Innehåll
Martin Luther: Huspostilla 

Annandag Påsk

Och se, två av dem var just den dagen på väg till en by som heter Emmaus och ligger sextio stadier från Jerusalem. Och de gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt. När de nu talades vid och överlade, närmade sig Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var slutna, så att de inte kände igen honom. Han frågade dem: "Vad är det ni samtalar om?" Då stannade de och såg bedrövade ut. Och den ene som hette Kleopas sade till honom: "Är du den ende främling i Jerusalem som inte vet vad som hänt de här dagarna?" Han frågade dem: "Vad då?" De svarade: "Det som har hänt Jesus från Nasaret, en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket. Honom har våra överstepräster och rådsmedlemmar utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa. Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel. Till allt detta kommer att han redan har låtit den tredje dagen gå, sedan detta skedde. Och vidare har några kvinnor bland de våra gjort oss uppskakade. De gick tidigt på morgonen till graven men fann inte hans kropp. Och de kom och berättade att de hade sett en änglasyn och att änglarna hade sagt att han levde. Då gick några av oss till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt, men honom själv såg de inte." Han sade till dem: "Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?" Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.

När de närmade sig byn dit de var på väg, verkade det som han ville gå vidare. Men de bad honom ivrigt: "Stanna kvar hos oss! Det blir snart kväll och dagen går mot sitt slut." Då gick han in och stannade hos dem. Och när han låg till bords med dem, tog han brödet, tackade Gud, bröt det och räckte åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: "Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?" De bröt genast upp och vände tillbaka till Jerusalem, där de fann de elva och de andra lärjungarna församlade, och dessa sade: "Herren har verkligen uppstått, och han har visat sig för Simon." Och själva berättade de vad som hade hänt på vägen och hur han blev igenkänd av dem när han bröt brödet. Luk. 24:13-35

Detta evangelium omtalar för oss, hur vår Herre Jesus Kristus uppenbarade att han var uppstånden från de döda. Evangelisten Markus skriver, att Herren efter sin uppståndelse tidigt om morgonen på första sabbatsdagen, d. ä. som i går, visade sig för Maria Magdalena, och att han sedan i en annan skepnad visade sig för de två lärjungarna som vandrade ut på landet. Dessa tilldragelser och uppenbarelser har jämte andra skett och blivit beskrivna för att vara ett pålitligt vittnesbörd och ett säkert bevis för vår tro på denna artikel om Jesu uppståndelse. Därom kan ni få höra en annan gång.

Det viktigaste i detta evangelium är den predikan, som Kristus ur skriften höll för lärjungarna. Då dessa två lärjungar under vandringen talade om honom och språkade med varandra, slöt han sig till dem och höll en skön och utförlig predikan för dem. Därom säger texten: "Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna." Det var en så härlig predikan, att lärjungarna sedan i byn eller i huset själva bekände, att deras hjärtan var brinnande i dem, då han talade med dem på vägen och uttydde skrifterna för dem.

Nu skulle jag önska, att man visste, vilka skriftställen Herren Jesus anförde ur Moses och profeterna, och med vilka han så styrkte och övertygade dem i den läran, att Kristus måste lida och sedan ingå i sin härlighet. Ty om detta finner man hos Moses mycket litet, ja, efter utseendet förefaller det som om intet vore sagt därom. Ty judarna, som har fått sig anförtrott vad Gud har talat, äger ju också Moses, och ändå har de icke kunnat finna något sådant hos honom. De läser ju än i dag Mose böcker, men kan icke i dem finna sådant utan snarare motsatsen.

