Om jag icke hade något annat att tillgripa mot er, säger han. skulle jag kunna anföra er egen erfarenhet. Han talar dessa ord med harm i sinnet: Välan, svara nu mig, er lärjunge! Ty ni ha blivit fullärda så fort, att ni redan äro mina undervisare och lärare. [329] Alltså: Kom det sig av laggärningar att ni undfingo Anden eller av evangelii predikan? - Och med detta argument överbevisar han dem så, att de icke ha något att invända, ty deras egen tydliga och uppenbara erfarenhet talade emot dem, att de icke mottagit Anden på grund av laggärningar utan genom evangelii predikan.

Här vill jag åter påminna om att Paulus talar icke endast om ceremoniallagen utan om hela lagen. Hans bevisföring utgår nämligen från uppräkning av alla möjligheter. Talade han endast om ceremoniallagen, vore uppräkningen icke fullständig. Hans resonemang består av två led, av vilka det ena med nödvändighet måste vara sant och det andra falskt, nämligen dessa: När ni mottogo Anden, kom det sig antingen av laggärningar eller av att ni lyssnade i tro. Skedde det genom laggärningar, så kom det icke av trons förkunnelse. Om genom trons förkunnelse, så kom det icke av lagen. Någon kompromiss kan icke tänkas. Ty allt som icke är den helige Ande eller lyssnande i tro, det är helt enkelt lag. Ty nu syssla vi med frågan om rättfärdiggörelsen. Och till rättfärdiggörelse finnas inga andra vägar än dessa båda: antingen evangeliets ord eller lagen. Lagen tages alltså här i allmän betydelse såsom varande skild från och motsatsen till evangeliet. Men det är icke endast ceremoniallagen som är något från evangeliet skilt, utan detta gäller även om de tio buden. Alltså talar Paulus här om hela lagen.

Han utgår alltså från en fullständig uppräkning på detta sätt: Säg mig, var det genom lagen eller genom evangelii predikan som ni mottogo den helige Ande? Svara nu! Ni kunna icke säga, att det skedde genom lagen, [330] ty så länge som ni voro under lagen och gjorde dess gärningar, mottogo ni aldrig den helige Ande. Ni gåvo och mottogo visserligen undervisning i Mose lag varje sabbat, men man har aldrig sett något exempel på att vare sig lärare eller lärjunge mottagit den helige Ande genom undervisningen om lagen. Vidare ha ni icke endast givit och mottagit undervisning om lagen, utan ni ha också med ivrig och ospard möda strävat att förverkliga den i gärningar. Då om icke förr borde ni ha mottagit den helige Ande, om han gåves genom lagen, eftersom ni icke endast voro lagens lärare eller lärjungar utan även dess görare. Och likväl kunna ni icke visa på ett enda exempel, då detta skett. Men då evangelium kom, mottogo ni genast den helige Ande, innan ni gjort någon enda gärning såsom frukt av evangeliet, blott genom att lyssna i tro. Det var så som Lukas vittnar om i Apg. 10, 44: Vid blotta ljudet av Petri och Pauli predikan föll helig Ande över dem som hörde Ordet, och genom Anden mottogo de även olika gåvor, så att de talade med nya tungor o. s. v.

Alltså är det uppenbart, att den helige Ande blivit er given blott därigenom, att ni lyssnade i tro, innan ni hunnit göra goda gärningar eller frambringa någon som helst frukt av evangeliet. Däremot har lagen aldrig, icke ens då den blivit uppfylld, långt mindre när man blott åhört den, medfört den helige Andes gåva. Alltså är icke endast lagens hörande utan även den iver och det nit, med vilket ni strävat att i gärning uppfylla lagen, förgäves. Man må alltså aldrig så mycket göra allt som göras kan, nitälska för Gud, med uppbjudande av alla krafter söka bliva frälst genom lagen och möda sig dag och natt med lagens rättfärdighet, likväl arbetar man och tröttar ut sig förgäves. Ty de som icke känna Guds rättfärdighet och söka upprätta en egen rättfärdighet, [331] de hava, som Paulus säger på ett annat ställe, »inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.» (Rom. 10. 3). Han säger också: »Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen.» (Rom. 9, 31). Men Paulus talar här om Andens uppenbarelse i den första kyrkan. Den helige Ande sänkte sig nämligen i synlig gestalt över de troende, och därigenom gavs ett säkert bevis på att Anden var med apostlarnas predikan. Likaså vittnade Anden därigenom, att de som av apostlarna hörde ordet om tron räknades som rättfärdiga inför Gud. Annars skulle han icke ha sänkt sig över dem.

