Meningen med detta evangelium är klar och tydlig. Det är talat dels till tröst och uppmuntran för de trogna och dels till skräck och varning för de onda, om det hos dessa kunde uträtta något. När det att de flesta andra evangelier lär och påyrkar tron, så tyckes detta endast tala om gärningar, som Kristus på den yttersta dagen skall draga fram. Och därav kan man se, att han inte vill ha gärningarna åsidosatta utan tvärtom att de skall iakttagas och utföras av dem, som vill vara kristna och höra till hans rike.

Den förmaningen driver han här själv så kraftigt som möjligt, i det att han både tröstar med löfte om en härlig och evig belöning och förskräcker med hotelse om en evig vrede och pina över dem, som föraktar hans förmaning. Den som inte rörs och beveks härav, han låter sig visst inte röras och bevekas av någonting. Ty Kristus säger, att han själv skall på den yttersta dagen komma i sitt majestät med alla heliga änglar. Och då skall han i sin Faders eviga härlighetsrike införa alla dem, som trott på honom och bevisat kärlek mot hans kristna. Men alla dem som inte velat leva som kristna, skall han däremot skilja ifrån sig och de saliga och nedkasta dem till helvetet.

Om han nu inte hade sagt oss detta, så skulle vi vara mycket ängsligare för hur det skulle bli på den yttersta dagen och vad Herren Kristus då skulle komma att säga och göra. Nu hör vi det här och har det för ögonen, nämligen först döden, som ingen kan undfly, och sedan domen. Och denna skall tillgå så, att Kristus genom uppståndelsen skall församla alla människor som någonsin levat på jorden. På samma gång skall han komma ned i stort majestät och outsäglig härlighet och sätta sig på domstolen som domare med hela den himmelska härskaran svävande omkring sig. Då skall han visa sig för alla både onda och goda. Även vi måste då offentligt ställas fram för honom och ingen skall kunna dölja sig.

När de fördömda får se denna härlighet och detta majestät, skall det bli för dem till den största förskräckelse och pina. Dagens epistel betygar ju, att de skall bli straffade med evigt fördärv, bort undan Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet. Ty om där också inte skulle finnas mer än en enda ängel, så skulle ingen av dem stanna kvar, om det var möjligt att fly undan. Så ängsliga och förskräckta skulle de vara i sina samveten. En tjuv eller bedragare känner det ju svårt att behöva träda fram inför människors domstol. Kunde han, så gömde han sig mycket hellre undan för att inte öppet behöva skämmas. Och allra värst skulle han känna det, om han skulle höra dödsdomen fällas över sig. Vilken förskräckande syn skall det då inte vara för de ogudaktiga, när de får se inte bara alla änglar och människor utan också domaren själv i gudomligt majestät och får höra den domen avkunnas över sig, genom vilken de för evig tid döms till det eviga fördärvet och helvetets eld. Detta borde ju vara en kraftig och eftertrycklig varning för oss. Och vi borde därav låta oss förmanas att såsom kristna förhålla oss så, att vi med frimodighet och ära kan stå inför denne majestätiske Herre på hans högra sida. Där skall det inte vara någon räddhåga och förskräckelse utan idel evig hugnad och glädje.

Ty då skall han, såsom han själv här säger, skilja fåren ifrån getterna. Det skall alltså då bli uppenbart för alla änglar och människor, ja, för hela skapelsen, vilka som varit hans rätta och fromma kristna, och vilka som varit skrymtare och hört till den gudlösa världens hop. Detta åtskiljande skall inte ske här i världen, inte ens inom den skaran där Kristi kyrka är. Här måste onda och goda vara tillsamman, såsom det också säges i liknelsen om bröllopsgästerna i Matt. 22:10. Till och med Kristus själv måste ju tåla en Judas bland sina apostlar. Detta kostar på för de kristna, att de skall vara tvungna att leva mitt ibland ett vrångt och avogt släkte såsom det heter i Fil. 2:15. Men de har härvid, liksom vid allt sitt lidande på jorden, den trösten, att domedagen en gång skall komma. Och då skall Kristus göra en sådan skillnad mellan dem och de andra, att inga falska och onda människor och varken djävul eller död skall i evighet kunna komma vid dem eller ofreda dem.

