Innehåll
Martin Luther: Huspostilla 

Söndagen före Domsöndagen

Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar. De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp. Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes. Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte. Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag ellertimme han kommer.  Matt. 25:1-13

Detta evangelium är rikt på ord som behöver förklaras. Det lär oss, att vi bör vänta Kristi tillkommelse. Himmelriket liknas vid tio jungfrur. Det är en evangelisk lära, att där Kristus låter förkunna sitt goda, där banas väg till det eviga livet. Där detta goda finns, där finner man dessa tio jungfrur, fem på vardera sidan. Såsom det heter i 2 Kor. 11:2: "Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus." Ordet jungfru betecknar renhet. En jungfru friar ju inte själv, utan en man friar till henne. Likaså erbjuder Gud sig åt sådana själar, vill meddela dem sina gåvor och friar sålunda till dem. När en man älskar en jungfru, frågar han endast efter henne själv, inte hur vacker, rik eller fattig hon är. Likaså ser Kristus endast på att själarna är jungfruliga, men han ser inte på deras brister. Alltså talar evangeliet endast om de själar, som är födda genom evangelium.

Vidare: när de blivit jungfrur, skall de taga sina lampor och komma inte med tomma kärl utan ha olja i dem. Denna olja betyder smörjelsen av den Helige Ande. 1 Joh. 2:20, 27. Med smörjelsen menas en säker och levande kunskap om Gud. Oljan brinner d.v.s. de förblir i räddhåga, så att de fruktar att Gud skall vredgas på dem och ta ifrån dem sina gåvor. Därför ligger de efter brudgummen och beder honom om nåd. När de stapplar, när de bävar för dödens fasa och Guds vrede, ropar och ber de om hjälp. Medan de så ropar, är deras lampor brinnande, så att de i all nöd tillförser sig det bästa av Gud. Råkar de på nytt i ångest, ropar de åter till sin brudgum. Så går de till Gud, sin Fader, och till brudgummen, Kristus.

Vidare: av dessa tio äro fem visa och fem oförståndiga. Skriften kallar dem för oförståndiga, som inte vill låta råda eller säga sig. Dem åter kallar den för visa, som böjer sig under evangelium och låter allt det falla, som är högt hos dem själva. Evangelium fordrar trons lydnad. Skall det vara en troslydnad, så är det inte en gärningslydnad, sådan som deras som förlitar sig på gärningar. Ty dessa hör visserligen evangelium, men de lyder det inte, utan vill låta sitt eget godtycke gälla. Då är de inte rena jungfrur utan orenade genom sin självvalda gudstjänst och illaluktande för Gud samt får sin dom för sin sömnaktighet och säkerhet. De vill väl putsa sina lampor, men oljan är orenad av den mänskliga vantron och brinner inte.

Här må nu de se sig väl för, som har Guds högsta gåvor och hans evangelium. Ty här talas inte om gudlösa turkar och hedningar utan om dem som kallar sig evangeliska kristna, men ännu vandrar efter sina egna tankar på en väg som inte är god.

Brudgummen dröjde. Vi faller understundom i sömnaktighet och synd. Vi har väl då och då goda tankar om vår brudgum, men vi är inte alltid så brinnande i anden. Mot detta har vi här den trösten: "Var inte förskräckt. I Guds rike finns människor som blir sömniga, och de blir inte därför förkastade, fastän de begår en svår synd. Brudgummen är inte alltid hos oss. Han döljer sig och låter oss göra ett fall, men upprättar oss snart igen."

Vid midnattstiden ljöd ett anskri: "Se brudgummen kommer. Gån ut och möten honom." Om det inte gick så till, måste vi alla förtvivla. Ty vi håller oss inte alltid fast vid brudgummen. Vi sysslar med kött och blod, synder, onda tankar, påfund och list. Men det är en tröst, att brudgummen låter ett anskri gå förut och så kallar oss till sig. Ingen må därför förtvivla eller se blott på sitt skröpliga leverne. Om endast kärleken till brudgummen är ren, så är vi dock rena jungfrur och snövita själar.

Vem kan skilja de oförståndiga och de visa från varandra? Ingen människa på jorden. Världen kallar dem för oförståndiga som av Kristus kallas för förståndiga och tvärt om. Ty hos dem som inte rent förtröstar på Kristus utan på sig själva, är ofta skenet vackrare än hos de förståndiga.