Hur kan detta hänga tillsammans? Kristus beropar sig på Moses och alla profeterna och säger, att de vittnar om honom. Men judarna har och läser både Moses och profeterna och kan likväl icke i dem upptäcka något om Kristus. Hur rimmar sig detta? De två lärjungarna löser gåtan, då de säger: "Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?" Det är säkert, att Moses skriver om Kristus. Men det gäller att läsa Moses så, att man förstår vad han talar om. I 2 Kor. 3:15 säger Paulus: "Ja, än i dag ligger en slöja kvar över deras hjärtan när Mose föreläses", så att de icke kan se. Och i Luk. 8:10 säger Kristus till sina lärjungar: "Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra får dem i liknelser, för att de skall se och ändå inte se och höra och ändå inte förstå."

Skriften är alltså en sådan bok, till vilken det behöves icke blott att den läses utan också att man har den rätte uttydaren och uppenbararen, nämligen den helige Ande. Om icke han uttyder skriften, så förblir den väl oförstådd, även om den blir läst. Än i dag går det så till i världen. Vi har skriften framför oss lika klar och tydlig som apostlarna hade. Vi bevisar den rena lärans artiklar med den heliga skrift, så att motståndarna icke kan vederlägga det. Men vad hjälper det? Det finns icke en enda av de trosartiklar, apostlarna predikat, som icke blivit bestridd av falska lärare. Då är det väl icke underligt, att den rena läran som vi predikar blir angripen? Det som felas är alltså icke skrift, läsning eller predikan, utan den rätte uttydaren. Det allmänna ordspråket säger ju också: "Allt kommer an på en god uttydare."

Vidare behöver skriften också rätta lärjungar, som gärna hör den och låter sig undervisas. Ty Moses och profeterna är sådana lärare, som gör de visa och kloka till dårar, och man måste sticka ut ögonen på förnuftet, om det alls skall bli möjligt att förstå dem och tro dem. Därför måste det gå till så: den som vill förstå och begripa skriften, han måste bli en dåre, Den som här vill vara vis och med sitt förnuft räkna ut, hur det rimmar sig och går ihop, han är förlorad. Han förblir en oduglig lärjunge.

Bibeln eller skriften är icke en sådan bok, som har sitt upphov från förnuftet eller från människors vishet. Juristernas och skaldernas kunskaper kommer från förnuftet och måste med förnuftet fattas och förstås. Men Mose och profeternas läror kommer icke fram ur förnuftet eller ur mänsklig visdom. Därför misslyckas den helt och hållet, som tror, att han med sitt förnuft skall kunna begripa Moses och profeterna och räkna ut, hur man skall få dem att stämma med förnuftet. Alla villolärare har från början uppkommit därigenom, att man menat att det man läser i skriften, det skall uttydas, efter vad förnuftet tycker.

Paulus säger (1 Kor. 1:23): "Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet." För judarna predikar vi, säger han, idel förargelse, och därpå stöter de sig så, att de blir alldeles ursinniga och varken kan höra eller se. För de kloka hedningarna predikar vi idel galenskap, och de blir därvid såsom dårar. Ty allt detta går tvärtemot deras förnuft, som icke kan förlika sig med det. Men de judar och hedningar, som är enfaldiga får och säger: Gud har sagt det, därför tror jag det. De kan fatta och förstå det.

I Matt. 11:25 tackar Kristus själv sin himmelske Fader med glatt hjärta, för att han har fördolt detta för de visa och kloka men uppenbarat det för de enfaldiga, ja för dårar och barn. Jag tackar och prisar också vår Herre Gud, för att det har behagat honom att göra så. Hade han icke gjort det, skulle jag bedja honom, att han måtte göra det. Ty de visa människorna och det höga förnuftet kan man icke undervisa eller övertyga om gudomliga ting, såsom dopet, Kristus, tron, saligheten och det eviga livet.

När förnuftet t.ex. hör talas om dopet: "Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst", och får höra, att dopet är ett bad till ny födelse, då studsar det tillbaka. Ty det säger: "Skulle du bli född på nytt och salig, därigenom att du låter två dig med litet vatten? Skulle nya födelsen gå för sig så lätt? Käre vän, tänk på hur svårt det är för en kvinna, innan hon föder ett barn till världen. Och du skulle få det eviga livet och seger över synden, döden och djävulen, bara därmed att du låter begjuta dig med litet vatten? Vad kan det väl uträtta? Vatten är vatten." Så far förnuftet i väg.