Sedan skall han avkunna domen. Den har han här i evangelium uppsatt och författat och den kommer ingalunda att ändras. Det kan förefalla underligt, att han just grundar domen på det skäl, att människorna gjort eller inte gjort de gärningar som här uppräknas, liksom också att han anför en lång ursäkt från bådas sida, såväl dem som gjort, som från dem som inte gjort gärningarna. Allt detta skall dock ske i ett enda ögonblick, ty människornas hjärtan skall då stå öppna och blottade för allas ögon. Och såsom det förkunnas här, skall det ock där strax verkställas.

Här torde någon fråga, varför Kristus blott anför de gärningar, som man kallar barmhärtighets- eller obarmhärtighetsverk. I anledning av detta evangelium har man hopfört dem till sex slag, fast många fler sådana kunde nämnas. Men betraktar man dem närmare, så är de allesamman sådana som hör till det femte budet: du skall inte dräpa. I detta bud befalls överhuvud, såsom Kristus själv förklarar det, att man inte skall vredgas på sin nästa utan vara vänlig, tjänstaktig och hjälpsam mot honom. Man skall alltså bevisa honom gott, när han behöver det: i hunger, törst, nakenhet, landsflykt, fängelse, sjukdom eller annan nöd. Och så skall man göra även mot dem, som gett anledning till vrede och obarmhärtighet och alltså inte tycks vara värda någon kärlek och välgärning. Ty det är en klen och ringa dygd att göra gott mot dem som man älskar, eller av vilka man hoppas att få tack och välgärning tillbaka. Men man kan, såsom vi ovan sagt, till dessa barmhärtighetsverk lägga många andra ur de övriga buden. T.ex. ur det sjätte, att den ena skall hjälpa den andra att bibehålla hustru, barn och tjänstefolk i tukt och ära; likaså ur det sjunde, åttonde och de följande buden, att man skall hjälpa till att rädda och skydda sin nästas gods och egendom, hus och hem, namn och rykte samt skydda och bistå dem som lider fattigdom, övervåld och förtryck.

I Matt. 12:36 säger Kristus, att människorna skall göra räkenskap inte blott för att de överträder dessa bud utan också för vart och ett fåfängligt ord som de talar. Och vad blir det av de gärningar, som påbjuds i lagens förra tavla, såsom att rätt lära, rätt tro, bedja, höra och befrämja Guds ord? Varför fäller han en så sträng och hård dom endast över dem som försummar de plikter som påbjuds i femte budet? Dessa iakttas ju även av hedningarna, liksom också turkarna berömmer sig av dem och övar dem flitigare än vi som kallas kristna. Ty bland dem anser var och en den andre som en broder och hjälper honom med vad han har, liksom han räknar det som den största synd och skam att inte dela med sig av sitt bröd åt den hungrande. Varför berömmer då Kristus just dessa gärningar, vilka likväl även turkar och hedningar övar? Inte kan det vara hans mening, att de som inte är kristna likväl kan med sådana gärningar förtjäna det eviga livet? Han talar ju här om de kristnas gärningar. Det visar han därmed, att han säger: "Jag var hungrig och ni gav mig att äta." m.m. och sedan: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig." Det är intet tvivel om, att den som skall kunna utöva sådana barmhärtighetsverk mot de kristna, han måste själv vara en troende kristen. Däremot kan den, som inte tror på Kristus, inte vara så välvilligt stämd mot de kristna och ännu mindre mot Kristus själv, att han för hans skull vill bevisa barmhärtighet mot de nödställda. Sådant skall nu Kristus ta fram i domen och lägga till grund för sitt utslag både över dem som gjort och över dem som inte gjort dessa gärningar. Dessa skall alltså vara ett uppenbart vittnesbörd om deras tro eller otro.

