Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av andra delen av "Diatribe" Leret och krukmakaren (1 / 2)
Det tredje stället tar »Diatribe» ur Jes. 45: »Skall väl leret säga till krukan: Vad kan du göra?» Därtill anföres också från Jer. I 8: »Såsom leret är i krukmakarens hand, så ären ock I i min hand.» Återigen gör den gällande, att detta har större beviskraft hos Paulus än hos profeterna, från vilka det hämtats. Ty hos profeterna säges det om timlig hemsökelse, men Paulus använder det med avseende på den eviga utkorelsen och förkastelsen. Sålunda hånar »Diatribe» Paulus' förmätenhet och okunnighet. Innan vi ser, hur den bevisar, att inget av ställena utesluter den fria viljan, vill jag först säga, att Paulus förmodligen inte tagit detta ställe från profeterna. »Diatribe» bevisar det inte heller. Paulus brukar nämligen ange författarens namn eller tydligt betyga, att han hämtar något från skriften. Här gör han dock intetdera. Därför är det troligare, att Paulus av sin egen andes tillskyndelse använder denna allmänna liknelse, som andra brukar använda för andra ändamål, i sitt eget syfte. Så gör han också med den bekanta liknelsen »Litet surdeg syrar hela degen». I I Kor. 5 tillämpar han den på fördärvade seder, men på andra ställen vänder han den mot dem, som förfalskar Guds ord. På samma sätt talar också Kristus om Herodes' och fariseernas surdeg. Profeterna må tala aldrig så mycket om timlig hemsökelse. Därom underlåter jag nu att orda för att inte gång på gång bli upptagen och uppehållen av andra frågor. Paulus brukar i varje fall liknelsen av sin egen andes tillskyndelse mot den fria viljan. Vad åter det beträffar, att viljans frihet inte tages ifrån oss, om vi är som ler för den Gud som straffar, så vet jag inte varpå det syftar, eller varför »Diatribe» påstår det. Det kan ju inte betvivlas, att hemsökelserna kommer från Gud mot vår vilja. Det är då nödvändigt för oss att bära dem, vi må vilja det eller inre. Det ligger inte i vår makt att avvända dem, även om vi förmanas att villigt bära dem. Hur det är möjligt att Paulus predikan med denna liknelse inte utesluter den fria viljan, därom kan det vara värt att höra »Diatribe» resonera. Den uppställer nämligen två orimliga påståenden däremot. Det ena hämtar den från skriften, det andra från förnuftets sätt att tänka. Ur skriften sluter den på följande sätt. I 2 Tim. 2 har Paulus sagt, att det i ett stort hus finns kärl av guld, silver, trä och ler, somliga till hedersamt, andra till mindre hedersamt bruk. Sedan tillfogar han omedelbart: »Om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk, då bliver han ett kärl till hedersamt bruk.» »Diatribe» argumenterar som följer. Vad vore mera dåraktigt än om någon sade till ett nattkärl fran Samos 130: Om du håller dig ren, blir du ett kärl till hedersamt bruk? Detta kan emellertid med rätta sägas till ett kärl begåvat med förnuft, som efter förmaning kan rätta sig efter Guds vilja. Därmed vill »Diatribe» säga, att liknelsen inte stämmer alltigenom och blivit så försvagad, att den ingenting åstadkommer. Nu svarar jag. Jag vill inte söka någon undanflykt däri, att Paulus inte sagt: »Om någon håller sig ren från smuts» utan från »sådant folk», dvs. från kärl till mindre hedersamt bruk, så att meningen blir att om någon förbliver i avskildhet och inte blandar sig med de ogudaktiga lärarna, så blir han ett kärl till hedersamt bruk osv. Låt oss också medge, att detta ställe hos Paulus fullt ut bevisar, vad »Diatribe» vill, dvs. att liknelsen saknar beviskraft. Hur skall »Diatribe» emellertid kunna bevisa, att Paulus menar samma sak på det ställe i Rom. 9, varom vi diskuterar? Inte är det väl nog att endast citera ett annat ställe och inte bry sig om, huruvida det bevisar samma sak eller nägot helt annat? Det finns inte något fel som är lättare och vanligare att begä i fräga om skriften än att sammanföra olika ställen, som om de vore lika. Det har jag ofta visat. Därför har likheten mellan sädana ställen, trots att »Diatribe» är övermodig över den, mindre beviskraft än vad jag anför och som den söker vederlägga. För att inte synas strida i onödan kan jag emellertid medge att bäda Paulusställena avser samma sak. Jag medger ocksä vad som är höjt över diskussion, att liknelsen inte passar alltid och överallt. I annat fall vore den ju ingen liknelse eller bild utan saken själv. Det finns ju ett ordspräk som säger: Liknelsen haltar och springer inte alltid pä fyra fötter. »Diatribe» tar emellertid fel och försyndar sig i det att den inte observerar själva grunden för liknelsen. Den måste man noga ge akt på. »Diatribe» jagar dock efter ord i sin stridsiver. Man skall förstå vad som säges efter grund och orsak till det, säger Hilarius 131, inte från orden endast. Liknelsens verkningskraft beror alltså på liknelsens grund. Varför förbigår då »Diatribe» det, för vars skull Paulus använder denna liknelse, och jagar efter det han säger oberoende av dess grund och orsak? Det hör ju förmaningen till, då Paulus säger: »Om någon håller sig ren.» Men det hör till läran, då han säger: »I ett stort hus finnes kärl» osv. Om man ser till alla omständigheter och Paulus mening förstår man, att han yttrar sig om kärlens olikhet och bruk. Meningen