För att vi i grunden må förstå, vad en kristen är, och hur det förhåller sig med den frihet, som Kristus förvärvat och givit honom och varom den helige Paulus skrivit mycket, vill jag först uppställa dessa tvenne påståenden.

1. En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig
2. En kristen är allas tjänare och var man underdånig.

Dessa påståenden äro tydliga och klara. Paulus säger i 1 Kor. 9:19: »Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mig till allas tjänare.» Likaledes i Rom. 13:8: »Varen ingen något skyldiga – utom när det gäller kärlek till varandra.» Men kärleken är tjänstaktig och undergiven mot den han älskar. Så heter det ock om Kristus i Gal. 4:4: »Gud sände sin Son, född av kvinna och ställd under lagen.»

För att rätt kunna fatta dessa tvenne stridiga talesätt om frihet och tjänstvillig undergivenhet, böra vi betänka, att varje kristen människa har tvenne naturer, en andlig och en lekamlig. Med hänsyn till själen kallas hon en andlig, ny, inre människa, efter kött och blod får hon heta en lekamlig, gammal och utvärtes människa. Och på grund av denna olikhet säger Skriften om henne så alldeles motsatta ting, som jag nyligen visat med orden frihet och undergivenhet.

Vi betrakta nu först den inre, andliga människan för att se, vad som fordras för att hon må vara och kallas en from, fri kristen människa. Då är det uppenbart, att intet yttre ting, hur det än benämnes, förmår göra henne varken fri eller from, ty hennes fromhet och frihet såsom ock hennes ondska och ofrihet äro ej lekamliga, bestå ej i det yttre. Vad hjälper det själen, att kroppen är fri, frisk och sund, äter, dricker och lever efter behag? Och vad skadar det åter själen, att kroppen är fängslad, sjuk och matt, hungrar, törstar och lider, vad den ej gärna ville? Intet av dessa ting når dock ända till själen varken för att göra henne fri eller fången, from eller ond.

Alltså hjälper det icke själen, att kroppen bär heliga kläder såsom prästerna och de andliga göra, icke heller att vistas i kyrkan och på heliga platser, icke heller att lekamligen bedja, fasta, göra vallfärder och alla möjliga goda gärningar, som någonsin i och genom kroppen kunna ske. Något helt annat måste det vara, som medför och giver fromhet och frihet åt själen. Ty alla dessa ovannämnda ting, sedvänjor och gärningar kan också en ond människa, en skrymtare och hycklare mycket väl hava och öva, ja, genom sådant väsende bildas intet annat än idel skrymtare. Tvärtom skadar det icke själen, om kroppen bär oheliga kläder, vistas på oheliga platser, äter, dricker, icke gör vallfärder, icke beder, utan låter alla sådana yttre verk anstå, som de ovannämnda skrymtarna öva.

Själen har ingenting annat, varken i himmelen eller på jorden, varav hon kan leva, bliva from, fri och kristen, än allena det heliga evangeliet, Guds ord, som Kristus har predikat, såsom han själv säger i Joh. 11:25: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör». Likaså i Joh. 14:6: »Jag är vägen, sanningen och livet.» Likaså i Matt. 4:4: »Människan skall leva icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår av Guds mun.» Således måste vi nu vara övertygade därom att själen kan undvara allt utom Guds ord och att förutom Guds ord hjälper henne intet. Men när hon har Guds ord, så behöver hon ingenting annat, utan hon har i ordet tillfyllest, mat, fröjd, frid, ljus, rättfärdighet, sanning, vishet, frihet och allt gott i överflöd.

Så läsa vi ock i Psaltaren, särskilt i den 119:de psalmen, hurusom profeten ropar efter intet annat än Guds ord. Och i Skriften räknas det för den allra svåraste plåga och Guds vrede, när han tager sitt ord bort från människorna. Däremot gives ingen större nåd än då han sänder oss sitt ord, såsom det heter i 107:de psalmen: »Han sände sitt ord och gjorde dem helbrägda.» Och Kristus själv har icke kommit för att utöva något annat ämbete än att predika Guds ord. Ävenså äro alla apostlar, biskopar, präster och hela det andliga ståndet kallade och insatta allenast för ordets skull, ehuru det väl tyvärr tillgår annorlunda.