Det går på samma sätt, när förnuftet hör talas om Kristus, att Gud har blivit människa, samt att han dött, uppstått från de döda, uppfarit till himlen och satt sig på Gud Faders högra sida. Då säger det: "Ah, skulle en jungfru föda barn och likväl förbli jungfru? Och detta barn skulle vara Guds Son och själv Gud av evighet? Hur kan det gå ihop? Likaså: skulle en människa uppstå från de döda och sitta på Guds högra sida? Det är omöjligt." Men det behagar vår Herre Gud att framställa för förnuftet sådant, som det stöter och förargar sig på. Och om förnuftet icke fruktar Gud, så att det låter taga sig tillfånga och enfaldigt tror, så hemfaller det åt dårskaper och kan ingenting begripa.

Se t.ex. här, vad det är för människor som Gud utväljer för att för dem uppenbara sin Sons uppståndelse. Jo, han utväljer enfaldiga kvinnor och fattiga fiskare. Kvinnorna är riktiga tokor. De kostar på sig mycket. De köper kryddor och dyrbara salvor. Och när de köpt dem så går de såsom i en dröm, utan att tänka på vad de gör eller har för sig. Först när de kommer till Jesu grav, säger de till varandra: "Vad tänker vi på? Vet vi icke, att en stor, tung sten ligger för ingången till graven?" Om de, medan de var kvar i staden hade tänkt på, att det låg en sten framför graven, och att denna var förseglad och bevakad av väktare, så hade de icke begivit sig på väg. Sådana tokor är de, att de tilltror sig att smörja Herren i graven, fastän det ligger väktare vid den och graven är tillstängd och förseglad. Likväl blir dessa enfaldiga människor de första för vilka Kristus uppenbarar sin uppståndelse, och som han gör till predikanter och vittnen därom. Lärjungarna är fattiga fiskare Likväl ger Kristus dem större insikt i den heliga skrift än alla högvisa och höglärda överstepräster och skriftlärde äger.

Det är alltså för de fåkunniga, oförståndiga, enfaldiga och dåraktiga. som Gud har velat uppenbara detta sitt högsta under, att han uppväckt sin Son från de döda. Han brukar nämligen göra på det sättet med sina ord och sina gärningar, att han uppenbarar dem för de fåkunniga. För de kloka och visa kan han omöjligt uppenbara det. Vad har det hjälpt, att Gud har talat och skrivit det så tydligt som möjligt? Ty alla läror är ju klart och tydligt nog framställda i skriften. Gud har skapat himmel och jord och med både ord och gärning på det kraftigaste bevisat läran om skapelsen. Och ändå har det funnits mer än tjugo, ja trettio villolärare, som har angripit den läran. Vad hjälpte det, att Kristus predikade klart och offentligt bland sitt eget folk och därtill bekräftade sin predikan med stora och uppenbara under, så att han t.o.m. uppväckte döda? Alls intet. Ty de tog sig för att förvända hans ord och gärningar på det skamligaste sätt, såsom då fariséerna sade: Han utdriver djävlar med Beelsebul, djävlarnas överste. Luk. 11:15.

Därför måste Gud gå vidare och säga: "Eftersom de vill vara visa och icke kan annat än försmäda mina ord och gärningar, så skall också mitt ord förbli fördolt och oförstått av dem. Jag vill visst låta skriva och predika mitt ord tydligt och klart, men jag vill lämna allt åt den helige Andes uppenbarande, så att han skall förklara det för några få enfaldiga människor, som icke disputerar och säger emot utan rätt och slätt tror. För de andra skall det förbli idel ogenomträngligt mörker. Ty det hjälper ju ändå icke, även om jag ställer det för deras ögon på det tydligaste sätt. De kan ändå icke göra något annat än att säga emot och försmäda. Därför skall de höra Moses och profeterna och till och med få läsa dem, utan att förstå något av dem."