Man bör alltså noga lägga märke till detta starka bevis, som framhäves i hela Apostlagärningarna, vilken bok blivit skriven för att styrka detsamma. Ty hela denna bok handlar icke om något annat än läran att den helige Ande icke gives genom lagen utan genom att höra evangelium. Då Petrus predikade, föll nämligen strax helig Ande över dem som hörde Ordet. Och på en enda dag kommo tre tusen män, som hörde Petri predikan, till tro och mottogo den helige Ande som gåva, Apg. 2. Så fick icke heller Kornelius den helige Ande genom de allmosor som han gav, men då Petrus öppnade sin mun och medan han ännu talade, föll helig Ande över alla, som tillika med Kornelius hörde Ordet, Apg. 10. Detta är erfarenhetens tydliga vittnesbörd, gudomliga gärningar, som icke kunna bedraga.

Och om Paulus skriver Lukas, Apg. 15, att då han tillika med Barnabas predikat evangelium bland hedningarna och återvänt till Jerusalem, bjöd han fariséerna och apostlarnas lärjungar spetsen och motsatte sig dem, enär de hävdade omskärelse och laglydnad såsom nödvändiga för frälsningen. [332] Den tämde han så, att hela församlingen häpnade över vad han och Barnabas berättade, då de hörde, att Gud genom dem gjort så många stora tecken och under bland hedningarna. Och de som nitälskade för lagen förundrade sig storligen över hur det kunde ske, att oomskurna hedningar, som icke gjorde lagen eller dess gärningar och icke heller hade lagens rättfärdighet, kunde ernå den nåden, att de blevo rättfärdiggjorda och mottogo den helige Ande lika väl som de omskurna judarna. Då anförde Paulus och Barnabas endast vad som uppenbarligen skett. Därigenom blevo de överbevisade och kunde ingenting invända. Prokonsuln Paulus Sergius och alla städer, trakter och riken, som apostlarna predikade för, kommo till tro på detta sätt, utan lag och gärningar, endast genom att lyssna i tro.

I hela boken om apostlarnas gärningar avhandlas sålunda över huvud ingenting annat än att såväl judar som hedningar, såväl rättfärdiga som syndare, rättfärdiggöras uteslutande genom tron på Kristus Jesus, utan lag och gärningar. Därom vittna såväl apostlarnas predikningar, Petri, Pauli, Stefani, Filippi och andras, som hedningarnas och judarnas exempel. Ty liksom Gud genom evangelium gav den helige Ande åt hedningarna, som levde utan lag, så gav han också Anden åt judarna, icke genom lagen, icke genom den gudstjänst och de offer, som voro föreskrivna i lagen, utan uteslutande genom trons predikan. Men om lagen hade kunnat göra rättfärdig, och om lagens rättfärdighet hade varit nödvändig till frälsning, skulle säkerligen den helige Ande icke ha givits åt hedningarna, som icke hade hållit lagen. Men själva den kontrollerbara erfarenheten vittnade om att Anden gavs åt dem utan lag, och detta sågo apostlarna Petrus, Paulus, Barnabas och andra. Alltså rättfärdiggör icke lagen utan ensamt den tro på Kristus, som evangeliet förkunnar.

[333] Detta bör man noga lägga märke till för våra motståndares skull, som icke observera, vad Apostlagärningarna handlar om. Även jag läste en gång i tiden denna bok utan att förstå det minsta i den. Då man alltså hör eller läser i Apostlagärningarna eller över huvud var som helst i Skriften ordet »hedningarna», skall man minnas, att det skall fattas, icke i naturlig utan i andlig mening, om de människor som icke, i likhet med judarna, stå under lagen (jfr ovan kap. 2, 15: »Vi själva är visserligen judar till födelsen och inga hedniska syndare.») utan äro utan lag. När det alltså heter, att hedningarna rättfärdiggöras genom tron, betyder detta ingenting annat än att människor, som icke göra lagens gärningar, som icke låta sig omskäras, icke offra o. s. v., likväl rättfärdiggöras och undfå den helige Ande. Varigenom? Icke genom lagen och dess gärningar, ty någon lag ha de icke, utan för intet, utan annat medel än att de höra evangelium.