Det ser också ut, som om Kristus med detta ville visa, att många bland de kristna, för vilka dock evangelium om Guds nåd och syndernas förlåtelse blivit förkunnat, likväl sedan har blivit värre än hedningarna. Han säger ju i Matt. 19:30: "Många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall bli de första." Så skall det på slutet visa sig, att många som bort vara rätta kristna, eftersom de fått höra evangelium, har sedan blivit mycket värre och obarmhärtigare än de var innan. Och detta syns redan till överflöd ha gått i uppfyllelse.

När det förut under den påviska villfarelsen och falska gudstjänsten blev fråga om goda gärningar, så var alla beredvilliga. Då kunde en furste eller en stad ge rikare gåvor och donationer än alla kejsare och konungar nu för tiden mäktar åstadkomma. Nu duger hela världen inte till något annat än att skava och preja, röva och stjäla genom lögn och bedrägeri, ocker och förfalskning. Och var och en beter sig mot sin nästa, inte som om han höll honom för sin vän, ännu mindre för en broder i Kristus; utan han bär sig åt mot honom som om han skulle vara hans dödsfiende, från vilken han gärna ville riva till sig allt utan att unna honom det minsta gott. Så tillgår det nu överallt. Sådan sed tar så överhand, att den är gängse i alla stånd både bland furstar, adel, borgare och bönder, i alla hov, städer och byar, ja, snart sagt i vartenda hus. Vilken stad är så rik eller givmild, att den vill sammanskjuta medel till underhåll åt skollärare och präst? Om vi inte hade våra förfäders frikostiga gåvor och donationer, så skulle evangelium för länge sedan ha varit utrotat och de som predikade det berövade sin bärgning.Vi vill nämligen inte bidraga därtill utan hellre taga och bortröva, vad andra skänkt och donerat därtill. Därför är det inte oss man skall tacka för att ännu en och annan predikstol och skola hålls vid makt. Ja, många bland de stora, mäktiga och rika, helst i påvedömet, skulle ingenting hellre se, än att alla predikanter, skolor och vetenskaper blev utrotade.

Av brist på tacksamhet för att de fått det kära evangelium och genom detta blivit befriade från fångenskapen under påven blir människorna i världens sista tider så förskräckligt onda, att de nu är obarmhärtiga inte på människovis utan på djävulens vis. De nöjer sig inte med att rikta sig genom evangelium genom att stjäla och bemäktiga sig kyrkans egendom. Utan de vill också, så mycket de förmår, svälta ut evangelium själv och dem som predikar det. Man kan ju räkna efter, hur mycket de som nu äger förmånen av evangelii predikan. själva ger och bidrar till denna. Och då kan man fråga sig, om det inte för länge sedan för våra synders skull bort komma därhän, att varken predikanter eller åhörare skulle finnas, så att våra efterkommande inte skulle kunna veta, vad vi lärt och vad vi trott. Vad tror du väl, att Kristus på den dagen och från sin domstol skall säga om en sådan okristlig obarmhärtighet? "Du har ju velat kallas kristen, du har ju berömt dig av evangelium? Har du då inte hört, hur jag har varnat dig, i det att jag själv predikat och förklarat, att min dom skall lyda: 'Gå bort ifrån mig, ni förbannade!' Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta, inte heller har ni besökt mig? Varför har du försummat detta och varit obarmhärtigare mot dina bröder, än någon turk eller hedning?"

Vill du då ursäkta dig med den invändningen: "Herre, när såg jag dig hungrig eller törstig?" så bedrar du dig. Han skall i ditt eget samvete svara dig: "Har aldrig någon predikat det för dig? Såg du aldrig någon fattig lärjunge, som hade behövt understödjas för att med tiden bli en Guds ords predikare? Lade du aldrig märke till några förföljda, husvilla, nödställda kristna, som du hade kunnat och bort ge mat, dryck och kläder och besöka i deras bedrövelse?"