"Ge oss av er olja!" Där blir ångest i samvetet, om vi först då, när brudgummen kommer, söker hjälp och lämnar våra själviska tankar. Då först ser man vad som fattas. Då blir synden uppenbar. Då skyr man Gud i stället för att man för sitt eget bästas skull borde skynda till honom.

"Herre, Herre, öppna för oss!" Detta är ett fruktans och ångestens rop. "Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja." Matt. 7:21. Vi beder ju också: "Abba Fader", eller: "Fader vår som är i himmelen." Om vi håller honom endast för en herre, så ligger däri ingen tröst eller frälsning utan endast fruktan. Bruden bör kalla honom, av vilken hon har allt gott, inte endast herre utan också brudgum. De oförståndiga begagnar inte alls detta trösterika namn, eftersom de i sina hjärtan inte har någon säker kunskap om Gud. Varför ropar de inte till brudgummen, att de har ingen olja? Varför springer de till människor efter olja? Skälet är, att de aldrig känt brudgummen, annars skulle de ha skyndat till honom. De ser nu vad som fattas dem och hur de andra har det. De har inte förut rätt älskat brudgummen, nu vänder de sig inte till honom utan går bort och söker hos människor det de behöver. Så ropar i Luk. 16:24 den rike mannen: "Min lampa har slocknat, sänd Lasarus!" Han söker det hos Lasarus. Därför finner han det inte. Han har aldrig förut rätt sökt eller lärt känna Gud. Därför kommer domen, att han aldrig mer skall se den välbehagliga tiden eller frälsningens dag. Så går det alla dem som glömmer bort brudgummen och söker hjälp inte hos Gud utan hos människor. Därför att de föraktar honom, känns han inte vid dem. "Gå till dem som säljer!" De rättfärdiga ler vid de ogudaktigas undergång, när det går dem illa som föraktar Gud. Liksom ville de säga: "Varför söker ni det inte, där ni rätteligen bort söka det, hos brudgummen? Ni kan inte få köpa. Ni har försummat er. Vi kan inte hjälpa er. Vi känner er inte. Vi tackar Gud, att vi själva har olja."

De stackars jungfrurna går bort och söker allehanda hjälp av människor. Därför får de varken frid eller ro. Men de förståndiga har stor glädje av brudgummens röst. Ty av honom har de fått allt. Bruden låter sitt eget namn och gods fara och ger det åt brudgummen och får i stället av honom allt både namn och gåvor. Det är de förståndiga jungfrurnas högsta glädje att höra Herrens vänliga röst. Då David genom profeten Natan väcktes ur sin synd, bad han ivrigt: "Tag inte din helige Ande ifrån mig. Håll mig uppe med en villig ande (Ps. 51:13, 14), så att jag må lyda dig utan tvång, med lust och kärlek." Med sådant bönerop skall man nalkas brudgummen.

Men de oförståndiga är inte övade till att på det sättet söka hjälp endast hos brudgummen. Därför kommer de på skam inför hela världen. Deras kunskap är inte rätt och levande. Därför hjälper det dem inte, när de ropar: "Herre, Herre, öppna för oss!" Herren svarar: "Jag känner er inte."

De förståndiga jungfrurna låter säga sig och är villiga att lyda Gud. När de inte kan komma ut därmed, ropar de till Herren om hjälp. De oförståndiga söker inte hjälp hos brudgummen. De löper i början väl men håller inte ut. De vill lägga till av det de själva äger. Så hade Esau en god kunskap, var en ärbar man och hade rätt till den första välsignelsen. Men han blev till skam, därför att han inte tog vara på sin förmån utan föraktade den och sålde den för en grynvälling. Därför blev han räknad bland de oförståndiga. Han ropade väl till sin fader och ville också bli välsignad. Han fick också en välsignelse men endast en jordisk. Jakob blev välsignad med himmelens dagg. Esau med jordens fetma. Han hade dröjt för länge, han hade aktat saken för ringa.

Så säger också Gud till oss: "Gå, var icke tröga. Nu har ni predikan av himlen. Förakta den inte! Den tid skall komma, då ni inte mer skall ha den." Amen.


Logosmappen | Till början