Kornelius och de hans vänner, som han sammankallat hos sig, göra ingenting, och icke heller draga de i betraktande sina tidigare gärningar, och likväl undfå de alla, så många som äro där församlade, den helige Ande. Det är blott Petrus som talar, själva sitta de och göra ingenting, de tänka icke på lagen, mycket mindre uppfylla de den, de offra icke, de bekymra sig icke om att låta omskära sig, utan de endast ge akt på vad Petrus talar. Med sin predikan för han den helige Ande in i deras hjärtan, även i synlig måtto. De talade nämligen med tungor och prisade Gud,

Men här kanske någon hånfullt invänder: Vem vet om det var den helige Ande? Han må gärna håna, säkert är dock, att den helige Ande, som ger dem detta vittnesbörd, [334] icke ljuger utan härmed tillkännager, att han räknar hedningarna för rättfärdiga och att han rättfärdiggör dem uteslutande genom evangelii ord eller genom predikan om tron på Kristus.

Och i Apostlagärningarna kan man se, huru våldsamt judarna förundrade sig över detta oerhörda. Ty de omskurna troende, som med Petrus hade kommit till Cesarea, häpnade, då de i Kornelius` hus sågo, att den helige Andes gåva utgjutits jämväl över hedningarna. Och likaså började de som voro i Jerusalem tvista med Petrus, emedan han hade besökt oomskurna män och ätit med dem. Men då de hörde Petrus detalj för detalj berätta, hur det hade gått till hos Kornelius, förundrade de sig och prisade Gud, sägande:"Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv." (Apg.11,18).

Men ryktet om att Gud gav frälsning även åt hedningarna var till en början icke endast något outhärdligt, utan dessutom var det till den största anstöt också för de troende bland judarna, en anstöt, som de hade svårt för att övervinna. Ty de hade det företrädet framför alla hedningar, att de voro Guds folk. Dem tillhörde »barnaskapet och härligheten och tempeltjänsten» o. s. v. (Rom. 9, 4). Vidare övade de med stor flit lagens rättfärdighet, de arbetade hela dagen, »som har stått ut med dagens slit och hetta.» (Matt. 20, 12). Dessutom hade de också de löften, som voro knutna till laguppfyllelsen. Därför kunde de icke låta bli att knorra mot hedningarna och säga: Här komma nu hedningarna utan vidare, utan att ha burit dagens tunga och solens hetta, och få utan arbete samma rättfärdighet och samme helige Ande, som vi med vårt arbete, med vårt uthärdande av dagens tunga och solens hetta, icke kunnat ernå. De ha visserligen arbetat, men blott en enda timme, och det arbetet har för dem snarare varit en rekreation än en vedermöda. Varför har då Gud plågat oss med lagen, om den icke alls gagnat oss till rättfärdighet? Nu föredrager han hedningar framför oss, som länge varit betungade med lagens ok. Ty vi, som äro Guds folk, ha blivit plågade hela dagen. Men de, som icke äro Guds folk, som icke ha lagen och som aldrig någonsin gjort något gott, de göras till våra jämlikar.

[335] Genom denna omständighet blevo apostlarna alldeles tvungna att sammankalla mötet i Jerusalem för att lugna judarna. Dessa judar trodde visserligen på Kristus, men likväl höll sig den åsikten hårdnackat kvar i deras hjärtan, att Mose lag måste hållas. Då uppträdde Petrus med sin erfarenhet mot dem och sade: »Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss, när vi hade kommit till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?» (Apg. 11, 17.) Och vidare, Apg. 15, 8 ff.: »Och Gud som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande åt dem likaväl som åt oss. Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan. Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?» Med dessa ord kullkastar Petrus på en gång hela lagen, som om han sade: Vi vilja icke hålla lagen, ty det kunna vi icke, utan vi tro, att vi i bliva frälsta genom vår Herres Jesu Kristi nåd, på samma sätt som de. a) - Alltså är Petrus här helt och hållet inriktad på att visa, att Gud har givit hedningarna samma nåd som judarna. Han vill säga: Mina bröder, vi behöva icke hålla lagen, ty då jag predikade för Kornelius, lärde jag mig genom egen erfarenhet, att den helige Ande gives åt hedningarna utan lag, endast genom trons predikan. Därför skola de ingalunda betungas med lagen, som varken vi eller våra fäder kunnat bära. Även ni böra alltså släppa den åsikten, att frälsningen kommer genom lagen. Detta gjorde också så småningom de judar, som trodde, men de ogudaktiga togo ytterligare anstöt genom denna predikan, ja, blevo till sist alldeles förhärdade.

