|
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Här ursäktar han galaterna och lägger skulden på de falska apostlarna. Han vill säga: Jag ser, att ni icke fallit av eget förvållande eller av ondska, utan djävulen har sänt eder, mina barn, falska apostlar för att dåra er. De ha med sin lära om lagen förhäxat er, så att ni nu tänka annorlunda om Kristus än tillförne, då ni hörde evangelium predikas av mig. Och vad vi avse med detta förmanande brev till eder är att lösa den förtrollning, som de falska apostlarna bundit er med, så att de bland er som fångats av denna förtrollning må befrias genom oss. - Så tillkommer det i våra dagar oss att med Guds ord motarbeta vederdöparnas och sakramenterarnas svärmiska åsikter för att befria dem som äro fångna i dylikt och återföra och behålla dem vid den rena läran om tron. a) Och detta vårt arbete är icke fåfängt. Ty många av dem som de förhäxat ha vi lyckats återkalla och befria från detta trolleri, som de med sina egna krafter aldrig någonsin skulle kunnat lösgöra sig från, om de icke blivit förmanade genom oss och återkallade genom Guds ord. Föräldrarna i den anförda berättelsen kunde icke se annat än att dottern var en ko, innan Macarius hade bett för henne. Och liksom det sålunda är omöjligt för människan att själv lösgöra sig från sinnenas förtrollning, så är det också omöjligt för de andligen förhäxade att frigöra sig av egen kraft, utan de måste få hjälp av dem,[320] vilkas själar icke äro fångna i förtrollningen. b) Ty så stor är verkan av Satans bländverk hos de bedragna, att de stolt kunna gå ed på att de omfatta den vissaste sanning. Det är alltså icke tal om att de skulle erkänna sitt misstag. Och beträffande några, särskilt sekternas upphovsmän, ha vi ingen framgång, hur mycket vi än söka bringa dem ur fattningen och övertyga dem med Skriftens ord, ty de ha genast till hands sina utläggningar, med vilka de beröva Skriften dess kraft. Därför bliva de icke bättre genom våra förmaningar utan förhärdas ännu mer. Jag skulle aldrig ha trott, om icke erfarenheten nu hade lärt mig det, att djävulens makt var så stor, att han kunde göra lögnen så bestickande. Ännu förskräckligare är det, då han söker döda de förvirrade samvetena genom övermäktig sorg. Han förstår nämligen att så fullkomligt omskapa sig till Kristus, att det för den anfäktade är omöjligt att upptäcka bedrägeriet. Många som icke veta detta drivas därför till förtvivlan och tillfoga sig själva döden. De äro nämligen så dårade av djävulen, att det enligt deras övertygelse är den vissaste sanning, att de anfäktas och anklagas icke av djävulen utan av Kristus själv. Något sådant skedde i nådens år 1527 med den stackars doktor Kraus i Halle, som sade: Jag har förnekat Kristus. Därför står han nu inför Fadern och anklagar mig. - Emedan han var fångad av djävulens konster, hade denna tanke så fast grepp om honom, att han icke lät sig befrias från den genom någon förmaning eller tröst eller genom några som helst gudomliga löften. Han gick så långt i förtvivlan, att han på det jämmerligaste sätt bragte sig om livet.35 Detta var ju ren lögn och djävulens trolleri, en falsk bild av Kristus, en annan än den som Skriften känner. Ty Skriften framställer icke Kristus som domare, anfäktare och anklagare utan som försonare, förebedjare, tröstare, frälsare och nådastol. Men emedan han var förhäxad av djävulen kunde han då icke förstå detta, och därför förfäktade han mot Skriften, att detta var den vissaste sanning: Kristus anklagar dig inför Fadern, han står icke på din sida utan mot dig, alltså är du fördömd.