Nu frågar du vad är det då för ett ord, som giver en sådan nåd, och på vad sätt skall jag använda det? Svar: Det är intet annat än den predikan om Kristus som evangelium förkunnar, vilken predikan bör vara och är så beskaffad, att du där hör din Gud tala till dig, hur hela ditt liv och alla dina gärningar äro ett intet för Gud, och att du med allt, som är i dig måste evigt förgås. När du nu på ett rätt sätt tror detta såsom din skyldighet är, så nödgas du förtvivla ifråga om dig själv och bekänna, att Hoseas ord äro sanna: »Det har blivit ditt fördärv, o Israel att du satte dig upp mot mig som var din hjälp.» Men för att du må komma ut från dig själv, det är från din ofärd, så framställer han för dig sin käre Son, Jesus Kristus, och låter genom sitt levande, tröstefulla ord säga dig, att du med fast tro bör sluta dig till honom och med friskt mod förtrösta på honom. Så skola, för denna din tros skull, alla dina synder förlåtas dig, allt ditt fördärv övervinnas, och du skall vara rättfärdig, verkligen tillfreds, from, såsom den som uppfyllt alla bud, och i alla hänseenden fri, såsom Paulus säger i Rom. 1:17: »Den rättfärdige skall leva av tro.» Och i Rom. 10:4: »Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var och en som tror.»

Därför borde det med rätta vara alla kristnas egentliga verk och övning att hos sig noga inprägla ordet om Kristus samt att städse öva och stärka en sådan tro, ty ingen annan gärning kan göra oss till kristna. Såsom Kristus i Joh. 6:29 säger till judarna, då de frågade honom, vad de skulle göra för att göra Guds gärningar. Han svarade: »Detta är Guds gärning, att I tron på den han har sänt», vilken Gud Fader just därtill allena har förordnat. Därför är ock den rätta tron på Kristus en översvinnlig rikedom, ty den för med sig all salighet och borttager all osalighet såsom det heter i Mark. 16:16: »Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd.» Samma trons rikedom åsyftar profeten Jesaja, då han säger: Gud skall låta rättfärdighet komma såsom en flod; nämligen: tron (däri kort sagt alla budens uppfyllelse består) skall översvinnligen rättfärdiggöra alla som äga den; så att de intet mer behöva; utan äro rättfärdiga och fromma. Så säger ock Paulus i Rom. 10:10: »Genom hjärtats tro bliver man rättfärdig.»

Men hur går det till att tron allena kan göra from och utan gärningar giva en så överflödande rikedom, fastän så många lagar, bud, gärningar, stånd och förordningar äro oss föreskrivna i Guds ord? Här måste man nu flitigt märka och med allt allvar fasthålla, att tron allena förutan alla gärningar gör människan from, fri och salig, varom vi skola tala mer här nedan.

Även bör man veta, att hela den Heliga Skrift är indelad i två slags ord nämligen Guds bud eller lag och hans löfte eller tillsägelse. Buden lära och föreskriva oss mångahanda goda gärningar, men därmed äro de icke verkställda. De visa väl, men hjälpa icke, lära nog, vad man bör göra, men giva ingen kraft därtill. Därför äro de just i det syftet förordnade, att människan på grund av dem må se sin oförmåga till det goda, samt lära att förtvivla ifråga om sig själv. Och därför heta de ock »det gamla testamentet» och höra alla till det Gamla Testamentet. Så bevisar t.ex. detta bud: »Du skall icke begära», att vi allesammans äro syndare, ty ingen människa förmår vara utan onda begär, hon må göra vad hon vill. Därav lär hon då att misströsta över sig själv och söka hjälp hos en annan för att genom honom bliva fri från de onda begären och uppfylla budet, vilket hon av sig själv icke förmår. På samma sätt äro även alla de andra buden omöjliga för oss att uppfylla.