Så finner man i Apostlagärningarna en utläggning av vad Paulus här säger mot den envisa åsikten, att rättfärdigheten kommer av lagen, en utläggning, som består i apostlarnas erfarenhet och predikningar, dessutom också i exempel. Och av denna anledning böra vi ännu mer älska och än flitigare läsa denna bok, eftersom den innehåller kraftiga vittnesbörd, som förvisso kunna trösta oss och giva oss en frimodig hållning mot papisterna, våra judar, vilkas styggelser och skrymteri vi bekämpa och fördöma med vår lära för att förhärliga Kristi välgärningar och hans ära. Ehuru papisterna icke hava något fast att sätta emot oss - judarna kunde ju anföra mot apostlarna, att de av Gud undfått lagen och hela gudstjänsten -, försöka de likväl försvara sina gudlösa stadgar och styggelser med icke mindre envishet än judarna ådagalade för att hävda den lag, som Gud givit dem. Deras främsta argument är, att de inneha biskopsämbeten och alltså ha makt att styra församlingarna. Men detta göra de för att trälbinda oss och för att avpressa oss det medgivandet, att vi icke rättfärdiggöras genom tron allena utan genom den av kärleken formade tron. Men vi sätta emot dem boken om apostlarnas gärningar. Må de läsa den och begrunda de ting, som där berättas. Då skola de finna, att huvudinnehållet och den samlande linjen i denna bok är just satsen, att vi rättfärdiggöras ensamt genom tron på Kristus utan gärningar, att den helige Ande gives uteslutande genom trons predikan, genom evangeliets ord, icke genom lagens ord eller dess verk. b)

Därför lära vi så: Även om du, o människa, fastar, giver allmosa, hedrar dina föräldrar, lyder överheten, underordnar dig din husbonde o. s. v., blir du likväl icke rättfärdig genom detta. Lagens ord: Hedra fader och moder, eller något annat ord ur lagen gör icke rättfärdig vare sig den som hör eller den som gör det. Vad är det då som rättfärdiggör? Jo, att lyssna till brudgummens röst, till trons predikan. När man hör den predikan, rättfärdiggör den. Varför? Emedan den ger den helige Ande, som rättfärdiggör.

Härav framgår tydligt nog, vad skillnaden är mellan lag och evangelium. Lagen giver aldrig den helige Ande, alltså rättfärdiggör den icke heller, ty den endast lär, vad vi böra göra. Men evangelium giver den helige Ande, ty det lär, vad vi böra mottaga. Därför äro lag och evangelium två varandra rakt motsatta läror. [337] Att påstå, att rättfärdighet finnes i lagen är att direkt kämpa mot evangelium. Ty lagen är en pådrivare, som kräver, att vi skola arbeta och giva. Den vill, kort sagt, ha något av oss. Evangeliet däremot fordrar icke utan giver för intet och befaller oss att ta emot med uppräckta händer vad som bjudes. Men att fordra är motsatsen till att giva, att mottaga är motsatsen till att erbjuda. De båda kan man icke göra på samma gång. Ty jag mottager det som gives. Men det som jag ger, mottager jag icke, utan det erbjuder jag åt någon annan. Om alltså evangelium är en gåva och erbjuder en gåva, så fordrar det ingenting. Och tvärtom, lagen giver ingenting utan fordrar något av oss, till på köpet något som vi icke kunna utföra.

Häremot anföra motståndarna Kornelius som exempel. Om honom talar »sentensernas magister» och likaså Erasmus i sin bok om den fria viljan.37 Kornelius, säga de, var enligt Lukas en god och rättfärdig man, som fruktade Gud, gav många allmosor till folket och beständigt bad till Gud. Alltså förvärvade han genom billighetsförtjänst syndernas förlåtelse och den helige Andes sändande. Jag svarar: Kornelius var en hedning, vilket mina motståndare icke kunna förneka. Det framgår tydligt av vad Petrus säger Apg. 10, 28: »Ni vet att det är förbjudet för en jude att umgås med en hedning eller besöka honom.» Han var alltså en hedning, icke omskuren, han iakttog icke lagen, ja, han tänkte icke ens på den, emedan han icke hade något med den att göra. [338] Och likafullt blir han rättfärdiggjord och undfår den helige Ande. Och som jag sagt är det just detta som framhålles i hela Apostlagärningarna, att lagen icke bidrager eller medverkar till rättfärdighet.