[321] Sådan anfäktelse kommer icke från människor utan från djävulen, som med all makt inpräntar sådant i den anfäktades hjärta. För oss, som ha en rakt motsatt erfarenhet. är detta skamlig och uppenbar lögn och ett Satans bländverk, men för dem som på detta sätt äro förhäxade; är det den vissaste sanning, så att intet kan vara vissare. När alltså djävulen, denne mästare i att göra ont, på detta sätt kan inpränta en så uppenbar och skamlig lögn i hjärtat, att man vore färdig att svära tusen gånger på att det är den vissaste sanning, skall man icke vara övermodig utan vandra i fruktan och ödmjukhet och anropa Kristus, vår Herre, att han icke låter oss inledas i frestelse. Säkra människor, som efter att en eller annan gång ha hört evangelium predikas, genast tro sig ha Andens fullhet, köra till sist huvudet i väggen, emedan de icke frukta Gud, icke tacka honom utan anse sig icke blott utmärkt begripa och kunna försvara den fromma läran utan också kunna bestå mot djävulen i hur svår strid som helst. Sådana äro som gjorda till att förhäxas av djävulen och drivas till förtvivlan. Häremot skall man icke invandra, att man är fullkomlig och icke kan falla, utan man skall ödmjuka sig och betänka, att den som står i dag kan falla i morgon. Jag är teologie doktor, har predikat Kristus i några år och har bekämpat djävulen i hans falska lärare, men jag har fått känna, vilken möda detta kostat mig. Jag kan icke avvisa Satan så som jag gärna ville. Jag kan icke gripa om Kristus så som Skriften ställer fram honom för mig, utan gång på gång frammanar djävulen för mig en falsk Kristus. Men Gud vare tack som bevarar oss vid Ordet, tron och bönen, så att vi veta, att vi måste vandra i ödmjukhet och fruktan inför Gud och icke tänka höga tankar om vår vishet, rättfärdighet, lärdom och tapperhet utan endast om Kristi kraft. Ty då vi äro svaga är han mäktig, och genom oss svaga segrar och triumferar han alltid. Honom vare ära i evighet. Amen. Förhäxning är alltså ingenting annat än en sinnesförvirring,[322] som djävulen åstadkommer genom att i hjärtat ingiva en falsk åsikt om Kristus. Förhäxad är den som är fångad i en sådan åsikt. Alltså äro de förhäxade, som anse, att de bliva rättfärdiga genom lagens eller de mänskliga stadgarnas gärningar. Ty denna övertygelse strider direkt emot tron och Kristus. Och Paulus begagnar detta förhatliga ord, trolldom, för att inge förakt och avsky mot de falska apostlarna, vilka våldsamt drevo läran om lagen och dess gärningar. Han vill säga: Detta är ju sataniskt trolleri! Ty liksom sinnena förvändas genom kroppslig förhäxning, så själarna genom andlig. 3:1
Till en början hade galaterna hört och lytt sanningen. Då han alltså säger: »Vem har förhäxat er?» antyder han, att de förhäxats av de falska apostlarna, så att de avfallit från och övergivit den sanning, som de förut varit lydiga. Men detta tillägg, att de icke tro sanningen, låter mycket strängare. Ty med dessa ord antyder han, att de äro förhäxade och att han vill lösa dem ur förhäxningen, men att de själva icke vilja erkänna eller mottaga denna välgärning. Ty det är säkert, att Paulus icke lyckades vinna alla galater, det är, att han icke lyckades återkalla alla från de falska apostlarnas villfarelse till sanningen, utan hos många kvarstod förhäxningen. Därför använder han dessa starka ord, som om han ville säga: Ni ha blivit från edra sinnen, och förhäxningen har gripit er så, att ni icke kunna lyda sanningen. Jag är rädd för att det är ute med många av er, som aldrig komma att återvända till sanningen. Här få vi höra ytterligare en förträfflig egenskap hos lag- eller egenrättfärdigheten prisas, [323] att den nämligen så dårar människor, att de icke kunna lyda sanningen. Apostlarna och de äldsta fäderna ha ofta nämnt denna sak, t. ex. 1 Joh. 5, 16: »Det finns synd som är till döds, och jag säger inte att