5:11

Då han därför säger: »Om jag ännu predikade omskärelse, varför skulle jag då ännu alltjämt lida förföljelse? Då vore ju korsets stötesten röjd ur vägen» - så vill han därmed antyda, att det vore orimligt och upprörande, om korsets förargelse upphörde. På samma sätt uttalar han sig l Kor. l, 17: »Kristus har sänt mig till att förkunna evangelium, och detta icke med en visdom som består i ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft.» Det är som om han sade: Jag vill icke gärna, att Kristi kors och dess förargelse skall bliva om intet. Här invänder någon: Alltså äro de kristna ytterligt dåraktiga, eftersom de frivilligt utsätta sig för fara. Ty med sin förkunnelse göra de intet annat än ådraga sig världens vrede och hat och väcka förargelse. Detta är ju att möda sig fåfängt och endast söka otack som lön såsom det heter. - Sådant förargar eller förvirrar oss icke, säger Paulus, det endast giver oss mod och kommer oss att hoppas på kyrkans framgång och tillväxt, ty den blomstrar och växer under korset. Ty Kristus, församlingens huvud och brudgum, »skall härska mitt ibland sina fiender» (Ps. 110, 2). Då däremot korset är bragt ur vägen tillika med tyranners och kättares raseri, då förargelsen upphört och djävulen bevakar sin gård, så att alla hans ägodelar äro fredade (Luk. 11, 21), är det ett säkert tecken på att Ordets rena lära också är avskaffad.

Detta har även Bernhard sett. Enligt honom står kyrkan bäst, då hon från alla sidor ansattes av Satans våld och list, och däremot står det värst till med henne, då hon lever i fullständig frid. Träffande om också något oegentligt anför han detta ord ur Hiskias lovsång: »Se, det som var så bittert för mig blev till nytta.» (Jes. 38, 17), [54] lagt i kyrkans mun under tider av frid och säkerhet. Paulus anser det därför vara ett säkert tecken på att det icke är evangelium som förkunnas, om det kan förkunnas utan att friden störes. Världen däremot anser det som det säkraste tecknet på att evangelium är en kättersk och upprorisk lära, då den ser, att dess förkunnelse åtföljes av väldiga upplopp, oroligheter, förargelse och partibildning. Så uppträder Gud förklädd till djävul och djävulen förklädd till Gud. Och Gud vill bliva igenkänd bakom djävulens mask, liksom han vill, att djävulen skall avvisas, då han kommer under Guds mask.

 »Korsets förargelse» kan fattas både aktivt och passivt. Korset följer genast på Ordets förkunnelse, enligt Ps. 116, 10: »Jag tror, därför talar jag, jag som plågades svårt,» De kristnas kors består i förföljelse under förakt och utan medlidande, och därför är det högeligen anstötligt. För det första måste de lida som de värsta brottslingar, något som profeten Jesaja förutsagt även om Kristus själv, Jes. 53, 12: »Han blev räknad bland ogärningsmän.» Vidare, då det gäller rövare och tjuvar mildras deras straff, emedan människor röras till medlidande med dem. Då är straffet icke förenat med förargelse. Rörande de kristna däremot anser världen, att de äro farliga människor, varför de icke kunna bestraffas nog hårt för sina ogärningar. Den känner intet som helst medlidande med dem, utan den straffar dem med det skymfligaste dödssätt. Därigenom anser den sig vinna två saker. Dels menar den sig göra Gud en tjänst genom att döda dem, och dels hoppas den kunna återställa den allmänna säkerheten genom att röja dessa vådliga människor ur vägen. Därför är de frommas kors och död något ytterligt anstötligt. Men bry er icke om, säger Paulus, att Kristi kors och dess förargelse är så förfärligt och varar så länge. Detta förhållande bör snarare ingiva er ståndaktighet, ty så länge det varar, står det väl till med den kristna saken.

 På det sättet tröstar även Kristus de sina, Matt. 5, 11 f.: »Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.» Kyrkan tillåter icke, att denna glädje tages ifrån henne. Därför skulle jag icke gärna vilja, att påve, biskopar, furstar och svärmeandar vore överens med oss. Sådan endräkt skulle nämligen vara ett säkert tecken på att vi förlorat den rätta läran. Kort sagt, kyrkan måste lida förföljelse, när hon lär evangeliet rent. Evangelium predikar nämligen Guds barmhärtighet och härlighet och målar djävulen i de rätta färgerna, i det att det avslöjar hans ondska och list. Det rycker av honom hans mask av gudomligt majestät, med vilken han bedrager hela världen, d. v. s. det visar, att alla gudstjänstformer, fromhetsövningar och ordnar, som människor hittat på, och likaså att alla stadgar om celibat och fasta, genom vilka människor mena sig förtjäna syndernas förlåtelse och rättfärdighet - att allt sådant är gudlöshet och djävulsläror. Det finns därför ingenting som retar djävulen värre än evangelii förkunnelse, ty den berövar honom skenet av att vara Gud och visar honom som han verkligen är, d.v.s. som djävul, icke som Gud. På evangelii framgång måste därför med nödvändighet följa korsets stötesten. I annat fall har man icke träffat djävulen ordentligt utan endast klappat honom litet. Om han verkligen angripes, ligger han icke stilla, utan då ställer han till med ett förfärligt oväsen och vänder upp och ned på allting.

 Om alltså de kristna vilja behålla Ordet, få de icke taga anstöt eller bli förskräckta, om de se djävulen rasa med lösa tyglar, hela världen råka i uppror, tyranner fara vilt fram och partier uppstå, utan de skola vara vissa om att detta icke är förskräckliga utan glada tecken, enligt Kristi egen nyss anförda utläggning av dem: » Gläd er och jubla,» Korsets stötesten får alltså ingalunda röjas ur vägen, vilket skulle ske, om vi predikade det som denna världens furste och hans anhängare gärna vilja höra, nämligen gärningsrättfärdighet. [56] Då skulle vi få en mild djävul, en nådig värld, en blid påve och blida furstar. Men emedan vi prisa Kristi välgärningar och hans härlighet, förfölja de oss och beröva oss liv och gods.