När nu människan genom buden har lärt känna sin oförmåga, så att hon råkar i ångest över, huru hon skall fullgöra budet, eftersom budet dock måste uppfyllas, om hon ej skall bliva fördömd, då är hon rätt förödmjukad och tillintetgjord i sina ögon och finner hos sig intet, varmed hon kunde bliva from. Så kommer då det andra ordet, det gudomliga löftet och tillsägelsen, som lyder så: vill du uppfylla alla bud och bliva fri från dina synder och onda begär, såsom buden yrka och fordra, se, tro då på Kristus, i vilken jag tillsäger dig all nåd, rättfärdighet, frid och frihet. Tror du, så har du det, tror du icke, så har du det icke. Ty det som är för dig omöjligt med alla lagens gärningar, vilka äro många och dock till ingen nytta, det blir för dig lätt och möjligt genom tron. Ty jag har kort om gott sammanfattat allting i tron, så att den som har tron skall äga allting och bliva salig, men den som icke har tron, han skall ingenting äga.

Sålunda giva Guds löften vad buden fordra, och de fullgöra vad buden kräva, för att allt må vara Guds eget, både bud och uppfyllelse. Han allena befaller, han allena uppfyller. Nu äro Guds löften det »nya testamentets» ord, och höra också alla till det Nya Testamentet.

Dessa och alla Guds ord äro nu heliga, sannfärdiga, fridsamma, fria och fulla av all godhet. Den som därför med en rätt tro omfattar dem, »hans själ blir också helt och hållet förenad med dem», så att allt det goda i ordet blir själens egendom. Och således bliver själen av Guds ord, genom tron, helig, rättfärdig, sannfärdig, fridsam, fri och full av all godhet, ja, ett sannskyldigt Guds barn, såsom i Joh. 1:12 säges: »Åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn.»

Härav kan man lätt förstå, av vilken orsak tron förmår så mycket och varför inga goda gärningar kunna jämföras med den. Ty ingen god gärning hänger fast vid det gudomliga ordet såsom tron gör det och kan icke heller nå själen, utan att ordet och tron allena råda i själen. Sådant som nu ordet är sådan blir ock själen därav, liksom järnet blir glödande rött såsom elden på grund av dess förening med elden. Vi se således, att en kristen har allt i tron, ingen gärning behöves därtill, alltså är han lösgjord ifrån alla bud och lagar. Men är han lösgjord, så är han också sannerligen fri.

Detta är den kristna friheten, nämligen tron allena som gör icke att vi må gå overksamma eller göra ont, utan att vi icke behöva någon gärning för att vinna fromhet och salighet, varom vi senare vilja säga något mera.

Vidare är tron så beskaffad, att den som tror en annan, han tror honom därför, att han håller honom för en from och sannfärdig man, vilket ju är den största ära som en människa kan bevisa den andra, såsom det å andra sidan är den största smälek, när man håller honom för lögnaktig och lättfärdig. På samma sätt är det ock, när man fullt och fast tror Guds ord. Då håller man honom för sannfärdig, from och rättfärdig, varmed man gör honom den allra största ära, som honom vederfaras kan. Ty då giver man honom rätt, då låter man honom hava rätt, då ärar man hans namn och låter honom handla med sig, hur han vill, ty man tvivlar icke, att han är from och sannfärdig i alla sina verk.

Men man kan icke tillfoga Gud någon större vanära än att icke tro honom. Man håller honom då för en oduglig, lögnaktig, lättfärdig Gud, och förnekar honom med denna sin otro, och upprättar i hjärtat mot Gud en avgud efter sitt eget sinne, liksom visste man det bättre än han.