Vi borde visserligen blygas inför våra förfäder, våra forna konungar och andra som gav så rikligt, ja, överflödande, till kyrkor, prästtjänster, skolor och sjukhus. Varken de eller deras efterkommande har därigenom blivit fattigare. Vad skulle inte de ha gjort, om de haft det evangehi ljus, som förunnats oss? Hur lade inte apostlarna och de första kristna tillsammans sina ägodelar för att sörja för fattiga änkors, landsflyktigas och förföljdas behov, så att ingen bland dem skulle lida nöd. Så har de rätta kristna alltid varit tvungna att understödja varandra inbördes. Skulle det bero på det bidrag som den andra hopen lämnar därtill, så skulle det snart vara ute med både evangelium, predikstol, kyrkor och skolor.

Det är ändå en Guds nåd, att han ännu här och där ger oss en from furste eller överhet, som tar vara på de smulor, som kan ryckas undan de andra rovfåglarna, rövarna och tjuvarna. Annars skulle de fattiga lärarna och predikarna inte blott få svälta utan rent av bli ihjälslagna. Ty här är nu knappt några andra fattiga än sådana, som antingen tjänar Guds församling eller ägnar sig åt dess tjänst i framtiden. Dessa har ingen annan inkomst, och när de lämnar efter sig hustrur och barn, så är dessa för världens hårdhets skull nära att dö av svält. Världen i övrigt är full av onyttiga, oärliga arbetare, lata hantverkare, tjänare och tjänarinnor och lättjefulla tiggare. Trots allt sitt självsvåld och överdåd, undgår dessa det straff de förtjänt och kommer så åt att förtära brödet för andra som verkligen är fattiga. Ja, de ljuger, bedrar, rövar och stjäl från dem deras svett och blod. Detta säger jag för att ni skall veta, hur Kristus på domedagen skall behandla sådana lögnare och skrymtare. Han skall förebrå dem deras framfart och överbevisa och fördöma dem i alla änglars och människors närvaro. Och detta skall han göra därför, att de inte har gjort någon enda av de välgärningar, som till och med hedningarna, oaktat sin falska och vilsefarande gudstjänst, bevisar mot de sina. Därför är sådana människor uslare än själva hedningarna, helst dessa skulle ha varit mycket villigare till sådana barmhärtighetsgärningar, om de blott hade vetat bättre.

Om nu en så förskräcklig straffdom med rätta träffar dem som försummat sin kärleksplikt, vad skall då de taga sig till, som långt ifrån att ge något åt eller tjäna Kristus i hans lemmar, till på köpet berövar dem deras egendom, driver ut dem hungrande, törstande och nakna eller förföljer, fördriver, fängslar och dräper dem? Sådana är förvisso så onda och med djävulen och hans änglar så djupt fördömda till helvetets avgrund, att Kristus inte ens vill tala om dem. Det är i varje fall visst, att han inte förgäter dessa rövare, tyranner och blodhundar. Men så skall han inte heller glömma eller låta dem vara olönade, som själva har fått lida hunger, törst, nakenhet och förföljelse för ordets skull. Men dessa är inte heller här uteglömda. Ty på samma gång som han talar till dem som förbarmat sig över dem, prisar han också dem själva med orden: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig."

Men det finnes också ett annat skäl till att Kristus tar fram just de gärningar, genom vilka barmhärtighet blir antingen bevisad eller åsidosatt. Det skälet är att han vill ge en särskild påminnelse till dem som är kallade att vara kristna och själva har fått barmhärtighet. Det angår alltså dem som genom Kristus är återlösta från Guds vrede, lagens förbannelse och den eviga dödens fördömelse och som i stället har fått en nådig Gud, som bevisar dem allt gott både i fråga om det timliga och det eviga. Han vill påminna dem, att detta har skett inte bara till vår förlossning, utan att det också är meningen, att denna Guds barmhärtighet mot oss skall tjäna som ett exempel för oss. Ty eftersom Gud har bevisat oss den barmhärtigheten, att vi slipper att gå förlorade med både kropp och själ, så är det också vår skyldighet att handla mot vår nästa på samma sätt, för att vi inte skall bryta mot det femte budet, vilket uttryckligen kräver kärlek och barmhärtighet.