Så öppnar Kristus här de enfaldiga lärjungarnas ögon och förklarar skriften för dem. Då ser de Moses och profeterna med helt andra ögon och måste bekänna och säga: "Tänk, detta har vi ju för länge sedan hört och läst, men icke förstått det." Däremot förblir de högvisa fariséerna och skriftlärda blinda, fastän de har, läser och hör Moses och profeterna. De förstår dock intet av ordet utan far över det utan att fatta något därav. Moses är den förste som Herren börjar med, när han vill utlägga de skrifter som handlar om honom. Denne var ganska väl bekant för profeterna, ty alla dessa har lagt Moses till grund för sina böcker och skrifter. Om jag vore nog rik i anden, så skulle jag kunna ta Moses för mig och av honom göra ett nytt testamente, om det icke redan vore gjort. Petrus och Paulus skriver blott helt litet om Kristi levnad och gärningar, men Kristi evangelium förkunnar de med kraft. Se, hur mycket Paulus hämtar fram ur berättelsen om Abrahams söner, Isak och Ismael. Gal. 4. Vad gör icke Petrus och Paulus i Apostlagärningarna, när de tager för sig till utseendet obetydliga språk ur gamla testamentet och av dem gör så kraftiga predikningar, att man måste förundra sig och säga: Ja, så är det, men jag hade icke sett det hos Moses.

Hur går Kristus till väga, när han tillstoppar munnen på sadducéerna och överbevisar dem om de dödas uppståndelse? Dessa trodde icke på de dödas uppståndelse och godkände icke någon annan av gamla testamentets skrifter än Moses. Men Kristus väljer ett av de allra vanligaste språken, som alla judar kände till och som var i dagligt bruk. Det språket lyder: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Vilken slutsats drar nu Kristus ur detta? Sadducéerna tror icke, att det finns någon ande, någon ängel, någon djävul, något evigt liv. Men Moses, som för sadducéerna var mörk, blind och stum, göres av Kristus uppenbar, seende och talande. Kristus gör nämligen denna slutsats: Gud är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Så säger Moses i 2 Mos. 3:6. Detta kan ni sadducéer icke förneka. Håller ni nu Gud för en sådan som är de dödas Gud, vad för en Gud är han då? Men är Gud, såsom Moses säger, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, så måste Abraham, Isak och Jakob leva. Ty om de icke levde, hur skulle Gud då kunna vara deras Gud? Han är ju en Gud icke för de döda utan för de levande. Alltså måste Abraham, Isak och Jakob leva, fastän de är döda och begravna.

Härmed överbevisar Kristus sadducéerna om de dödas uppståndelse. Ty vad som här säges om Abraham, Isak och Jakob, det gäller också om David och alla heliga profeter. Därför måste dessa också leva liksom Abraham, Isak och Jakob, ty Gud är deras Gud, lika väl som han är Abrahams, Isaks och Jakobs. Gud kan icke vara Gud för det som icke finns till, utan han måste vara Gud för det som är till. Är nu Gud Abrahams och alla troendes Gud, så måste Abraham, som nu vilar i jorden, samt alla trogna vara till och leva för Gud. För våra ögon är de döda, men för Gud är de levande. Ty Gud säger: "Detta är i evighet mitt namn, det som man alltid skall kalla mig, att jag är Abrahams, Isaks, Jakobs och alla troendes Gud." Vem hade väl väntat den utläggningen av dessa korta och enkla ord, att de skulle innebära, att Abraham, Isak och Jakob skulle uppstå från de döda och icke bli kvar i döden, eller att sadducéerna genom dessa enkla ord skulle bli överbevisade om de dödas uppståndelse? De kände mycket väl till de orden, men trodde icke, att det i hela Mose bok stod något om de dödas uppståndelse, långt mindre att dessa vanliga ord skulle innehålla ett så kraftigt bevis för denna lära. Allt kommer alltså an på uttydningen. De två lärjungarna hade också förut läst Moses, men de hade icke förstått honom. Men när Kristus kommer och uttyder skriften för dem, då ser de med andra ögon och förstår det som de förut icke förstått.

