Innehåll


Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

5:12

Jag skulle önska, att de män som uppvigla eder bleve omskurna.

De som uppviglar er borde gå och stympa sig.

Kan detta anstå en apostel, att icke endast förklara, att de falska apostlarna ställa till oreda, att icke endast fördöma dem och överlämna dem åt djävulen utan att även önska, att de helt skulle utrotas och gå under, vilket ju är att direkt förbanna dem? Paulus anspelar på omskärelsen, tror jag, och han menar: De tvinga er att låta omskära er, men jag önskar, att de själva bleve avskurna ända från roten.

 Här inställer sig frågan, huruvida de kristna få förbanna. Det få de, ehuru icke alltid och av vilken anledning som helst. Då det har gått så långt, att man vill tvinga dig att förbanna och häda Ordet eller läran och alltså även Gud själv, skall du vända på meningen och säga: Välsignad vare Gud och hans ord, och förbannat vare allt utom Ordet och Gud, det må sedan vara en apostel eller en ängel från himlen. Så säger Paulus ovan kap, 1, 8: »Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.» Där kan man se, att Paulus lägger så stor vikt vid den lilla surdegen, att han t.o.m. vågar förbanna de falska apostlarna, fastän de utvärtes sett ha så stort anseende. Alltså få icke heller vi ringakta sådan surdeg i läran, ty hur liten den är, blir den, om den ringaktas, orsak till att man så småningom förlorar sanningen och frälsningen och förnekar Gud. [57] Ty om Ordet förvanskas och som en följd därav Gud förnekas och hädas, finnes icke längre något hopp om frälsning. Om däremot vi smädas, förbannas och dödas, så finnes alltjämt den som är mäktig att uppväcka oss och befria oss från förbannelse, död och helvete.

 Vi böra alltså lära oss att prisa och upphöja Ordets majestät och myndighet. Det är nämligen icke något obetydligt, som våra dagars svärmare mena, utan en enda prick är större än himmel och jord. Därför taga vi i denna sak absolut ingen hänsyn till den kristna kärleken eller endräkten, utan vi sätta oss utan vidare på domarsätet, d.v.s. vi fördöma och förbanna alla, som i minsta mån förvanska Guds ord eller förbryta sig mot dess majestät, ty »litet surdeg syrar hela degen». Om de åter lämna Ordet oantastat och oförkränkt, äro vi icke endast beredda att bevara kärlek och endräkt i vårt förhållande till dem, utan vi erbjuda oss att bli deras trälar och göra allt som kan begäras. I motsatt fall må de förgås och nedstötas till helvetet, och icke de ensamma utan hela världen med fromma och ogudaktiga, om blott Gud förbliver. Om han förbliver, finnas också liv och frälsning kvar, och även de fromma skola bestå.

 Paulus gör alltså rätt i att förbanna dessa förvillare och fälla den domen, att de äro förbannade tillika med allt vad de äro, lära och göra. Han gör rätt i att önska, att de måtte utrotas ur detta livet och särskilt ur kyrkan, d.v.s. att Gud icke måtte styra och giva framgång åt deras lära och alla deras handlingar. Denna förbannelse utgår från den helige Ande. På samma sätt förbannar Petrus Simon, Apg. 8, 20: »Till fördärvet med dig och dina pengar!» Det förekommer ofta förbannelser i Skriften mot sådana själaförvillare, särskilt i Psalmerna: »Låt döden komma över dem, låt dem fara levande ner i dödsriket» (Ps. 55, 16), likaså: »De ogudaktiga skall vika tillbaka ner i dödsriket,» (Ps. 9, 18).

 Hittills har Paulus befäst läran om rättfärdiggörelsen med de starkaste bevis. För att icke lämna något oförsökt har han vidare i denna utredning infogat bestraffningar, beröm, uppmuntran, hotelser m. m. Till sist anför han även sitt eget liv som exempel, i det att han hänvisar till den förföljelse, som han får lida för sin lära. Därigenom förmanar han alla fromma att icke taga anstöt och förskräckas, om de se oroligheter, förargelse och partiväsen uppstå, när evangelium förkunnas. De borde hellre glädjas och fröjda sig. Ty ju vildare världen rasar mot evangelium, dess bättre står det till med evangelii sak.

 Detta bör för oss i vår tid vara en ljuvlig tröst. Ty det är visst att världen icke har någon annan anledning till sitt hat och sin förföljelse gentemot oss än att vi förkunna evangelii sanning. Den anklagar oss icke för att vara tjuvar, äktenskapsbrytare, mördare eller dylikt, utan vad den avskyr hos oss är detta enda, att vi lära skriftenligt och rent om Kristus och icke upphöra att företräda sanningens sak. Vi böra alltså vara vissa om att vår lära är helig och gudomlig, just därför att världen hatar den så bittert. I övrigt är nämligen ingen lära så ogudaktig, så dåraktig, så orimlig eller så fördärvbringande, att icke världen gärna anammar, hyllar och försvarar den och därtill vördnadsfullt bemöter, omhuldar, smickrar och på allt sätt bistår dess förkunnare. Det är endast gudaktighetens, livets och frälsningens lära och dess tjänare som den så helt och hållet avskyr och försmädar. Det är ett klart bevis på att det endast är av hat till Ordet, som världen är så hätsk mot oss. När därför våra motståndare förevita oss, att av vår lära endast kommer krig, uppror, förargelse, partiväsen och allt möjligt annat ont, skola vi svara dem: Välsignad vare den dag, då vi få se sådant. [59] - Men hela världen råkar i oreda. - Utmärkt, ty om den icke råkade i oreda, och om icke djävulen rasade och ställde till all denna förvirring, hade vi icke den rena läran, som måste åtföljas av dylika uppror och dylikt raseri. Det som ni anse vara något ont, hälsa vi därför som det högsta goda.

 Nu följa förmaningar och föreskrifter om goda seder. Aposteln har nämligen för sed, att sedan han lärt om tron och undervisat samvetena tillägga sederegler, i vilka han uppfordrar de troende att inbördes bevisa varandra kärlek och vänlighet. Denna del av läran kan även förnuftet i någon mån förstå och undervisa i, medan det icke alls förstår något av läran om tron. För att icke det skenet må uppstå, att den kristna läran upplöser goda seder och strider mot samhällslivets ordningar, meddelar aposteln alltså även förmaningar om goda seder och ärbar yttre vandel, om att man skall hålla kärlek och endräkt o.s.v. Världen kan alltså icke med rätta anklaga de kristna för att upplösa goda seder, för att störa den allmänna säkerheten och ärbarheten, eftersom de undervisa bättre om god sed och alla dygder än några filosofer eller någon överhet. De lära ju nämligen även om tron.

 

 

Logosmappen | Till början