För att försvara artikeln om rättfärdiggörelsen bör det alltså vara nog att anföra, att Kornelius var en hedning, som icke var omskuren och icke höll lagen. Alltså blev han icke rättfärdig genom lagen utan genom trons predikan. Alltså rättfärdiggör : Gud utan lag. Och följaktligen bidrager icke lagen till rättfärdigheten. Annars skulle Gud ha givit den helige Ande endast åt judarna, som hade lagen och lydde den, icke åt hedningarna, som icke hade den och långt mindre lydde den. Men raka motsatsen skedde. Den helige Ande gavs åt sådana, som icke hade lagen. Alltså vittnar uppenbar erfarenhet om att den helige Ande gives åt sådana, som icke uppfylla lagen. Alltså kommer rättfärdigheten icke av lagen. På detta sätt avvisas denna invändning från motståndare, som icke förstå, hur rättfärdiggörelsen i verkligheten går till.

Men våra motståndare komma med en ny invändning: Det må vara, att Kornelius var en hedning och icke undfick den helige Ande genom lagen. Men då texten uttryckligen säger, att han var en rättfärdig och gudfruktig man, som gav allmosor o. s. v., är det sannolikt, att han härigenom förtjänat att undfå den helige Ande. - Jag svarar: Kornelius var en rättfärdig och helig man under gamla förbundet, därför att han trodde på Kristus, som skulle komma, liksom alla patriarker, profeter och fromma konungar i Gamla testamentet voro rättfärdiga, därför att de på ett fördolt sätt mottagit den helige Ande på grund av sin tro på Kristus, som skulle komma. Men sofisterna skilja icke mellan tron på den Kristus som skulle komma och tron på den Kristus, som redan kommit. [339] Även om Kornelius dött förr än Kristus uppenbarades, hade han alltså icke blivit fördömd, emedan han hade patriarkernas tro, vilka blevo frälsta genom tron allena på den Kristus, som skulle komma, Apg. 15, 10 f. Han förblev alltså hedning, oomskuren, utan lag, men han dyrkade samme Gud som patriarkerna genom att tro på den Messias, som skulle komma. Men emedan Messias nu kommit, var det nödvändigt att han genom aposteln Petrus fick veta, att man icke längre skulle vänta på honom utan att han redan kommit.

Och denna artikel om tron på den Kristus, som skulle uppenbaras och som nu är uppenbarad, är nödvändig att känna till, för att i förbigående nämna också detta. Ty sedan nu Kristus blivit uppenbarad, kunna vi icke bliva frälsta genom tro på den Kristus som skall komma, utan vi måste tro, att han redan kommit, att han uppfyllt allt och avskaffat lagen. Därför måste också Kornelius undervisas om den nya tron, att Kristus redan kommit, vilken tro förut gick ut på att han alltjämt var väntad. Så viker tro för tro, vi gå från tro till tro, Rom. 1, 17.

Sofisterna misstaga sig alltså, då de för att bekräfta sin lära om billighetsförtjänst påstå, att Kornelius ernått nåd och den helige Andes sändande genom förnuftets naturliga sedliga handlingar. Ty rättfärdighet och gudsfruktan äro egenskaper, som icke tillkomma hedningen eller den naturliga människan utan den andliga, som redan har tron. Ty om han icke trodde på och fruktade Gud, skulle han icke ha något hopp om att genom sin bön kunna utverka något av honom. Därför prisar Lukas först Kornelius för hans rättfärdighet och gudsfruktan och sedan för hans gärningar och allmosor. Detta taga våra motståndare ingen hänsyn till, utan de rycka till sig endast orden om att han givit allmosor åt de fattiga och bita sig fast i dem. [340] Detta drag i berättelsen synes dem nämligen bekräfta läran om billighetsförtjänst. Men personen eller trädet skall prisas först, sedan gärningarna och frukterna. Kornelius är ett gott träd, emedan han år rättfärdig och gudfruktig. Följaktligen bär han god frukt, ger allmosor och åkallar Gud. Och dessa frukter behaga Gud för trons skull. Därför prisar ängeln honom för hans tro på den Kristus som skulle komma och överför honom från tron på den kommande till tron på den redan uppenbarade Kristus, då han säger: Tillkalla Simon, han skall säga dig o. s. v. (Apg. 10, 5). Liksom alltså Kornelius var utan lag, innan Kristus hade uppenbarats, så antog han icke heller omskärelse och lag m. m., sedan Kristus uppenbarats. Och liksom han icke tillförne hade hållit lagen, gjorde han det icke heller efteråt. Beviset är alltså ovederläggligt: Kornelius rättfärdiggjordes utan lag, alltså rättfärdiggör icke lagen.