man skall be för den.» Likaså Hebr. 6, 4ff.: »Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande och smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse.» Dessa ord ge vid första påseende intryck av att vara sagda av någon Novatus.36 Men apostlarna voro tvungna att tala så för kättarnas skull. Och därmed vägrade de icke dem som fallit att genom bot återvända till gemenskap med de troende, som novatianerna gjorde. Även vi måste nu till dags tala så med hänsyn till dem, som äro upphovsmän till och mästare för villfarelser och sekter, ty sådana återvända aldrig till sanningen. Några komma visserligen tillbaka, men det är sådana som endast fångats av lättare trolldom. Icke så ledarna för och upphovsmännen till förhäxningen. c) Om dem förblir det sant, vad Paulus här säger om dem, nämligen att de icke lyssna till och icke uthärda sanningen. Deras bekymmer gäller snarare, hur de skola kunna stå sanningen emot och hur de skola kunna taga kraften ur de bevis och de bibelställen, som anföras mot dem. Ty de äro snärda och övertygade om att de förfäkta den vissaste sanning och den renaste skrifttolkning. Den som har en sådan övertygelse vill icke höra på, långt mindre ge vika för någon annan. På samma sätt är också jag döv för allt som strider mot min lära. Genom Kristi ande är jag nämligen fullt och fast övertygad om att min lära om den kristna rättfärdigheten är sann och viss. 3:1
Det var mycket hårt sagt, att de voro så förhäxade, att de icke lydde sanningen. Men vad han nu tillägger är mycket hårdare, nämligen att Kristus Jesus så målats för deras ögon, att de kunnat taga på honom, och att de trots detta nu ej ville lyda sanningen. Han överbevisar dem med deras egen erfarenhet, i det att han säger: Ni äro så förhäxade,[324] bedragna och fångade i de falska apostlarnas villomeningar, att ni icke lyda sanningen. Och det är till ingen nytta, att jag gjort mig största omsorg och möda att teckna och måla en bild av Kristus Jesus för edra ögon, att han är korsfäst ibland eder. Med dessa ord syftar han på vad han förut sagt, att Kristus är en syndatjänare för dem som vilja bliva rättfärdiggjorda genom lagen, eftersom sådana förkasta Guds nåd, och att Kristus för dem har dött i onödan. Dessa bevis hade han vid sitt besök i Galatien drivit våldsammare och utlagt utförligare, i det att han som en målare sökt framställa Kristus Jesus för deras ögon som korsfäst. Frånvarande erinrar han dem nu om detta, då han säger: »I som haven fått Jesus Kristus målad för edra ögon.» Därmed vill han säga: Ingen målare kan med sina färger så troget avbilda Kristus, som jag med mina predikningar avbildat honom för er, och likväl hålla ni fast vid er förhäxning. 3:1
Vad har jag då målat? Kristus själv. Hur? Såsom korsfäst i er. - Här brukar han i sanning hårda ord. Förut har han sagt, att de som söka vinna rättfärdighet av lagen, förkasta Guds nåd, liksom även, att för dem har Kristus dött till ingen nytta. Men här tillägger han, att sådana människor också korsfästa Kristus, som förut levat och regerat i dem. Därmed säger han: Nu ha ni icke endast förkastat Guds nåd. Det är icke blott så, att Kristus har dött förgäves för er, utan han har på det skamligaste sätt blivit korsfäst i er. På samma sätt heter det också i Hebr. 6, 6: »eftersom de själva på nytt korsfäster Guds Son och öppet hånar honom.» Då man här hör Paulus säga, att även de som söka rättfärdighet i Guds lag icke endast äro förnekare och mandråpare utan även brottslingar, som bringa Kristus på korset, borde man sannerligen bli förskräckt, blott man hör ordet munk, tonsur, kåpa, munkregel. Papisterna tillbedja dessa styggelser och skryta med dem som den högsta gudsfruktan och helighet. På samma sätt