[386] Hela tonvikten ligger på orden: »Tillsammans med Abraham som trodde.» Ty han skiljer tydligt mellan Abraham och Abraham, i det att han gör två personer av en, som om han sade: En är den Abraham som gör gärningar, och en annan den som tror. Med den som gör gärningar ha vi ingenting att göra. Ty har han blivit rättfärdiggjord genom gärningar, har han berömmelse, dock icke inför Gud. Judarna må gärna behålla den avlande Abraham, som gör gärningar, som är omskuren och som håller lagen. Vi ha att göra med en annan Abraham, nämligen den som trodde, om vilken Skriften förkunnar, att han genom sin tro vunnit rättfärdighetens välsignelse, och att han fått löfte om samma välsignelse för alla, som tro liksom han. Slutligen utlovas världen åt Abraham, men åt den Abraham som tror. Alltså bör hela världen välsignas, det är, få rättfärdighet tillräknad, om den tror, liksom Abraham gjorde.

Men välsignelsen är ingenting annat än evangelii löfte. Och att alla folk välsignas betyder, att alla folk höra välsignelsen eller den gudomliga välsignelsen, det är, att löftet genom evangelium förkunnas och utbredes till alla folk. Och från detta ställe ha profeterna hämtat många profetior, som måste förstås andligt, såsom Ps. 19, 5: »De når ut över hela jorden, deras ord når till världens ände.» [387] Kort sagt, alla profetior om Kristi rike och om evangeliets utbredande över hela jorden ha härflutit ur detta ställe: »I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.» o. s. v. Att hedningarna välsignas betyder alltså, att de få mottaga rättfärdighet och att de räknas för rättfärdiga, vilket endast sker genom evangelium. Ty Abraham blev icke rättfärdiggjord på annat sätt än genom att han lyssnade till löftets, välsignelsens och nådens ord. På samma sätt som alltså rättfärdighet tillräknades Abraham genom trons hörande, har den också kommit alla hedningar till del och kommer dem alltjämt till del på samma sätt. Ty det är samme Guds ord, som först kom till Abraham och sedan till alla folk.

Att välsigna är alltså att predika och undervisa i evangelii ord, att bekänna Kristus och att utbreda kunskapen om honom till andra. Och detta är kyrkans prästämbete och ständiga offer i nya förbundet. Hon utdelar denna välsignelse genom att predika, utskifta sakramenten, avlösa, trösta och handhava det nådens ord, som Abraham hade och som var hans välsignelse. Han fick välsignelsen, då han trodde på det ordet. Så bliva också vi välsignade, då vi tro på det. Och denna välsignelse innebär ära, icke inför världen utan inför Gud. Ty vi höra, att våra synder äro oss förlåtna, att vi täckas Gud, att Gud är vår Fader och vi hans barn, som han icke vill vredgas på utan befria från synd, död och allt ont, och åt vilka han vill giva rättfärdighet, liv och konungslig makt. Och om denna välsignelse tala även profeterna på många ställen. De sågo nämligen icke på de åt fäderna givna löftena med sådan likgiltighet som de ogudaktiga judarna och nu för tiden sofisterna och sekteristerna, [388] utan de läste dem med största uppmärksamhet för att få fram deras verkliga mening, och allt vad de förutsagt om Kristus och hans rike ha de hämtat ur denna källa. Dit hör Hoseas profetia i Hos. 13, 14: »Från dödsrikets våld skall jag friköpa dem, från döden skall jag återlösa dem.» Detta och liknande ställen hos de andra profeterna ha alla flutit ur dessa löften, i vilka Gud hade lovat fäderna, att ormens huvud skulle söndertrampas och att alla folk skulle varda välsignade.

Om alltså hedningarna äro välsignade, det är, om de räknas för rättfärdiga inför Gud, måste säkert synden och döden vika och rättfärdighet, frälsning och evigt liv komma i deras ställe, icke för gärningars skull utan på grund av tron på Kristus. Alltså talar som sagt stället i 1 Mos. 12 icke om den munnens välsignelse, som är en välgångsönskan eller en lyckönskan, utan om den välsignelse som har avseende på tillräknandet av den rättfärdighet, som gäller inför Gud och friköper från syndens förbannelse och från allt som synden för med sig. Och denna välsignelse gives endast genom tron, ty texten säger klart: »Abraham trodde» o. s. v. Alltså är det en rent andlig välsignelse, den enda välsignelsen i egentlig mening, vilken gäller inför Gud, även om den förbannas av världen, såsom förvisso händer. Detta ställe talar alltså mäktigt för att de som äro av tron undfå den välsignelse, som utlovats åt den troende Abraham. Så föregriper Paulus invändningen från judarna, vilka skryta med den avlande Abraham, som gör goda gärningar och är rättfärdig inför människor, icke med den som tror.