På samma sätt var syrern Naaman utan tvivel en god och from man, som hade en rätt föreställning om Gud. Och ehuru han var en hedning och icke hörde till Moses rike, som då stod i sitt flor, renades dock hans kött, Israels Gud uppenbarades för honom, och han undfick den helige Ande. Han säger nämligen så: »Se, nu vet jag att det inte finns någon Gud på hela jorden utom i Israel.» (2 Kon. 5, 15). Och han utför inga gärningar, han håller icke lagen, låter icke omskära sig utan beder endast att få så mycket jord, som två mulåsnor kunna bära. Ty så säger han till profeten Elisa: »Om du inte vill det, så låt din tjänare få så mycket jord som ett par mulåsnor kan bära. Ty din tjänare vill inte mer offra brännoffer och slaktoffer åt andra gudar, utan endast åt HERREN. Detta må dock HERREN förlåta din tjänare: När min herre går in i Rimmons tempel för att där böja knä och han då stöder sig vid min hand och jag också böjer knä där i Rimmons tempel, må då HERREN förlåta din tjänare när jag böjer knä i Rimmons tempel." Elisa sade till honom: "Gå i frid.» (2 Kon. 5, 17 ff.) Så blir han rättfärdiggjord. När en jude hör detta, är han färdig att spricka av ilska och säger: Skulle en hedning bliva rättfärdiggjord utan att hålla lagen och så jämställas med oss omskurna?

[341] Så tillkännagav Gud långt i förväg, medan ännu Moses rike ägde bestånd och blomstrade, att han gjorde människor rättfärdiga utan lag. Säkerligen rättfärdiggjorde han på detta sätt t. ex. många konungar i Egypten, i Babylon, likaså Job och andra österlänningar. Slutligen rättfärdiggöres också den stora staden Nineve och mottar av Gud löfte om frälsning, att den icke skall förgås. Varigenom? Icke emedan den hörde och gjorde lagen, utan emedan den trodde Guds ord, som profeten Jona predikade. Ty så lyda profetens ord: »Och folket i Nineve trodde Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i säcktyg,» (Jon. 3, 5), d. v. s. de gjorde bot. Våra motståndare hoppa käckt över detta »trodde», och likväl är det därpå som alltsammans hänger. Vi läsa ju icke hos profeten Jona: Och nineviterna antogo Mose lag, läto omskära sig, offrade och gjorde alla lagens gärningar, utan vi läsa: De trodde och gjorde bot i säck och aska.

Detta skedde innan Kristus uppenbarats, medan ännu tron på den kommande Kristus rådde. Om alltså hedningarna då rättfärdiggjordes utan lag och utan yttre tecken mottogo den helige Ande, medan ännu lagens samhällsordning ägde bestånd, varför skulle då nu lagen erfordras för rättfärdighet, när den är avskaffad, sedan Kristus uppenbarats? Det från galaternas erfarenhet hämtade beviset väger alltså synnerligen tungt: »tog ni emot Anden genom att hålla lagen» o. s. v.? Ty de måste erkänna, att de icke hört något om den helige Ande, innan Paulus predikade för dem, och att de undfått Anden, då han predikade evangelium.

Överbevisade av vårt eget samvetes vittnesbörd måste även vi i våra dagar tillstå detsamma, nämligen att Anden icke gives genom lagen utan genom trons predikan. [342] Ty tidigare, under påvedömet, fanns det många som använde all möda och flit på att hålla lagen, kyrkofädernas regler eller beslut och påvens stadgar, och många mattade ut sig och fördärvade sina kroppar med stränga och ofta återkommande vakor, fastor och böner till den grad, att de sedan voro odugliga till allt arbete. Och därmed uppnådde de likväl ingenting annat än att jämmerligen plåga sig själva. De kunde aldrig nå fram till att få ett lugnt samvete och frid i Kristus, utan de voro i ständigt tvivelsmål om hur Gud var sinnad mot dem. Men då nu evangelium lär, att icke lagen och gärningarna utan tron på Kristus rättfärdiggör, följer därav den vissaste kunskap och insikt, ett jublande glatt samvete och ett riktigt omdöme om alla livets förhållanden och angelägenheter. a) Nu kan den som tror med visshet fastställa, att påvedömet med alla sina ordnar och stadgar är gudlöst, vilket han tillförne icke kunde. Ty då härskade en så stor blindhet i världen, att vi ansågo de gärningar, som människor hade uttänkt icke blott utan Guds befallning utan även mot hans befallning, vida överträffa de gärningar, som en överhetsperson, en husfader, en lärare, en son, en tjänare o. s. v. utförde på Guds befallning.