Så skall vi nu göra inte bara för detta budets skull och därför att vi blir hotade med dom, om vi inte lyder det. Utan vi skall också göra det på grund av detta exempel på Guds stora och härliga godhet. Detta exempel skall vara lika kraftigt som återlösningsverket är kraftigt och fruktbringande. De flesta som får höra evangelium blir visserligen därigenom värre och inte bättre. Men det finnes ändå några, som både tar emot det och förblir vid det. Kristus säger ju, att han skall göra två hopar och skilja dem från varandra, alltså måste det ju finnas några som är fromma och håller detta bud. Se nu till att du för din del måtte vara bland dem, som för Kristi skull är givmilda och barmhärtiga eller som själva lider för honom! Då kan du med glädje vänta på den yttersta dagen, och behöver inte vara rädd för domen. Ty han har redan utvalt dig och ställt dig bland dem som skall stå på hans högra sida.

Vi som är kristna bör därför hoppas och längta efter, att denna dom skall komma. Det är ju därom vi ber, då vi säger: "Tillkomme ditt rike, ske din vilja, fräls oss ifrån ondo." Ty då ber vi om att vi måtte få höra de hugneliga orden sägas till oss: "Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse." Efter denna dom väntar vi. Det är därför vi är kristna och det är för detta vårt hopps skull som vi blir plågade, först av djävulen och vårt eget kött, vilka inte unnar oss, att tro detta och glädja oss däröver, sedan också av världens ondska och fientlighet. Vi måste därför allestädes känna på den ondska, som djävulen och världen förövar mot evangelium, och därför lida så mycken vedermöda här på jorden, att vi väl må känna oss trötta på detta livet och ropa: "Kom snart, käre Herre, och förlossa oss!"

Sådana måste de människor vara, som glada och med gott samvete skall kunna förvänta Kristi dom. De som är sådana hör till deras gemenskap, som tror på Kristus och bevisar sin tros frukter genom kärlek och välgärningar mot de fattiga och genom tålamod i lidandet. Ty, som förut är sagt, bevisar den som inte har tron inte heller några barmhärtighetsverk mot de kristna. Den som gör det, han gör det just därför att han tror, att han i Kristus äger en trofast Frälsare, som försonat honom med Gud. Just därför att han tror detta måste han ha ett milt och kärleksfullt hjärtelag mot sin nästa, ja, också mot sin ovän och tjäna denne, när han ser honom lida nöd. Så lider han också själv vad ont än djävulen och världen tillfogar honom för hans tros skull. Den som är så sinnad, må vara glad och vid gott mod, ty över honom är denna saliga dom redan fälld: "Kom, du min Faders välsignade! Ty du har också varit en av mina minsta bröder, som lidit hunger och törst och som även tjänat andra hungriga och törstiga och bevisat dem barmhärtighet, såsom jag gjort mot dig."

Således är skillnaden mellan fåren och getterna redan gjord i detta livet, så att var och en kan märka det på sig själv och så att det också kan bli uppenbart för andra. Ty de som inte har tron, gör i själva verket intet av det, som här nämndes. De varken tröstar sig av Guds nåd eller tänker på att öva barmhärtighet. De går således förbi både Guds ord och sin nästa, som om de varken hörde eller såg. Inte heller vill de tro, att det är Herren själv som de borde tjäna och att han fordrar detta av dem. Ty om de verkligen tänkte på, att de måste dö och komma fram för Herrens domstol, så skulle de visst inte vilja bedraga någon på ett halft öre. Men nu tycker de i stället att det bästa råd de kan finna på är att skjuta undan döden från sina ögon och aldrig tänka på den. Fastän världen ser för sina ögon, vilken otalig mängd av människor som dött före henne och ännu dagligen dör omkring henne, så är den likväl så blind och förhärdad, att den inte vill se det eller tänka på det, utan den framhärdar obehindrat i sin ondska. På samma sätt frågar den inte efter någon tröst eller efter Kristi exempel, fastän den hör vilken gruvlig fördömelse, som skall träffa den. Istället övar den all obarmhärtighet och strävar således just efter att inför Kristi domstol få höra denna fasliga och oföränderliga dom gå över sig och sedan strax bli bortkastad från Guds ansikte till helvetets eld.