kunde ju icke heller vi ha någon annan syn på dessa ting, innan evangeliet uppenbarats. Ty vi voro uppfostrade i mänskliga stadgar, som skymde bort Kristus och gjorde honom alldeles onyttig för oss. Men om de korsfästa Kristus, [325] som söka bliva rättfärdiga genom lagens rättfärdighet och dess gärningar, vad göra väl då de, som genom den mänskliga rättfärdighetens orenlighet och djävulslärorna söka frälsning och evigt liv? Jag bara frågar! Men vem hade väl kunnat tro eller tänka sig, att det var ett så förskräckligt och avskyvärt brott att »ingå i det andliga ståndet» (fieri religiosus - det är deras eget uttryckssätt), d. v. s. att bli mässpräst, munk eller nunna? Säkert ingen. Själva lärde de rent av, att inträdet i munkståndet var ett andra dop. Man kan icke säga något förfärligare, än att påvedömet är deras rike som bespotta och på nytt korsfästa Kristus, Guds Son. Ty Kristus, som en gång har blivit korsfäst och uppstått, korsfästa de i sig själva, i församlingen eller i de trognas hjärtan. Honom bespotta de med smädelser, tillvitelser och hån. Honom begrava de i falska åsikter, så att han ömkligen dör i dem. Och i hans ställe trolla de fram en skön hägring, med vilken de bringa människor från vettet, så att de icke igenkänna Kristus som rättfärdiggörare, försonare och frälsare utan se honom som en syndatjänare, en anklagare, domare och fördömare, som skall blidkas med våra gärningar och förtjänster. Och av denna villomening har sedan uppstått den gudlösaste och mest fördärvbringande läran i hela påvedömet: Om du vill tjäna Gud, förtjäna syndernas förlåtelse och evigt liv och därtill hjälpa andra att ernå saligheten, så skall du inträda i kloster, lova lydnad, kyskhet och fattigdom o. s. v. Fångna i och uppblåsta av detta falska helighetsbegrepp drömde munkarna om att de ensamma levde i fullkomlighetens stånd, medan alla övriga kristna förde ett profant liv, d. v. s. icke iakttogo kyskhet, fattigdom och lydnad m. m. utan endast voro döpta och höllo de tio buden. Själva däremot gjorde de överloppsgärningar och höllo Kristi råd, [326] utöver det som de hade gemensamt med övriga kristna. Därför hoppades de förvärva förtjänst och en plats i himlen bland de förnämsta helgonen, högt över den återstående hopen av kristna. Detta var i sanning ett vidunderligt djävulens bländverk, med vilket han hade bragt nästan alla människor från vettet. Och ju heligare någon ville synas, desto mer fången var han i detta häxeri, d. v. s. denna fördärvliga övertygelse om egenrättfärdigheten. Därför kunde vi absolut icke se på Kristus som vår Medlare och Frälsare, utan vi menade helt enkelt, att han var en sträng domare, som skulle blidkas med våra gärningar. Det var att till det yttersta häda Kristus och att, som Paulus ovan sagt, förkasta Guds nåd. Det betydde, att Kristus dog i onödan, och att han icke endast dödades genom oss utan även på det skändligaste ånyo korsfästes. Och detta är precis vad Kristus säger med ett ord från Daniel, nämligen att förödelsens styggelse står på helig plats (Matt. 24, 15). Varje munk, ja, varje verkhelgon, som söker syndernas förlåtelse och rättfärdighet genom sina gärningar eller sina lidanden, korsfäster alltså på nytt den levande och härskande Kristus, visserligen icke i Kristi egen person men i sitt och andras hjärtan. Och alla som gå i kloster med den tanken, att de skola bli rättfärdiga genom klosterregelns iakttagande, inträda i rövarekulor, tillhåll för sådana som på nytt korsfästa Kristus. Paulus använder här alltså de allvarligaste och strängaste ord för att avskräcka och återkalla galaterna från de falska apostlarnas lära. Han vill säga: Betänk vad ni gjort! Ni ha på nytt korsfäst Kristus, och detta visar jag er så