Vi hade verkligen av Guds ord bort förstå, att papisternas ordnar, som voro det enda de kallade heligt, voro ogudaktiga, eftersom det icke finnes något som helst Guds bud eller vittnesbörd om dem i den heliga Skrift, och att däremot andra stånd, som ha Guds ord och bud för sig, äro heliga och av Gud instiftade. Men vi voro på den tiden höljda i ett så förskräckligt mörker, att vi helt enkelt icke kunde bilda oss ett riktigt omdöme om någonting. Men nu, då evangelii ljus strålar klart, behärska vi med vårt säkra och osvikliga omdöme alla stånd i världen. Vi fälla enligt Guds ord den vissa domen, att tjänarnas stånd, som för världen är det allra ringaste, är Gud långt mera välbehagligt än alla munkordnar. Ty tjänarnas stånd gillar, prisar och pryder Gud med sitt ord, men icke så munkarnas. [343] Därför bör detta Pauli från erfarenheten hämtade bevis hållas i högt anseende även hos oss. Ty ehuru under påvedömet en grupp ägnade sig åt ett slags gärningar och en annan grupp åt ett annat slag, och det gärningar, som voro både många och svåra, kunde de likväl aldrig vara vissa om huru Gud var sinnad mot dem, utan de gingo i ständigt tvivel därom. De kunde aldrig komma fram till kännedom om Gud, om sig själva, om sin kallelse, de kände aldrig Andens vittnesbörd i sina hjärtan. Men då nu evangelii sanning sprider sitt ljus, få människor genom trons predikan ensamt en fullt viss kunskap om allt detta. Det är icke utan anledning som jag talar så utförligt om detta. Ty det låter så torftigt, när det säges, att den helige Ande gives oss blott genom trons predikan och att alls ingenting annat fordras av oss än att avstå från alla våra gärningar och endast höra evangelium. Människohjärtat varken förstår eller tror, att något så stort som den helige Ande kan undfås bara genom att man lyssnar till trons predikan, utan det resonerar så: Syndernas förlåtelse, befrielse från synd och död, skänkandet av den helige Ande, av rättfärdighet och evigt liv är något mycket stort. Därför måste du prestera något stort för att ernå dessa outsägliga gåvor. - Denna hjärtats mening gillar och underblåser djävulen. Då därför förnuftet får höra, att man icke kan göra något för att förvärva syndernas förlåtelse, utan att man endast bör höra Guds ord, opponerar det sig genast och säger: Ack, du föraktar syndernas förlåtelse och anser den vara något alltför futtigt. Så gör gåvans storhet, att vi vägra taga emot den. Och emedan en sådan skatt erbjudes för intet, föraktas den.

Men vi måste absolut lära oss, att genom blotta hörandet och för intet gives syndernas förlåtelse, Kristus, den helige Ande, [344] utan hinder ens av våra största synder och all vår ovärdighet. Och vi få icke se på hur stor gåvan är och hur ovärdiga vi äro, ty då avskräckas vi genom storheten både i gåvan och i vår ovärdighet. Man skall i stället tänka, att det behagar Gud att giva denna outsägliga gåva för intet åt oss ovärdiga, såsom Kristus säger, Luk. 12, 32: »Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket.» Ge, säger han. Och åt vilka? Åt er ovärdiga, som äro den lilla hjorden. Om alltså jag är liten och gåvan stor, ja, den allra största, bör jag tänka, att också den är stor, och ensam stor, som giver gåvan. Om han tillbjuder och vill giva, ser jag icke på min synd och ovärdighet utan på givarens faderliga vilja mot mig. Jag tar med glädje emot den stora gåvan och är glad och tacksam för den outsägliga gåvan, som givits för intet genom trons predikan åt en ovärdig.