Här har således var och en, som går att omvända, tillräckligt såväl till hotelse och varning som till uppmuntran och inbjudning. Därav bör han låta sig bevekas till att, medan det ännu är tid, efterfölja Kristi ord och exempel på det att han inte skall bli tvungen att tillsammans med världen höra denna förskräckliga dom utan i stället måtte kunna få fröjda och trösta sig av nåden och barmhärtigheten. Kristus har inte glömt att ge sina lärjungar förmaning om detta. Han säger i Luk. 21:34-36: "Men akta er för att berusa er och dricka er fulla och låta era hjärtan tyngas av det dagliga livets omsorger, (sådant skall alltså ta överhand i världens sista tid), så att den dagen plötsligt kommer över er som en snara. Ty den skall komma över alla som bor på jorden. Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför Människosonen."

Men lägg märke till, såsom jag redan sagt, att Kristus skall göra skillnad på sina kristnas goda gärningar och på turkars och hedningars. Ty han talar om en barmhärtighet som bevisas mot honom, och han vill inte kännas vid varken turkar eller hedningar. De ogudaktiga skall vill ursäkta sig med, att de inte har sett honom själv hungrig. Men han har så förklarat det femte budet, att det är alldeles tydligt, att ingen annan kan fullgöra det än en from kristen som handlar i Jesu namn. Så prisar han också i Matt. 26:10-13 den kvinna, som smorde hans huvud och fötter, för att hon hade uppfyllt detta bud. Han säger därom: "Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde ut denna olja över min kropp, gjorde hon det inför min begravning. Amen säger jag er: Överallt i hela världen, där detta evangelium predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne." Likaså heter det i Matt. 10:42: "Och den som ger en av dessa små en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge - amen säger jag er: Han skall inte gå miste om sin lön."

Därför skall vi noga lägga märke till och besinna, vilken stor och förträfflig gärning det är, då man bevisar en kristen gott. Tvärtom medför det den största skada, när man gör en kristen skada och förtret. Och det gör de, som i stället för att ge sig åt Kristus, rövar mat, dryck och uppehälle från Kristi bröder. Ty Kristi bröder är fattiga, eftersom de, såsom predikare och skollärare inte är i ett sådant stånd som äger att regera över världen, och emedan de inte heller har möjlighet att med annat arbete skaffa sig sin bärgning. Ty emedan de ingen andel har i styrelsen, så får de inte heller något av världen för sin tjänst, och om man inte för Guds och Kristi skull ger åt dem, så måste de förbli fattiga och lämna efter sig änkor och barn i fattigdom.

De som är i andra stånd och ämbeten och dessutom har fullt upp och överflöd på allt, de vill och kan inte sköta kyrkans ämbeten. De har heller inte lärt det. Och tvärtom, skulle kyrkans tjänare befatta sig med världsliga yrken och världslig regering, så skulle de gå utanför sin kallelse. För att ha något att äta måste de då försörja sig med tiggarstaven. Och det är om den som Kristus här talar. Men Kristus gör denna så viktig, att vad som ges åt hans minsta och mest föraktade lemmar på jorden, vill han uppta som om det var gjort mot och givet åt honom själv. Vill vi då vara kristna och kunna vänta den höga äran av Kristus att i alla människors och änglars åsyn bli prisade och belönade, så bör vi också vara oförtrutna till att ge åt dem, som annars måste göra sitt ämbete för intet, eftersom de inte har någon rätt till denna världen. Och detta bör vi göra för att inte vrede och förbannelse skall komma över oss därför att vi inte velat förbarma oss över våra bröder, som, oss till godo, måste lida hunger, törst, landsflykt och fängelse här i världen för att föra oss till Kristus.