tydligt och målar det för edra ögon, så att ni kunna se och ta på det, ty ni vilja bliva rättfärdiga genom lagen. Men om rättfärdighet kommer genom lagen, är Kristus en syndatjänare och har dött fåfängt. Om detta är sant, följer därav med visshet, att han är korsfäst på nytt i er. Och orden »i eder» tillägger han uttryckligen, [327] emedan Kristus icke mera korsfästes eller dör i sin person (Rom. 6, 9) utan i oss, nämligen då vi förkasta den rena läran, nåden, tron, syndernas förlåtelse av nåd, och söka bliva rättfärdiggjorda genom självvalda eller också i lagen föreskrivna gärningar. Då är Kristus korsfäst i oss. Men denna falska och gudlösa inställning, att man vill bliva rättfärdig genom lagen eller dess gärningar, är ingenting annat, som jag ovan har utfört, än ett djävulens bländverk och häxeri, varigenom människor bliva så från sina sinnen, att de alls icke erkänna Kristi välgärning och i hela sitt liv icke göra annat än förneka den Herre, som har köpt dem med sitt eget blod och i vars namn de blivit döpta. Ja, de icke endast förneka honom utan korsfästa honom också på nytt i sig själva. Därför må var och en som menar allvar med sin gudsfruktan så fort som möjligt fly från detta Babylon och rysa, blott han hör påven nämnas. Ty hans gudlösa styggelse är så stor, att det icke kan med ord utsägas, och icke heller kan det upptäckas utom med andliga ögon. Dessa två ting driver och inpräntar Paulus med största iver i galaterna, för det första, att de äro så fångade och förtrollade av djävulen, att de icke ens vilja lyssna till sanningen, fastän de fått den tydligt målad för sina ögon, och för det andra, att de på nytt korsfästa Kristus i sig själva. Dessa ord synas vara enkla och i avsaknad av all storvulenhet, men de äro så väldiga, att de överträffa all mänsklig vältalighet. Därför kan det endast i anden uppfattas, vilket ont det är att vilja bliva rättfärdig genom lag- eller egenrättfärdighet. Det innebär nämligen, som Paulus här säger, att vara förhäxad av djävulen, att icke lyda sanningen, att på nytt korsfästa Kristus. Det är sköna äretitlar för lag- eller egenrättfärdigheten! Aposteln brinner alltså av den största nitälskan och anklagar häftigt eller rättare fördömer lagens och gärningarnas rättfärdighet. [328] Han inbränner på den det märket, att den på nytt korsfäster Guds Son. Ty han vill vara våldsam och sträng i sin förföljelse mot egenrättfärdighetstänkandet, vilket också är högeligen av nöden. Det kan icke nog anklagas och fördömas, så farligt är det, så lätt är det att genom det falla på samma sätt som Lucifer, och så obotlig är den skada, som därigenom åsamkas. Därför begagnar han de strängaste ord han kan mot det, så att han icke ens skonar Guds lag utan nämner den i dess helhet på ett sådant sätt, att han synes fördöma den. Och han drives av trängande nödvändighet att förfölja den så strängt. Ehuru alltså lagen är helig, rätt och god, måste den framstå som en skrymtare, som vill bli rättfärdig genom gärningar. - Nu griper aposteln ett bevis från galaternas egen erfarenhet, som de icke kunde förneka, och säger: a) Hs: »Det står icke i mänsklig makt att frigöra sig från förtrollningen. Därför är det bäst, om du beter dig som en broder mot din broder och går till predikan eller talar med din broder där hemma. Om en är förhäxad, befriar en annan, ty Gud tillåter icke djävulen att förhäxa hela församlingen och alla människor. Gud har ordnat det så, att den ene skall vara till tröst för den andre, så att broder skall stå med broder mot djävulen.» Tillbaka b) Hs: »Så Zwingli, Oecolampadius. ingen klarar sig, om han icke får upplysning av oss.» Tillbaka c) Hs: »Vederdöparna, Zwingli, Oecolampadius komma icke tillbaka.» Tillbaka |