Men när Gud ser, att människan tillerkänner honom sanningen och således ärar honom genom sin tro, så ärar han också henne i sin tur samt håller henne även för from och sannfärdig, och hon är också from och sannfärdig genom en sådan tro. Ty att man tillerkänner Gud sanning och godhet, det är rätt och sanning och det gör en människa rättfärdig och sannfärdig, emedan det är sant och rätt, att sanningen tillerkännes Gud. Detta allt göra icke de, som icke tro, och likväl tvinga de sig till och bemöda sig om många goda gärningar.

Men tron uträttar icke blott så mycket, att själen blir lik det gudomliga ordet, full av nåd, fri och salig, utan tron förenar jämväl själen med Kristus såsom en brud med sin brudgum, av vilket äktenskap följer såsom Paulus säger, att Kristus och själen bliva en kropp samt att varderas egendom, lycka och olycka och allting bliva gemensamma, så att vad Kristus har, blir den troende själens eget, och vad själen har, det blir Kristi eget. Nu har Kristus allt gott och all salighet, detta får då själen till egendom. Men själen har fördärv och alla synder hos sig, dessa bliva då åter Kristi egna.

Här framträder nu en fröjdefull växling och strid. Emedan Kristus är Gud och människa, som aldrig någonsin har syndat och vars fromhet är oövervinnelig, evig och allsmäktig, och han nu tillägnar sig själv den troende själens synder genom trolovningsringen, d.ä. genom tron, samt skickar sig så som hade han själv gjort dem, så måste synderna i honom bliva uppslukade och dränkta, ty hans oövervinneliga rättfärdighet är dem alla för stark. Sålunda blir då själen allenast genom sin trolovningspant, d.ä. genom tron, fri och ledig från alla sina synder, samt begåvad med Kristi sin brudgums eviga rättfärdighet.

Är icke detta ett saligt bröllop, då den rike, ädle, fromme brudgummen Kristus tager till äkta den arma, föraktade, onda synderskan, befriar henne från allt ont och pryder henne med allt gott? Så är det då icke möjligt att synderna skulle fördöma henne, ty de ligga nu på Kristus och äro uppslukade i honom. Ja, hon har i denne sin brudgum en så rik rättfärdighet, att hon väl kunde bestå mot alla synder, om de också verkligen skulle ligga på henne. Därom yttrar Paulus, i 1 Kor. 15:57: »Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus», i vilken synden och döden är uppslukad!

Men här ser du nu av vilken orsak man med allt skäl tillskriver tron så mycket, att den uppfyller alla bud och gör en människa rättfärdig utan alla gärningar. Ty du ser ju här, att tron allena uppfyller det första budet: Du skall ge Gud äran. Om du än vore full av idel goda gärningar ända ned till hälarna, så vore du dock icke from och gåve Gud dock ingen ära samt uppfyllde icke ens det allra första budet. Ty Gud kan icke äras med mindre man tillerkänner honom sanning och allt gott, som ju med rätta tillhör honom. Men detta sker icke genom några goda gärningar, utan allenast med hjärtats tro. Därför är tron allena människans rättfärdighet och alla budens uppfyllelse. Ty den som uppfyller det första huvudbudet han uppfyller visst också lätt även alla de övriga. Men gärningarna äro döda ting och kunna icke ära eller lova Gud, även om de kunna ske och låta sig göras till Guds ära och pris. Men här se vi oss nu om efter det, som icke göres, såsom gärningarna, utan är själv deras görare och verkställare, som både ärar Gud och gör gärningarna. Detta är då intet annat än hjärtats tro allena. Tron är rättfärdighetens huvud och hela väsende. Därför är det ett mörkt och farligt tal, när man lär, att Guds bud uppfyllas med gärningar, då likväl uppfyllelsen måste ske för alla gärningar genom tron, och gärningarna sedan följa på denna uppfyllelse, såsom vi snart skola få höra.

