Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av andra delen av "Diatribe" Gud och det onda (2 / 4)
Då Gud alltså driver och verkar allt i alla, driver och verkar han med nödvändighet även i Satan och den ogudaktige. Han verkar emellertid i dem sådana de är och sådana han finner dem, dvs. då de är bortvända från honom och onda. Då de ryckes med av den gudomliga allmaktens drivande kraft, gör de endast vad som är bortvänt och ont. Det är som när en ryttare rider en häst, som endast kan bruka tre eller två fötter. Han rider så som hästen är, dvs. hästen går illa. Vad skall väl ryttaren göra? Han rider på en sådan häst likaväl som på friska hästar, illa på den, bra på de andra. Han kan inte göra på annat sätt, om inte hästen blir frisk. Härav ser du, att då Gud verkar i de onda och genom de onda, så sker visserligen det onda. Gud kan emellertid inte göra något ont, låt vara att han utför vad som är ont genom de onda. Han är ju själv god och kan inte göra något ont. Men han använder de dåliga redskapen, som inte kan undkomma den dragande och drivande kraften hos hans makt. Skulden till att det onda sker ligger således hos verktygen, som Gud inte lämnar i ro. Gud själv sätter dem i rörelse. Det är, som om en timmerman hugger illa med en yxa, som är sågliknande och ojämn i eggen. Härav kommer det sig, att den ogudaktige inte någonsin kan annat än fela och synda. Det sker, därför att han ryckes med av den gudomliga maktens dragande kraft och inte lämnas i ro. Han måste vilja, önska och handla så som han själv är. Detta är fast och visst, om vi tror att Gud är allsmäktig, och att den ogudaktige är Guds skapelse, som vänt sig bort från honom och överlämnats åt sig själv och då inte kan vilja eller göra det goda. Guds allmakt gör, att den ogudaktige inte kan undgå Guds drivande kraft och verkan. Han är med nödvändighet underkastad den och lyder den. Men hans fördärv och bortvändhet från Gud gör, att han inte kan drivas och dragas så, att det goda sker. Gud kan inte uppge sin allmakt för hans bortvändhets skull, den ogudaktige kan emellertid inte heller ändra sin bortvändhet. Så sker det, att han ständigt och med nödvändighet syndar och felar, till dess han föres på rätt väg av Guds Ande. Satan regerar ännu i fred i alla som hör honom till och har ostörd ro i i sitt hus under den gudomliga allmaktens drivande kraft. Efter detta följer själva förhärdelsen. Därmed förhåller sig på följande sätt. Den ogudaktige är, såsom jag sagt, liksom hans härskare Satan helt och hållet inriktad på sig själv och sitt eget. Han frågar inte efter Gud och bryr sig inte om vad som hör Gud till. Han söker endast egen rikedom, ära, egna gärningar, vishet, makt och över huvud sitt rike. Av detta vill han njuta i fred. Om nu någon står honom emot eller vill förminska något av detta, blir han till fölid av samma bortvändhet, som kommer honom att söka det nämnda, upprörd och förbittrad. Han rasar mot sin vedersakare. Han kan lika lite låta bli att rasa som han kan underlåta att följa sina begär och söka sitt. Han kan lika lite underlåta att följa sina begär som han kan låta bli att vara till. Han är ju Guds skapelse, låt vara fördärvad. Härav förstår vi världens välkända raseri mot Guds evangelium. Genom evangeliet kommer ju den starkare, som skall besegra husets trygge innehavare. Han som kommer fördömer begäret efter ära, rikedom, egen vishet och rättfärdighet och allt varpå husets innehavare förtröstat. Denna förbittring hos de ogudaktiga, då Gud säger och gör rakt emot vad de vill, är deras förhärdelse och försämring. Ty fastän de i sig är bortvända från Gud på grund av naturens eget fördärv, så vänder de sig ännu mycket mer bort och blir sämre, när man står deras bortvändhet emot och gör den avbräck. När Gud alltså ville ta makten från tyrannen Farao, retade han honom och förstockade och förvärrade ännu mer hans hjärta, i det han ansatte honom med Moses ord. Det var liksom om denne ville ta Faraos rike och rycka folket undan hans tyranni. Gud gav honom inte Anden i hans inre utan lät hans egen gudlösa, fördärvade natur under Satans makt vredgas, högmodas, rasa och gå vidare i säkerhet och förakt. När det säges att Gud förhärdar oss eller verkar det onda i oss-ty förhärda är att göra ont-må därför ingen tänka, att han går så tillväga, som om han från början skapade det onda i oss. Man får inte föreställa sig saken ungefär som om en fördärvlig värdshusvärd, som själv är ond, hällde eller blandade gift i ett kärl, som inte är ont eller skadligt. Då skulle ju kärlet inte göra något annat än ta emot giftet och utstå giftblandarens illgärning. Detta säger jag, därför att man tycks ha föreställningen, att människan är i och