Men hur kommer det sig då, att de rättfärdiga inte känns vid eller vet av, att de bevisat Herren Kristus detta? De säger ju: "Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka?" Jo, det beror på att det man ger en fattig predikare eller lärare ser allt för ringa ut för att man skall kunna tro, att det har något så stort värde för Gud. Ja, världen håller det för att vara helt och hållet bortkastade penningar. Och likväl får man ju erkänna, att världen inte skulle vara rikare om varken predikstol, skola eller sjukhus skulle finnas till. Men däremot skulle människorna då vara idel hedningar eller vara tvungna att som hittills betala dem som avhänder dem både kropp och själ, ja låta sig skinnas och utplundras av dessa. Kort sagt: det som kyrkor och skolor får av världen till sitt uppehälle, är den minsta delen. Och ändå är världen så avundsjuk däröver och besvärad därav, att den ropar över det de har. Och ändå bidrager den därtill i mycket ringa grad, ty den menar att den använder sina tillgångar mycket bättre, när den ger dem åt hundra gånger så många oförskämda, lösaktiga bovar och gycklare. Och den skulle till och med gärna tillåta sådana rövare att med våld taga ifrån en fattig kyrkans eller skolans tjänare hans rätt och ibland till på köpet misshandla och förfölja honom. Så omöjligt är det för världen att tro och besinna, att det här är fråga om att ge åt Kristus själv. Ja, jag kan inte ens själv föreställa mig det så som jag borde. Men Herren själv kan rätt bedöma detta. Han vet också vad makt som ligger därpå. Ty ungdomen kan ju inte uppfostras till Guds rike utan skolor, ej heller kan Guds ord hållas vid makt utan predikare. Låter man dem gå under så blir det alldeles som i Sodom och Gomorra. Då går det oss på samma sätt som det gick för dem, då de förkastade Guds ord och inte kunde höra eller fördraga den fromme Lot. Så profeterar också Hesekiel över Jerusalem enligt kap. 16:48-50: "Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: Din syster Sodom och hennes döttrar har inte gjort vad du och dina döttrar har gjort. Se, detta var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den nödställde och fattige. De blev högfärdiga och gjorde sådant som var vidrigt för mig. Därför försköt jag dem, när jag såg detta."

Just så står det nu till överallt. Var man, såväl bonde och borgare som adelsman, lägger tillhopa pengar, skinnar och skrapar tillsamman, frossar och övar dryckenskap, självsvåld och överdåd, som om Gud vore intet. Men ingen låter sig vårda om den fattige Kristus med tiggarstaven utan han trampar honom under sina fötter. Och slutet blir att hos oss, liksom i Sodom och Gomorra, all lydnad, tukt och ära går under, eftersom ingen förmaning eller predikan hjälper. Och det har nu gått så långt, att det är omöjligt, att det kan få fortfara på detta sätt. Jag profeterar ej gärna om sådant, helst jag ofta fått se, att det slagit in blott alltför väl. Men det står ju tyvärr så till, att jag med innerlig grämelse måste bereda mig på, att det går med oss såsom med Sodom och Jerusalem, så att det är ute med oss antingen genom fiendehand eller genom inbördes oenighet - om inte den yttersta dagen inbryter. Ty det är nu så övermåttan uselt och fördärvat, att det inte kan bli värre. Och om en Gud ännu är till, kan han inte låta det vara ostraffat.

Visserligen frågar världsmänniskorna inte efter att de skall dö och måste fram inför domen utan rasar mot den klara sanningen. Men låt åtminstone oss akta därpå med både öron och hjärtan, på det att Guds vrede inte må bortrycka även oss. Ty vad kan väl Gud annars göra än att låta de lekamliga eller andliga fienderna få makt över oss? Det onda, som de tillfogat och ännu tillfogar oss, skulle de väl ha fått låta bli, om vi inte så framhärdat i obotfärdighet och förhärdelse, att vi nu är mogna för straffet. Därför kommer allt detta därav, att vi så föraktar Guds ord och den hjälp som tillbjudes oss och på det sättet utmanar fienderna.

Gud förläne oss sin nåd och uppehålle oss tillika med vår svaga hjord, så att vi måtte undgå hans förskräckliga vrede och vara bland dem, som älskar och tjänar Kristus i hans fattiga kristna och med fröjd förväntar att i hans dom få stå saliga på hans högra sida. Amen.