Men för att än vidare se, vad vi äga i Kristus och hur stor gåva den sanna tron är, bör man veta, att Gud fordom i det Gamla Testamentet utkorade och förbehöll åt sig allt förstfött mankön både av människor och djur. Och den förstfödde hölls i stor ära och hade tvenne stora fördelar framför alla andra barn, nämligen konungaväldet och prästämbetet, så att den förstfödde sonen var på jorden herre över alla sina bröder och en präst inför Gud. Genom denna sinnebild förebådades Jesus Kristus, vilken är Guds Faders förstfödde Son, timligen född av jungfru Maria. Därför är han också en konung och präst i andlig mening, ty hans rike är icke jordiskt och består icke i jordiska ting, utan i andliga gåvor, såsom sanning, visdom, frid, fröjd, salighet m.m. Men därmed är dock icke det timliga goda undantaget, ty när Gud underlade honom allting både i himmelen, på jorden och i helvetet, undantog han intet från att bliva honom underlagt, ehuru vi ännu icke se allting vara honom underlagt, ty han regerar andligt, d.ä. osynligt.

Likaså består hans prästämbete icke heller i yttre åtbörder och kläder såsom vi se bland människor, utan i andliga, osynliga ting, sålunda att han alltid står inför Guds ansikte för de sina, offrar sig själv och gör allt, vad en rättskaffens präst bör göra. »Han manar gott för oss», såsom Paulus i Rom 8:34 säger. Så lär han oss invärtes i hjärtat. Detta är en prästs två egentliga uppgifter. Ty så bedja och lära ju även lekamliga, mänskliga, timliga präster.

Såsom nu Kristus har förstfödslorätten med dess ära och värdighet, så meddelar han denna åt alla sina kristna, för att också de alla skola genom tron vara konungar och präster med Kristus, såsom Petrus säger i 1 Petr. 2:9: »I ären ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap.» Och detta sker så, att en kristen genom tron upphöjes högt över allting, så att han blir i andligt avseende en herre över allt, ty ingenting kan förhindra hans frälsning, ja, allt måste vara honom till tjänst och tjäna hans salighet, såsom Paulus lär i Rom. 8:28: »För dem som älska Gud samverkar allt till det bästa», vare sig liv eller död, synd eller rättfärdighet, gott eller ont, ja, allt vad man kan nämna. Likaledes i 1 Kor. 3: 21-22: »Allt hör ju eder till; det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall komma, alltsammans hör eder till.»

Icke så, att vi i det yttre råda över allt eller kunna äga och bruka det såsom människor på jorden göra, ty vi måste lekamligen dö, och ingen kan undfly döden. Så måste vi även lida mycket annat, såsom vi se av Kristus själv och hans helgon. Men detta är ett andligt konungadöme som regerar mitt under yttre betryck, d.ä. jag kan av allt hava gagn till själen, så att även döden och lidandet måste tjäna mig och vara mig till nytta för saligheten. Detta är en hög och ärofull värdighet, ett rätt och allsmäktigt herradöme och ett andligt konungarike, där intet gives så gott eller ont, att det icke måste lända mig till det bästa, så framt jag tror. Och dock behöver jag varken det ena eller det andra, utan min tro allena uppfyller allt för mig. Se, hur härlig är icke de kristnas frihet och makt!

Där utöver äro vi också präster. Och detta är vida mer än att vara konung, emedan vårt prästadöme gör oss värdiga att träda inför Gud och bedja för andra. Ty att stå inför Guds ansikte och bedja tillkommer inga andra än prästerna. Alltså har Kristus åt oss förvärvat det att vi kunna andligen träda fram och bedja för varandra, såsom en präst lekamligen framträder för folket och beder. Men den som ej tror på Kristus honom tjänar ingenting till det bästa, han är en träl under allt och måste förarga sig över allt. Dessutom är hans bön icke rätt och kommer ej heller inför Guds ansikte.

Vem kan nu utgrunda en kristtrogens ära och höghet? Genom sitt konungaskap har han makt över allting, genom sitt prästadöme har han makt över Gud. Ty Gud gör, vad han beder och vill, såsom i Psalm 145 står skrivet: »Herren gör vad de gudfruktiga begära och hör deras rop och frälsar dem.»