Men förnuftet tager som sagt anstöt och säger: När du lär, att människorna absolut icke böra göra någonting annat för att vinna en så omätlig gåva än höra Ordet, synes det leda till det största förakt för nåden. Det synes insöva människorna i slö säkerhet, så att de låta händerna sjunka och icke alls göra något gott. Därför är det icke nyttigt att predika så, och icke heller är det sant. Utan människor skola drivas till att arbeta, att svettas och öva sig i rättfärdighet, och så skola de ernå denna gåva. - Denna invändning gjorde också en gång i tiden pelagianerna mot de kristna. Men hör vad Paulus här säger: Att ni undfingo den helige Ande kom sig icke av svett och möda, icke av lagens gärningar utan därav att ni lyssnade i tro. Och hör vad Kristus själv svarar Marta, som är mycket bekymrad och tar illa vid sig för att hennes syster Maria sitter vid Jesu fötter och lyssnar till hans tal och lämnar åt henne ensam att passa upp. »Marta», säger han, »du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. [345] Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne.» (Luk. 10, 40 ff.). En kristen blir man alltså icke genom att göra utan genom att höra. Den som vill öva sig i rättfärdighet skall alltså först öva sig genom att höra evangelium. När han hört och fattat det, skall han glatt tacka Gud och sedan öva sig i de goda gärningar, som äro föreskrivna i lagen, så att lagen och gärningarna komma att följa på trons predikan. Och då skall han kunna vandra med säkra steg i ljuset, som är Kristus, och med säkert omdöme utvälja och göra gärningar, som icke äro skrymtade utan i sanning goda, och om vilka han vet, att de behaga Gud och äro befallda av honom. Och samtidigt skall han veta att förakta de självvalda gärningarnas skenväsen.

Våra motståndare anse, att tron är en helt ringa och obetydlig sak. Men jag och alla, som med mig på allvar sträcka sig efter den, veta, hur svår och vansklig den är. Det är snart gjort att säga, att Anden mottages blott genom att lyssna i tro, men det är icke så lätt att höra, fatta, tro och fasthålla det som det är att säga det. Om du därför hör mig säga, att Kristus, Guds lamm, offrats för dina synder, så se till att du verkligen också hör det. Paulus säger med avsikt trons predikan eller trons hörande (det latinska uttrycket betyder båda delarna), icke trons ord, ehuru skillnaden är ringa. Det är alltså fråga om ett ord, som du skall tro, då du hör det, så att ordet icke blott blir ljudet av min röst, utan verkligen höres av dig och intränger i ditt hjärta och tros av dig. Då är det verkligen trons predikan eller ett lyssnande i tro, genom vilket du får den helige Ande. När du har fått Anden, skall du också döda ditt kött.

De fromma känna till huru gärna de skulle vilja med tron fasthålla det hörda Ordet och utrota lag- och egenrättfärdighetstänkandet, men de märka också, hur köttet kämpar och med all kraft står emot Anden. Ty förnuftet och köttet vilja absolut hjälpa till. Detta »man bör låta omskära sig och hålla lagen» kan icke helt utrotas i oss, utan det finnes kvar i alla frommas hjärtan. [346] Därför är det i de fromma en ständig kamp mellan lyssnandet i tro och lagens gärningar, ty samvetet knorrar alltid och tänker: Det är en alltför enkel väg, när det utlovas, att man skall få rättfärdighet, helig Ande och evig salighet blott genom att höra Ordet. Men gör ett allvarligt försök, så skall du få erfara, hur lätt det är att höra trons ord! Visserligen är givaren stor, och han giver sina stora gåvor »villigt och utan förebråelser» (Jak. 1, 5), men din förmåga att taga emot är ringa och din tro är svag, och den vållar kamp, så att du icke kan mottaga den erbjudna gåvan . Men även om samvetet knotar och detta »måste» ständigt kommer tillbaka, så var dock uthållig och ståndaktig, tills du har övervunnit detta »måste»! I samma mån som tron så småningom växer, avtager lagrättfärdighetstänkandet. Men detta kan omöjligt ske utan häftig strid.

a) Hs: »'Vi hava icke kunnat och icke heller våra fäder', det är, vi vilja icke lagen.» Tillbaka

b) Hs: »Att höra trons röst, icke lagens gärningar, rättfärdiggör. Vad då? Att höra trons röst, ordet om tron på Kristus. Det för med sig den helige Ande, det rättfärdiggör.» Tillbaka

c) Hs: »Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. Rom. 9, 31. När man nu hör vår predikan, att lagen icke rättfärdiggör utan att man bör [tro] på Kristus, följer därav en glad kunskap och ett säkert omdöme om allting.» Tillbaka