Med ett kort ord för Paulus här hela Libanons härlighet ut i öknen. Han gör alla hedningar till Abrahams rätta barn. Det faderskap och den välsignelse, [547] som lovats Abraham, överför han på hedningarna. Och att detta skulle ske hade Skriften långt i förväg förutsagt med dessa ord: »I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade.» (1 Mos. 22, 18). Emedan alltså vi hedningar tro och i tron mottaga välsignelsen över Abrahams säd, därför kallar Skriften oss Abrahams säd, alltså också arvingar. Och så äro vi alla en enda i Kristus, Abrahams säd. Alltså gäller också löftet: »I din säd» o.s.v., även oss hedningar, och enligt detta löfte hör Kristus oss till. Löftet gavs visserligen endast åt judarna, icke åt hedningarna, enligt Ps. 147, 19 f.: »Han har förkunnat sitt ord för Jakob... Så har han inte gjort för något hednafolk.» Men det som utlovats har kommit oss till del genom tron, som är det enda sättet att mottaga Guds löfte. Även om alltså löftet icke riktats till oss, gäller det likväl oss. Ty vi äro nämnda i löftet: »I din avkomma» o.s.v. Ty löftet visar klart, att Abraham icke endast skulle bli fader till det judiska folket utan till många folk, och att han skulle ärva icke ett rike utan hela världen, Rom. 4, 13. Så har Kristi rikes hela härlighet överförts till oss. Därför äro över huvud taget alla lagar upphävda i den kristnes hjärta och samvete, fastän de gälla utvärtes, i köttet. Därom har ovan utförligt talats.