Men till sådan ära kommer man endast och allenast genom tron, icke genom någon gärning. Därav ser man då tydligt, hur en kristen människa är fri från allting och över allting, så att hon icke behöver några goda gärningar för att bliva rättfärdig och salig, utan tron giver henne allt detta i överflöd. Och vore hon så dåraktig att hon inbillade sig genom goda gärningar bliva en kristen eller rättfärdig, fri och salig, så skulle hon förlora tron och därmed allting liksom hunden, vilken bar ett köttstycke i munnen och nafsade efter bilden i vattnet och just därigenom förlorade både kött och bild.

Frågar du: Vad är det för en skillnad mellan präster och lekmän i kristenheten, eftersom de alla äro präster?, så svaras: Man har gjort orden präst, andlig och dylika orätt däri att de av allmänheten nyttjas blott om den lilla hopen, som nu kallas det andliga ståndet eller prästståndet. Den Heliga Skrift gör ingen annan skillnad än att den kallar de lärda eller invigda »ministros, servos oeconomos», d.ä. tjänare och förvaltare, vilka böra för andra predika Kristus, tron och den kristna friheten. Ty ehuru vi alla äro andliga präster, så kunna vi dock icke alla tjäna (i ämbetet) eller vara förvaltare och predikanter. Paulus säger i 1 Kor. 4:1: »Såsom Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss.» Men av detta förvaltarämbete har nu utbildat sig ett världsligt, utvärtes, ståtligt, fruktansvärt välde, så att den rätta världsliga makten på intet sätt kan jämföras därmed, alldeles som om lekmännen vore något annat än kristna människor. Därmed har den rätta kunskapen om kristlig nåd, frihet, tro och allt, vad vi hava av Kristus, ja, Kristus själv, gått förlorad och vi hava i stället fått över oss många människostadgar och gärningsläror, samt blivit trälar under de allra odugligaste människor på jorden.

Av allt detta lära vi, att det ej är nog predikat, när man blott ytligt predikar om Kristi liv och gärningar såsom om en annan historia, och ännu mindre då man helt och hållet tiger om honom och predikar blott den andliga rätten eller människostadgar och människoläror.

Många äro ock de, som lära och predika om Kristus på det sättet, att de hava blott medlidande med honom, vredgas på judarna eller öva därmed ännu andra barnsliga galenskaper. Men Kristus bör och måste sålunda predikas, att tron därav uppstår och uppehälles hos mig och dig. Men tron uppstår och uppehälles därigenom, att man säger mig, varför Kristus är kommen, huru man bör bruka och åtnjuta honom samt vad han har förvärvat och givit mig. Detta sker, då man rätt utlägger den kristna friheten som vi hava av honom, samt lär huru vi äro konungar och präster och hava makt över allting. Och allt som vi (i tron) göra, är för Guds ögon behagligt och väl upptaget, såsom jag ovan har sagt.

Där nu ett hjärta sålunda hör Kristus, måste det bliva glatt och tröstat i sitt innersta samt fyllt av tacksamhet emot Kristus, så att det älskar honom tillbaka. Därtill kan man aldrig någonsin komma med lagar eller gärningar. Vem förmår väl nu skada eller förskräcka ett sådant hjärta? Överfalles det av synd och död, så tror det, att Kristi rättfärdighet är dess egen och att dess synd ej mer är dess egen utan Kristi. Så måste då synden försvinna för Kristi rättfärdighet i tron såsom ovan är sagt. Ja, det lär sig att med aposteln trotsa synd och död, sägande: »Du död, var är din seger! Du död, var är din udd! Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! Döden är uppslukad och seger vunnen.» (1 Kor. 15:54-57)

Detta må vara nog sagt om den inre människan, om hennes frihet och egentliga rättfärdighet, som icke är i behov av någon lag eller god gärning, ja, vilken tager skada, ifall någon inbillar sig att med sådant bliva rättfärdig.

Forts. på nästa sida