för sig god och inte ond men lider något ont av Gud, då man hör oss säga, att Gud i oss verkar gott och ont, och att vi med nödvändighet rent passivt är underkastade Guds verkan. Man betänker då inte tillräckligt, att Gud är oupphörligt verksam i alla sina skapade varelser, och att han inte lämnar någon åt sig själv. Den som emellertid till varje pris vill förstå detta, han bör tänka så, att i oss, dvs. genom oss, verkar Gud det onda. Det är inte Guds skuld utan vårt fel, ty vi är av naturen onda; Gud åter är god. När han rycker oss med sig genom sin verkande kraft i enlighet med sin allmakts natur, kan han inte göra annat än att utföra ont med onda redskap, fastän han själv är god. I sin vishet brukar han då detta onda till sin ära och till vår frälsning. Således griper Gud med sitt verkande Satans vilja, som han finner ond men inte skapar ond, som fastmer blev ond, då Gud övergav den och Satan syndade. Gud driver den vart han vill just med denna sin drivande kraft, endast så att Satans vilja inte upphör att vara ond. Så sade David om Simei i 2 Samuelsbok: »Låt honom vara, må han förbanna, ty Herren har befallt honom det.» Hur kan Gud befalla att förbanna, en så giftig och ond gärning? I yttre avseende fanns ingenstans ett sådant bud. David tänker således på ordet, att den allsmäktige Guden »sade och det vart», dvs. att han gör allt med sitt eviga ord. Det gudomliga verkandet och allmakten rycker alltså med sig Simeis vilja, som redan var ond till alla delar och förbittrad mot David. Det sker i ett lämpligt ögonblick när David, som förtjänat sådan smädelse, möter honom. Gud, som själv är god, befaller denna smädelse genom ett ont och hädiskt redskap. Det innebär alltså, att han sade och verkade denna smädelse genom ordet, nämligen genom sitt verkande och sin drivande kraft. Så förstockar Gud Farao, när han tillbjuder dennes ogudaktiga och onda vilja sitt ord och verk, som Farao hatar på grund av sin medfödda inriktning på det onda och sitt naturliga fördärv. Gud förändrar honom inte i det inre genom sin Ande, utan fortsätter att bjuda och tränga sig på. Farao betraktar emellertid sin kraft, sin rikedom och makt och förtröstar på dem på grund av sin felaktiga inriktning. Härav följer å ena sidan, att han blir uppblåst och stolt genom föreställningen om sin makt. Å andra sidan drivs han också genom ringheten hos Moses och Guds ord, som kommer honom till mötes i så föraktlig gestalt, att övermodigt förakta dessa. Så blir han förstockad, därtill mer och mer uppretad och förvärrad, ju mer Moses ansätrer och hotar honom. Denna hans onda vilja skulle emellertid inte sätta sig själv i rörelse eller förstockas. Men då den allsmäktige pådrivaren driver den liksom allt annat skapat med sin ofrånkomliga drivande kraft, måste den nödvändigtvis vilja något. Han tillbjuder samtidigt i det yttre vad som av naturen retar och stöter viljan; följden blir, att Farao inte kan undgå sin egen förstockelse, lika lite som han kan undkomma den gudomliga allmaktens verkande eller sin egen viljas bortvändhet och ondska. Därför fullbordas Faraos förstockelse på följande sätt. I det yttre företer Gud för honom i hans ondska vad han av naturen hatar. Därtill upphör Gud inte att i det inre med sin allsmäktiga, pådrivande kraft driva den onda viljan, sådan som han funnit den. Farao kan i sin viljas ondska inte låta bli att hata vad som står honom emot. Han kan inte heller låta bli att förtrösta på sina egna krafter. Han är så hårdnackad, att han varken hör eller förstår. Besatt av Satan rycks han med, som vore han en rasande vanvetting. Har jag lyckats framställa detta övertygande, så har jag segrat i sak. Förkastande bildliga uttryckssätt och människors utläggningar tar jag emot Guds ord enkelt och enfaldigt. Då blir det inte heller nödvändigt att urskulda Gud eller beskylla honom för orättvisa. När han säger: »Jag skall förstocka Faraos hjärta», så talar han helt enkelt, som om han sade: »Jag skall göra så, att Faraos hjärta förstockas, förstockas genom vad jag verkar och gör.» Hur det går till, har vi hört: »I det inre skall jag med min allmänna drivande kraft driva fram den onda viljan själv, så att han fortfar av egen häftig vilja och drift, jag skall inte upphöra att driva på, och han kan inte annorlunda; i det yttre åter skall jag tillbjuda mitt ord och verk, som denna onda drift skall törna emot, då den inte kan annat än vilja det onda, då jag med min allmakts kraft driver fram det onda självt.» Så visste Gud säkert och uttalade med full visshet, att Farao skulle förstockas. Han var ju alldeles säker på, att Faraos vilja varken kunde stå emot allmaktens drivande kraft eller lägga bort sin ondska eller låna sitt öra