåpor, tonsur, rosenkrans och liknande struntsaker utan om höga och viktiga ämnen, nämligen om huru vi skola besegra köttet, synden, döden och djävulen.a) Liksom denna lära är okänd för rättfärdighetsmakarna, så är det också för dem omöjligt att visa till rätta ens ett enda villfarande samvete eller att skänka tröst och frid åt ett förskräckt och förtvivlat samvete.


Logosmappen | Till början