blir då följande. Då så många avfaller från tron, finns det endast en tröst för oss. Det är att vi är vissa om att »Guds fasta grundval förbliver beståndande och har ett insegel med dessa ord: 'Herren känner de sina', och 'Var och en som åkallar Herrens namn, han vände sig bort ifrån orättfärdighet'». Så långt om liknelsens grund och beviskraft, nämligen att Herren känner de sina. Därpå följer liknelsen, nämligen att det finns olika slags kärl, somliga till hedersamt, andra till mindre hedersamt bruk. Därav framgår klart läran, att kärlen inte gör sig själva, utan deras ägare. Detta vill Paulus också säga i Rom. 9 med orden, att krukmakaren har makt osv. Så står det fast att liknelsen hos Paulus har full beviskraft. Den klargör, att viljans frihet ingenting är inför Gud. Därefter följer förmaningen: »Om någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk» osv. Vad den gäller för framgår tillräckligt klart av det som förut sagts. Det följer alltså därav inte, att man kan hålla sig ren. Tvärtom, om något bevisas, så bevisas att den fria viljan förmår att hålla sig ren nåden förutan. Han säger ju inte: »Om nåden håller någon ren», utan: »Om någon håller sig ren». Om ord i imperativ- och konjunktivformer är emellertid mer än tillräckligt sagt. Liknelsen uttryckes dock inte i konjunktiv utan i indikativ: liksom det finnes utvalda och förkastade, så finns det kärl till hedersamt och mindre hedersamt bruk. Kort sagt: gäller denna undanflykt, så gäller inte hela Paulus' framställning. Det vore meningslöst, att han införde dem som knorrar mot krukmakaren, Gud, om skulden ansåges vara kärlets och inte krukmakarens. Ty vem skulle knorra, om han hörde att den blir fördömd, som förtjänar fördömelse? Den andra orimligheten hämtar »Diatribe» från sin härskarinna förnuftet, det som kallas det mänskliga. Det innebär att man inte får kasta skulden på kärlet utan på krukmakaren, särskilt som fråga är om en krukmakare som själv skapar och blandar leret. Här, säger »Diatribe», kastas i den eviga elden ett kärl, som inte är skuld till något annat än att det inte har makt över sig självt. Aldrig förråder sig »Diatribe» tydligare än på detta ställe. Ty här får du höra - låt vara med audra ord, men med samma innebörd - vad Paulus låter de ogudaktiga säga: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?» Det är just detta, som förnuftet varken kan fatta eller bära; det har väckt anstöt hos så många för snille utmärkta män, erkända under många sekler. Här kräver de, att Gud skall handla efter mänsklig rätt och göra vad som synes dem själva riktigt, eller också upphöra att vara Gud. Intet gagnar honom det gudomliga majestätets hemligheter. Han skall avlägga räkenskap varför han är Gud, varför han vill och gör, vad som inte synes vara rättvist. Det är som om man anmodade en skomakare eller skräddare att infinna sig inför rätta. Köttet aktar inte Gud värdig så stor ära, att det tror, att han är rättvis och god, då han säger och gör, vad som går utöver bestämmelserna i Justinianus' lagbok eller femte boken av Aristoteles' etik.132 Det gudomliga majestätet, som skapat allt, skall vika för dräggen i sin skapelse, och den Korykiska grottan skall, sedan man vänt allting, frukta för sina åskådare. Det är alltså orimligt att han fördömer den, som inte kan undgå att förtjäna fördömelse. För denna orimlighets skull måste det vara falskt, att Gud är barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill. Han måste återföras till ordningen, och lagar måste föreskrivas honom, så att han endast fördömer den, som efter vår dom förtjänat det. Pa det sättet har man gjort rättvisa åt Paulus med hans liknelse. Det innebär, att han måste återkalla den och låta den vara utan giltighet. Han skall lägga den till rätta så, att krukmakaren-efter tolkningen i »Diatribe»-gör kärlet till mindre hedersamt bruk på grundval av vad det tidigare förskyllt. På motsvarande sätt förkastar han en del judar på grund av deras otro och upptar en del hedningar på grund av deras tro. Om Gud emellertid handlar så att han tar hänsyn till förtjänst, varför knorrar och beklagar sig då dessa? Varför säger de: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?» Varför behövde Paulus bringa dem att tiga? Ty vem undrar över, för att inte säga harmas och beklagar sig, om någon som förtjänat saken blir fördömd? Vad blir vidare av krukmakarens makt att göra vad han vill, om han är underkastad lagar och hänsyn till förtjänst, inte tillåtes göra vad han vill utan tvingas göra vad han bör? Hänsynen till förtjänsten strider ju mot makten och friheten att göra vad han vill. Det visar husbonden, som ställde sin fria vilia i fråga om vad som var hans emot arbetare, som knorrade och krävde sin rätt. Detta är vad som berövar utläggningen i »Diatribe» dess giltighet.
130 Lerkärl för export förfärdigades i stor mängd på ön Samos i Ikariska havet. 131 Hilarius av Poitiers, död 367 e.Kr. Luther hänvisar inte sällan till hans skrift om treenigheten, »De trinitate». 132 Luther anför som exempel på mänskliga lagar och bud den stora romerska lagsamlingen från 6 ze århundradet och en del av Aristoteles' etik, nämligen avsnittet om dygderna. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001