åt vedersakaren Moses, som förts i hans väg. Gud visste, att då Faraos vilja förblev ond, måste han med nödvändighet bli sämre, hårdare och högmodigare, då han i sin våldsamma framfart törnade emot vad han inte ville och vad han föraktade. Han förlitade ju sig på egen makt. Så finner du här, att också genom detta ord bekräftas, att den fria viljan inte förmår något annat än ont. Gud, som inte kan ta fel av okunnighet eller ljuga av ondska, förutsäger tryggt Faraos förstockelse, säker som han är, att den onda viljan endast kan vilja det onda och bara kan bli sämre, om något gott erbjudes, som står den emot. Det återstår nu att någon frågar, varför Gud inte upphör med allmaktens själva drivande kraft, som leder den ogudaktige att fortsätta att vara ond och bli allt sämre. Jag svarar: Detta är att önska att Gud för de ogudaktigas skull skall upphöra att vara Gud. Det är ju att önska att hans kraft och handlande skall upphöra, vilket innebär att han skall sluta med att vara god för att de inte skall bli sämre. Men varför förändrar han inte en gång för alla de onda viljorna han driver? Det hör till det gudomliga majestätets hemligheter, där hans domslut är outrannsakliga. Det är inte vår sak att forska därefter utan att tillbedja dessa hemligheter. Om kött och blod här tar anstöt och knorrar, så må de gärna för mig knorra. Det leder dock till ingenting; Gud låter sig inte ändras fördenskull. Om aldrig så många ogudaktiga tar anstöt och går bort, så skall likväl de utvalda bli kvar. Samma svar ger jag dem som frågar, varför Gud tillät Adam falla och varför han skapade oss alla besmittade av samma synd, fastän han kunde ha bevarat honom eller ha skapat oss annorlunda eller ha renat säden. Han är Gud; för hans vilja kan inte anges grund eller skäl, som skulle kunna föreskrivas som regel eller rättesnöre. Intet är ju likställt med eller överlägset hans vilja, utan den är själv regel för allt. Funnes det för den regel eller rättesnöre, grund eller skäl, kunde den inte vidare vara Guds vilja. Vad han vill är inte rätt därför att han bör eller borde vilja det. Tvärtom, därför att han vill så, bör det vara rätt som sker. För en skapad varelses vilja föreskrives grund och skäl, men inte för Skaparens vilja. Gör du det, sätter du en annan skapare över honom. Härmed tror jag att denna bildälskande »Diatribe» med dess bildliga uttryck blivit tillräckligt vederlagd. Låt oss nu gå till själva texten för att se hur den passar till framställningen och de bildliga uttryckssätten. Ty det är deras sed, som gäckar skäl och grunder genom bildliga uttryck, att visa starkt förakt för texten. De arbetar bara med att genom bildlig betydelse vrida och vränga ett ord, som tagits ur sitt sammanhang. De misshandlar det godtyckligt, tar ingen hänsyn till omständigheterna, det föregående och efterföljande, författarens avsikt eller mening. Så rycker »Diatribe» på detta ställe utan att bry sig om, vad Moses har för avsikt eller varpå hans tal syftar, ut ur texten »Jag skall förstocka». Den tar anstöt därav och tyder det hela efter eget behag. Medan det sker, betänker den inte alls, hur ordet åter skall kunna sättas in och infogas så, att det stämmer med textsammanhanget. Detta är också skälet till att skriften inte är tillräckligt klar hos dessa av så många sekel i högsta grad erkända och lärda män. Det är inte underligt; inte ens solen kunde Iysa, om man sökte komma åt den med sådana konster. Jag lämnar nu därhän, vad jag i det föregående visat, nämligen att det med orätt påstås, att Farao förstockats, därför att Gud i sin mildhet haft tålamod med honom och inte genast straffat honom, ehuru han tuktats med många plågor. Vartill tjänade det, att Gud så ofta försäkrade, att han skulle förstocka Faraos hjärta, då tecknen skedde? Farao var ju redan före tecknen och före denna förstockelse en sådan människa, som fått röna tålamod av den gudomliga mildheten. Han hade inte blivit straffad, fastän han tillfogat Israels barn så mycket ont, uppblåst genom sin framgång, lycka och rikedom. Vartill tjänade det, om »förstocka» betyder detsamma som att man får röna tålamod av Guds mildhet, och att han inte genast straffar? Ser du då inte, att en bildlig betydelse på detta ställe alls inte gör något till saken? Den bildliga betydelsen syftar då helt allmänt på alla, som syndar men tolereras genom gudomlig mildhet. Resonerar vi så kan vi säga, att alla människor blir förstockade. Det finns ju ingen som inte syndar, men ingen skulle synda, om han inte tolererades genom gudomlig mildhet. Alltså är Faraos omtalade förstockelse något annat utöver den gudomliga mildhetens allmänna tolerans.
[Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001