5:4

 Det bör noga observeras och inpräntas, att Paulus här säger: Att vilja rättfärdiggöras genom lagen är ingenting annat än att skiljas från Kristus, att han blir en till intet gagn. Huru skulle man kunna säga något starkare mot lagen, och vad kan väl sättas emot en sådan blixt? Alltså är det omöjligt för Kristus och lagen att bo tillsammans i hjärtat. Alltså måste antingen lagen eller Kristus vika. Men om du är av den åsikten, att Kristus och förtröstan på lagen kunna bo tillsammans i hjärtat, då må du veta, att det icke är Kristus utan djävulen, som bor i ditt hjärta i gestalten av en anklagande och förskräckande Kristus, som fordrar lagen och dina gärningar av dig till rättfärdighet. Ty såsom jag nyss sagt, den sanne Kristus går icke till rätta med dig för dina synders skull och uppmanar dig icke heller att förtrösta på dina goda gärningar. Den sanna Kristuskännedomen, som är tron, tvistar icke om huruvida du gjort goda gärningar till rättfärdighet eller onda till fördömelse, utan den säger utan vidare så: Har du gjort goda gärningar, blir du icke därigenom rättfärdiggjord, och har du gjort onda, så blir du icke därför fördömd. [20] Jag berövar icke de goda gärningarna deras ära, och icke heller berömmer jag onda gärningar, men i fråga om rättfärdiggörelsen gäller det att se till att man behåller Kristus, så att han icke bliver utan gagn, vilket sker, om man strävar att bliva rättfärdig genom lagen. Ty Kristus ensam rättfärdiggör mig trots mina onda gärningar och utan mina goda gärningar. Om jag tänker så om Kristus, fattar jag den sanne Kristus, men om jag anser, att han av mig kräver lagens gärningar till rättfärdighet, är han mig till intet gagn och jag har kommit bort från honom.

 Detta är förfärliga domar och hotelser mot lagens eller den egna rättfärdigheten. Det är vidare fasta grundsatser, som bekräfta läran om rättfärdiggörelsen. Slutsatsen blir alltså denna: Antingen förlorar man Kristus eller lagens rättfärdighet. Om du behåller Kristus, är du rättfärdig inför Gud. Om du behåller lagen, är Kristus dig till intet gagn, du är pliktig att hålla hela lagen, och domen över dig lyder: »Förbannad är den som inte upprätthåller alla ord i denna lag genom att följa dem.» (5 Mos. 27, 26). Och vi säga om de mänskliga stadgarna på samma sätt som vi redan sagt om lagen: Antingen måste påven och alla hans fromma släppa allt, som de hittills förtröstat på, eller också är Kristus dem till intet gagn. Härav kan lätt inses, huru farlig och fördärvlig den påviska läran var. Den förde oss nämligen så långt bort från Kristus som möjligt var och gjorde, att han för oss var till intet gagn. Gud klagar, Jer. 23, 26 f.: »Dessa profeter profetera lögn och äro profeter genom sina egna hjärtans svek, för att komma mitt folk att förgäta mitt namn.» Liksom de falska profeterna åsidosatte den rätta tolkningen av lagen och läran om Abrahams säd, vilken skulle välsigna alla folk, och predikade sina egna drömmar för att folket skulle glömma sin Gud, så fördunklade och undertryckte papisterna Kristi evangelium, så att det icke längre fanns något bruk för det, och drevo endast gärningsläran, genom vilken de förde hela världen så långt bort från Kristus som gärna var möjligt. Den som allvarligt betänker detta måste gripas av skräck.

  [21] »Ni har  fallit ur nåden.» Det är; ni äro icke längre i nådens rike. Ty liksom den som befinner sig på ett skepp drunknar lika säkert, från vilken sida han faller i havet, så måste också den förgås, som faller ur nåden. Att vilja bliva rättfärdiggjord genom lagen är att lida skeppsbrott och utsätta sig för den påtagliga faran av evig död. Men kan man tänka sig någon större dårskap och gudlöshet än att släppa ifrån sig Guds nåd och bevågenhet för att behålla Mose lag, varigenom man med nödvändighet måste åsamka sig vrede och allt ont? Men om de som vilja bliva rättfärdiggjorda genom sedelagen falla från nåden, vart falla väl då verkhelgonen, som vilja bliva rättfärdiggjorda genom sina människostadgar och munklöften? Längst ned i helvetet. - Nej, tvärtom, de upphöjas till himlen! Ty så lärde de själva: Guds frid och barmhärtighet vilar över alla, som vandra efter Franciskus' m. fl. regel. Eller: Den som iakttager kyskhet, fattigdom och lydnad, han skall få det eviga livet. - Sätt åsido allt sådant tomt och gudlöst prat och lägg märke till vad Paulus här lär, ävensom till vad Kristus säger: »Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.» (Joh. 3: 36). Likaså: »men den som inte tror är redan dömd» (Joh. 3, 18).

 Papisternas lära om mänskliga stadgar, om gärningar, munklöften och förtjänster var spridd överallt i världen och ansågs därtill vara den bästa och vissaste av läror. Så kunde också djävulen med den upprätta och stadfästa sitt välde. Då den nu bekämpas av oss och skingras »de är som agnar som vinden för bort.» (Ps. l, 4), är det därför icke underligt, [22] att Satan rasar så vilt, uppfyller allt med oroligheter och förargelse och retar hela världen mot oss. Då säger någon: Det hade följaktligen varit bättre att tiga, eftersom i så fall ingen av alla dessa olyckor uppstått. - Vi förkunna Guds ära, och vi böra sätta hans nåd högre än det raseri, med vilket världen förföljer oss. Ty vad är påven och hela världen mot Gud, som vi förvisso böra prisa och upphöja över allt skapat! Därtill kommer, att de ogudaktiga överdriva de oroligheter och skandaler, som Satan ställer till för att undertrycka eller åtminstone vanställa vår lära. Vi däremot söka framhålla den ovärderliga nyttan och frukten av denna lära. Denna frukt sätta vi högt över alla upplopp, all partisöndring och alla skandaler. Vi äro visserligen små och svaga, vi ha den himmelska skatten i lerkärl (2 Kor. 4, 7). Men hur skröpliga dessa kärl äro, så är dock skatten oändlig och översvinnlig.

 Dessa ord: »I haven  fallit ur nåden», få icke betraktas likgiltigt och med en gäspning. De ha mycket att säga. Den som faller ur nåden förlorar utan vidare den försoning, syndaförlåtelse, rättfärdighet och frihet och det liv, som Kristus genom sin död och uppståndelse åt oss förvärvat, och i stället för detta ådrager han sig Guds vredesdom, synd, död, träldom under djävulen och evig fördömelse. Detta ställe utgör ett starkt befästande av och en kraftig bekräftelse på vår lära om tron eller på artikeln om rättfärdiggörelsen, och den tröstar oss underbart mot det raseri, med vilket papisterna förfölja och fördöma oss såsom kättare, därför att vi lära denna artikel. Detta ställe borde rätteligen också förskräcka alla trons och nådens fiender, d.v.s. alla rättfärdighetsmakare, så att de upphörde med att förfölja och smäda nådens, livets och den eviga salighetens Ord. Men de äro till den grad förhärdade och hårdnackade, att de »ser utan att se och hör utan att höra» (Matt. 13, 13) den förfärliga dom, som aposteln fäller över dem. »Låt dem vara. De är blinda ledare för blinda.» (Matt. 15, 14).