[389] Men liksom judarna skrytsamt åberopa sig endast på den Abraham, som gör goda gärningar, på samma sätt framställer påven Kristus endast såsom en som gör goda gärningar eller såsom ett exempel. Den som vill leva ett fromt liv, säger han, han skall vandra så som Kristus vandrade, enligt Kristi egna ord i Joh. 13, 15: »Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er.» Vi förneka icke, att Kristus är ett föredöme, som de fromma skola efterlikna, eller att de skola göra goda gärningar, men därigenom bliva de icke rättfärdiga inför Gud. Icke heller avhandlar Paulus här, vad vi böra göra, utan på vilket sätt vi bliva rättfärdiggjorda. Där skall Kristus ensam ställas fram såsom den där dör för våra synders skull och uppstår för vår rättfärdighets skull. Han skall gripas i tro såsom en gåva, icke såsom ett föredöme. Detta förstår icke förnuftet, och liksom judarna efterlikna icke den Abraham som trodde, utan den som gör goda gärningar, så fästa papisterna och alla gärningsrättfärdiga blicken på och gripa om Kristus icke såsom rättfärdiggörande utan som görande goda gärningar, och därigenom komma de endast ännu längre bort från Kristus, från rättfärdigheten och frälsningen. Men om båda dessa grupper av människor gäller det, att om de vilja bliva frälsta, böra de förra efterlikna den Abraham som trodde och de senare gripa om Kristus som rättfärdiggörande och frälsande, vilken Abraham själv i tron omfattade och genom vilken han blev välsignad.

Visserligen var det något mycket stort, att Abraham på Guds befallning antog omskärelsen, att han var utrustad med lysande dygder, att han i allt lydde Gud, liksom det länder till stor berömmelse och är en stor lycka att efterlikna den verkande Kristi exempel, att älska nästan, att göra väl mot dem som icke förtjäna det, att bedja för våra ovänner, att tåligt bära deras otacksamhet, som löna gott med ont. Men detta har ingenting att göra med rättfärdigheten inför Gud. Abraham hade intet gagn av sina utomordentliga gärningar, när det gällde att förklaras rättfärdig inför Gud, och lika litet gör efterföljandet av Kristi exempel oss rättfärdiga inför Gud. [390] Ty för att vara rättfärdig inför Gud erfordras ett långt högre pris än den mänskliga eller lagrättfärdigheten. Därtill måste vi ha Kristus att välsigna och frälsa oss, liksom Abraham hade honom som välsignare och Frälsare. Hur då? Icke genom gärningar utan genom tron. Därför är den troende Abraham något helt annat än den verkande Abraham, den välsignande och återlösande Kristus något helt annat än ett föredöme. Och här talar Paulus om Kristus såsom återlösare och om Abraham såsom troende, icke om Kristus såsom föredöme eller om Abraham såsom görande goda gärningar. Därför tillägger han med stort eftertryck: »Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.» Den troende och den verkande Abraham skola alltså hållas himmelsvitt isär. Den som tror är en helt och hållet gudomlig människa, Guds barn och arvinge till hela jorden. Han är en segervinnare över världen, synden, döden, djävulen o. s. v., och därför kan han icke nog prisas. Denne troende Abraham skola vi icke låta ligga dold i graven, såsom han gör för judarna, utan honom skola vi predika och upphöja med de högsta lovord och med hans namn skola vi uppfylla himmel och jord, så att vi för denne troende Abraham icke se någonting av den verkande Abraham. Ty så länge vi tala om den troende Abraham, äro vi i himlen. Men då vi sedan göra det som den verkande Abraham gjorde, vilket var mänskliga och jordiska ting, icke gudomliga och himmelska (utom för så vitt det var honom givet av Gud), vistas vi bland människor på jorden. Den troende Abraham uppfyller alltså himmel och jord. Så uppfyller varje kristen himmel och jord med sin tro, så att han utom den icke kan se något annat.

Från ordet »de skola bliva välsignade» hämtar nu Paulus ett annat bevis genom att hänvisa till motsatsen. [391] Skriften är nämligen full med mot varandra ställda satser. Och det tillkommer den insiktsfulle läsaren att upptäcka dessa antiteser i Skriften för att genom dem kunna utlägga densamma. Så till exempel drager här ordet välsignelse strax med sig sin motsats, nämligen förbannelse. Ty då Skriften säger, att alla folk välsignas i tron eller i den troende Abraham, följer därav med nödvändighet, att alla, judar såväl som hedningar, som befinna sig utanför tron eller den troende Abraham, förbannas. Ty åt Abraham gavs löftet om välsignelse åt alla folk, och följaktligen kan man icke vänta sig att finna välsignelsen annorstädes än i det åt Abraham givna löftet, vilket genom evangelium redan är kungjort över hela världen. Alltså är allt som står utanför detta löfte förbannat. Det lär Paulus tydligt, i det han säger: