Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' företal

Den trälbundna viljan och det kristna livet (1 / 2)

Men än mindre kan det tolereras, att du räknar frågan om viljans frihet bland de läropunkter, som är onyttiga och inte nödvändiga. I stället räknar du upp för oss, vad enligt din åsikt är nog för kristen fromhet. Du gör det på ett sätt, som utan vidare förste bäste jude eller hedning, som inte vet det bittersta om Kristus, med lätthet skulle komma fram till. Om Kristus inte ens antyder du någonting. Som om du menar att kristendom kan finnas Kristus förutan, om man bara av all kraft dyrkar den till sin natur allgode Guden.

Vad skall jag väl säga härom, Erasmus? I hela din varelse andas du Lucianus, och av din andedräkt förnimmer jag Epikurus väldiga rus. Om du menar att denna fråga inte är nödvändig för de kristna, var då god och lämna valplatsen. Vi har då ingenting med varandra att göra, ty jag finner den nödvändig. Om det såsom du säger är gudlöst, förvetet och onödigt att veta, om Gud tillfälligt förutser något eller om vår vilja kan uträtta något, när det gäller vår eviga salighet, eller bara förhåller sig passiv gentemot en verkande nåd, och om vi gör det goda och onda vi utför av nödvändighet eller snarare låter det ske - vad blir då i all rimlighets hamn lydnad för Gud? Vad återstår som är viktigt? Vad är nyttigt att veta? Detta duger sannerligen inte, Erasmus. Det går för långt.*15 Svårt är att skriva det på okunnighetens konto. Du är ju redan till åren kommen och har länge umgåtts med kristna och tänkt över den heliga skrift. Nej, du lämnar oss ingen möjlighet att ursäkta dig och att tänka väl om dig. Ändå överser papisterna med dina äventyrligheter och tar dem med ro. Det är därför att du skriver mot Luther. I annat fall, om inte Luther vore, skulle de mala sönder dig med tänderna, då du skriver sådant.

Platon är min vän, Sokrates likaså, men framför allt måste sanningen äras. Om du också föga förstod av skriften och kristendomen, så måste i varje fall också en fiende till de kristna veta vad de kristna finner vara nödvändigt och nyttigt eller motsatsen. Du, som uppträder som teolog och de kristnas lärare och vill föreskriva dem vad de skall tro, du nöjer dig emellertid inte med att följande din vanliga skepsis dra i tvivelsmål vad som för dem är nödvändigt och nyttigt. Tvärtom drar du åt motsatt håll och gör, rakt mot din natur, ett oerhört påstående. Dessa ting skulle inte vara nödvändiga. Men vore de inte nödvändiga och säkert kända, så finns varken Gud eller Kristus eller evangelium och tron eller överhuvud något kvar, inte ens av judendomen, och långt mindre av kristendomen. Vid Gud och Guds odödlighet, vilket fönster öppnar du inte på vid gavel - nej, vilket stort fält för dem som vill gå till angrepp mot dig! Vad gott eller riktigt skulle väl du kunna skriva om viljans frihet, då du med dina ord lägger i dagen ett sådant djup av okunnighet om skriften och kristendomen? Men jag skall reva mina segel. I detta sammanhang skall jag inte diskutera mina formuleringar - det kommer jag kanske att göra längre fram - utan dina.

Såsom du tecknar kristendomens väsen betyder den bl.a., att vi skall sträva av alla krafter, ta vår tillflykt till botens hjälpmedel och på alla sätt söka vinna Herrens barmhärtighet, varförutan vare sig mänsklig vilja eller strävan något förmår. Likaså skall ingen misströsta om förlåtelse från Gud, som till sitt väsen är mild och nådig. Dessa dina ord är utan Kristus, utan Ande. De är kallare än själva isen, så kalla att till och med glansen av din vältalighet i dem kommer till korta. Dessa dina ord, som knappast fruktan - jag menar för påvar och tyranner - att framstå som ren ateist avpressat dig olycklige, de gör dock gällande, att det finns krafter inom oss, att det finns en Guds barmhärtighet, att det finns skilda sätt att vinna barmhärtigheten, att Gud till sitt väsen är rättvis, mild och nådig osv. Om nu någon inte vet vilka krafter det är fråga om, vad de förmår och måste utstå, vad deras strävan är, vad de verkar och inte verkar, vad skall han då göra? Vad skall du lära honom göra?

Det är gudlöst, säger du, förvetet och överflödigt att vilja veta om vår vilja uträttar något i de angelägenheter, som gäller den eviga saligheten, eller om den bara förhåller sig passiv då nåden är verksam. Men här invecklar du dig i motsägelser. Det vore kristligt och fromt att anstränga sig med all kraft. Men utan Guds barmhärtighet skulle viljan dock intet förmå. Här påstar du rent ut att viljan uträttar något i de angelägenheter som gäller saligheten, ty du framställer den ju som strävande. Men å andra sidan låter du den vara passiv. Ty du säger, att den ingenting förmår utan Guds barmhärtighet. Visserligen gör du inte klart, vad du menar med aktivitet och passivitet. Du vill med flit hålla oss i okunnighet om vad Guds barmhärtighet förmår och vad vår vilja förmår, och det just på den punkt där du lär vad vår vilja och Guds barmhärtighet uträttar. Så går du runt med din klokhet, som förmått dig att ta ståndpunkt, så att du inte ansluter dig till något parti. Utan risk vill du segla mellan Scylla och Charybdis. Men då kastas du av vågorna mitt på havet fram och tillbaka. I förvirringen bejakar du allt du förnekar och förnekar allt du bejakar.

Med några liknelser skall jag måla ut din teologi för dig. Antag att någon vill skriva ett vackert poem eller tal. Måste han då inte tänka på och besinna sin begåvning, vad han kan och vad han inte kan och vad det ämne han valt kräver? Inte kan han väl lämna obeaktat Horatius' välkända anvisning om »vad skuldrorna orka att bära, och vad de icke förmå»?*16 Eller skall han utan vidare gripa sig verket an i tanken att här gäller det att sträva efter att det kommer till stånd och att det vore förvetet och överflödigt att fråga sig om bildning, framställningsförmåga och begåvning räcker till? - Antag att någon vill ha rik skörd på sin åker. Måste han då inte uppmärksamt och med största omsorg söka utforska markens beskaffenhet, såsom Vergilius beställsamt och förgäves lär i »Georgica»?*17 Hur blir det om han i stället blint rusar på och inte tänker på något annat än arbetet, plöjer på stranden och sår varhelst det finns en öppen plats, vare sig i sand eller lera? - Antag att någon vill föra krig och önskar vinna en lysande seger eller har någon annan plikt att fylla i staten. Bör han inte tänka sig för och överväga vad han förmår, om statskassan räcker till, om soldaterna är dugliga, om det finns någon möjlighet att utföra uppgiften? Skall han inte alls ta hänsyn till historikerns ord: »Innan du handlar, kräves rådslag, men när du rådgjort, handling i rätt tid.»*18 Skall han bara rusa på med blinda ögon och döva öron, bara skrika »krig, krig» och driva på företaget? Jag frågar, Erasmus, vad menar du om diktare, jordbrukare, fältherrar och furstar som gör så? Jag vill också tillägga ordet i evangeliet: »Om någon vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och ser till, om han äger, vad som behövs för att bygga det färdigt?» Vad vill Kristus säga om honom?

Så gör du också. Du dekreterar för oss vad som skall göras. Men du förbjuder oss att först ta reda på våra resurser, mäta och lära närmare känna vad vi förmår och inte förmår, som om detta vore opassande, överflödigt och gudlöst. Då du så i övermåttan stor klokhet vill sky obetänksamhet och förebär nykter behärskning, kommer du just därigenom att lära ut den högsta obetänksamhet. Det är sant, att sofisterna i själva verket är obetänksamma och vettlösa, då de sysslar med allt de i sin förvetenhet vill veta. Men de syndar likväl mindre än du, som ju rentav lär ut och tillråder att obetänksamt rusa på utan vett. För att göra vettlösheten ännu större söker du övertyga oss om att denna obetänksamhet är den skönaste kristna fromhet, nykter behärskning, religiöst allvar och till frälsning. Gör vi inte som du säger, framstår vi som gudlösa, förvetna och fåfänga. Du som är en stor fiende till bestämda påståenden, du har verkligen förträffligen undgått Scylla, då du sökte undvika Charybdis. Därhän har du drivits av förtröstan på ditt snille, du som tror, att du med vältalighet kan föra alla andra som tänker så till den grad bakom ljuset, att ingen skulle kunna förstå vad du har i sinnet och vad du avser med dina hala, tvetydiga skrifter. Men Gud låter inte gäcka sig, och det är icke gott att törna emot honom.

Hade du lärt ut denna obetänksamhet när det gäller att skriva vers, odla frukt, föra krig, fullgöra vad skilda ämbeten eller ett husbygge kräver, hade det inte kunnat tolereras, särskilt som lärdomen kommer från en så betydande man. Men du hade ändå kunnat påräkna förlåtelse åtminstone bland kristna, som ringa aktar det timliga. När du emellertid tillråder de kristna att själva bli obetänksamma i sin gärning och uppmanar dem att inte akta på vad de förmår och inte förmår när det gäller den eviga saligheten, då är detta i sanning oförlåtlig synd. Ty de kommer ju inte att veta vad de skall göra, så länge de är okunniga om vad och hur mycket de förmår. Är de okunniga om vad de skall göra, kan de inte ångra sig om de felar. Att inte ångra sig är emellertid oförlåtlig synd. Ändå därhän för oss din föregivet måttfulla, skeptiska teologi.

För en kristen är det alltså inte gudlöst, förvetet och överflödigt att taga reda på om viljan kan uträtta något eller ingenting alls i de ting, som gäller frälsningen. Tvärtom är det hälsosamt gch nödvändigt. Ja, för att du klart skall inse det: här är själva hjärtpunkten i det vi diskuterar om. Detta är sakens kärna. Vad vi strävar efter är att finna ut vad den fria viljan förmår, vad den måste finna sig i, och hur den förhåller sig till Guds nåd. Vet vi inte detta, då känner vi heller intet om kristendomen, och vi skall vara sämre än alla hedningar. Den som inte förstår detta, han borde tillstå, att han inte är kristen. Den som talar däremot och föraktar det, han må veta, att han är de kristnas störste fiende. Är jag okunnig om vad jag förmår - hur långt jag kan komma och hur mycket jag kan uträtta - och om vad jag kan göra gentemot Gud, så vet jag lika lite vad allt Gud förmår och vad han verkar i mig, fastän Gud verkar allt i alla. Men är jag okunnig om Guds verk och makt, är jag okunnig om Gud själv. Känner jag inte Gud, kan jag emellertid inte dyrka, prisa, tacka och tjäna honom. Ty jag vet ju då inte, hur mycket jag skall tillskriva mig själv och hur mycket Gud.

Därför skall vi göra en mycket klar skillnad mellan Guds kraft och vår, mellan Guds verk och vårt, om vi vill leva gudfruktigt. Förstår du inte, att denna fråga gäller ett av kristendomens två viktigaste huvudstycken? Därmed står och faller vår självkännedom, vår gudskunskap och Guds ära. Därför, min käre Erasmus, kan vi inte tolerera att du kallar denna kunskap gudlös, förveten och överflödig. Många ting har vi att tacka dig för, men gudsfruktan är vi skyldiga allt. Du förstår nog själv, att vi måste tillskriva Gud allt gott hos oss, och det gör du också gällande, då du visar vad kristendom är. Men då du säger detta, säger du förvisso på samma gång, att allt beror av Guds barmhärtighet och intet av vår vilja. Den är snarare passiv; i annat fall kunde inte allt tillskrivas Gud. Men strax efteråt förnekar du, att det är gudfruktigt, fromt och hälsosamt att påstå detta och veta något därom. Så drives emellertid den själ att tala som är splittrad, osäker och oerfaren, när det gäller gudsfruktan.

Vad som också hör till de kristna huvudstyckena är att veta, om Gud tillfälligt förutser något, och om vi gör allt av nödvändighet. Också här förklarar du frågandet gudlöst, förvetet och fåfängt, såsom alla ogudaktiga gör; ja, också de onda andarna och de fördömda håller det för föraktligt och förkastligt. Du är ingen dåre, om du undviker dessa frågor, förutsatt att så låter sig göra. Men när allt kommer omkring visar du dig vara en föga god talare och teolog, du som tar dig före att tala och undervisa om den fria viljan utan att behandla dessa punkter. Jag skall göra brynstenens tjänst åt dig. Fastän jag själv inte är talare, skall jag påminna den utmärkte talaren om hans plikt. Tänk om Quintilianus *19, då han skulle skriva om retorikens konst, hade sagt: »Enligt min mening bör man lämna åsido det dåraktiga och överflödiga, frågor om ämnets formulering, disposition, närmare utarbetande, memorering och framförande. Det är nog att veta att talekonst innebär förfarenhet att tala väl.» Skulle du då inte skratta ut mästaren?

Men själv gör du inte annorlunda. Du vill skriva om den fria viljan. Först avlägsnar du och kastar bort hela ämnet och alla de delar av det sammanhang, som du ämnar skriva om. Du kan ju omöjligen veta, vad den fria viljan är, om du inte vet, vad den mänskliga viljan förmår, vad Gud gör och om Gud nödvändigt förutser något. Lär inte också dina mästare i retorik, att om man vill tala om någon sak vilken som helst, måste man först säga om den existerar, sedan vad den är, vilka dess delar är, vad motsatsen är, vad som är besläktat, likt etc.?

Men du berövar den i och för sig ömkliga fria viljan allt detta. Du behandlar inte någon enda fråga rörande den utom den första, nämligen om den existerar. Det gör du med argument som vi strax skall se. Jag måste säga, att jag aldrig läst en mer enfaldig bok om den fria viljan, om jag bortser från språkets elegans. I sak resonerar sannerligen sofisterna bättre, även om de inte förstår sig på att ge framställningen retorisk klang. De griper sig an med den fria viljan och behandlar alla frågor, som hör till ämnet, om den existerar, vad den är, vad den uträttar, hur den förhåller sig osv. En annan sak är att inte heller de uppnår vad de strävar efter.

Jag skall alltså hårt ansätta dig och alla sofister med denna bok, till dess ni ger mig definitioner rörande den fria viljans förmåga och verk. Jag skall, om Kristus är mig nådig, inte lämna dig någon ro, och jag hoppas bringa dig därhän, att du ångrar att du gav ut din bok.

15 I sin iver sätter Luther här mitt i latinet in några tyska ord: »Das ist zu viel.»

16 Ur Horatius' De arte poetica v. 39, 40. Citatet något förkortat av Luther.

17 Luther tänker på Vergilius' lantbruksdikt, första sången, v. 50 f.

18 Sallustius, Om Catilinas sammansvärjning, kap. 1.

19 Romersk lärare i vältalighet från Spanien i första århundradet e.Kr. Hans lärobok, Institutio oratoria, skattades högt ännu på 1500-talet. Luther uppräknar här efter Quintilianus' inledning huvuddelarna av talarens framställning.

Början av sidan] [Föregående] [Nästa]

25.6 .2001