Men vad kan väl Kristus i denna sin predikan ha ur Moses anfört för lärjungarna? Utan tvivel det första nådelöftet, som Gud gav Adam och Eva efter fallet, då han sade till ormen (1 Mos. 3:15): "Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen." Dessa ord läser både judar, turkar och hedningar, men de ser och förstår icke, vad de har att betyda. Men när den helige Andes uppenbarelse kommer till, då förstår man, vad det är, de har att säga.

"Människosäd" kallas i skriften, efter judarnas sätt att tala, ett barn eller en avkomling. Med kvinnans säd menas alltså kvinnans naturliga avkomma eller ett av kvinna fött barn. Med ormen menas här djävulen, som genom synden verkat döden i Adam och Eva och dragit över dem Guds eviga vrede. Ormens huvud är djävulens våld, makt och rike såsom synd, död, helvete, Guds vrede och evig fördömelse. Alltså säges det i denna text, att ett barn, fött av kvinna, skall taga ifrån djävulen hans makt och välde, så att han icke längre skall kunna hålla kvar människorna i synd och död, under Guds vrede och förbannelse. Barnet, som är fött av en kvinna, bör och skall uträtta detta. Det skall söndertrampa djävulens huvud, d. ä. förstöra syndens, dödens och helvetets rike. Men ormen eller djävulen skall stinga barnet i hälen d.v.s. pina och lekamligen döda det.

Ur detta språk flyter hela det nya testamentet om Kristus. Ty först och främst gives här tillkänna, att denna säden måste vara en verklig och naturlig människa. Vore den icke det, kunde den icke vara kvinnans säd, d. ä. en kvinnas naturliga barn.

För det andra gives här tillkänna, att denna kvinnosäd och ormtrampare måste vara en helig och rättfärdig människa, avlad och född utan synd. Ty Moses talar icke om någon man, utan låter denna säd eller detta barn tillhöra kvinnan ensam. Han säger icke: Mannens säd skall söndertrampa ormens huvud, utan kvinnans säd skall göra det. Nu blir i skriften alla andra människobarn omtalade såsom härstammande från männen. Alltså måste Kristus födas utan någon mans tillhjälp eller gärning. Det vill säga han måste födas av en jungfru. Annars vore han ju icke kvinnans säd, och Moses skulle efter skriftens bruk kallat honom mannens säd.

Allt det som av man och kvinna födes till världen är syndigt. Det är underkastat Guds vrede och fördömelse och dömt till döden. Det avlas och födes nämligen i synd, såsom skriften betygar (Ps. 51:7): "Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv." Kött och blod är så helt och hållet förgiftat och fördärvat med ond lusta och olydnad mot Gud, att intet rent eller heligt kan komma eller födas därav. Ingen människa som härstammar från man och kvinna, kan vara utan synd. Utan alla barn, som är födda av fader och moder, är av naturen vredens barn, såsom Paulus betygar (Ef. 2:3). Ifrån detta kan ingen hjälpa sig ut genom gärningar.

Därför har Herren Gud för den utlovade kvinnosädens, den blivande ormtramparens avlelse och födelse uttagit endast en kvinna. Hon blir utan man detta barnets moder genom den helige Ande, som hos henne verkar både avlelsen och födelsen. Och detta har skett, på det att denna säden, fastän en naturlig människa av vårt kött och blod, dock icke skulle avlas och födas i synd såsom andra Adams barn. Utan han skulle vara fri från all synd, så att djävulen icke skulle ha någon rättighet eller någon makt över honom, men han däremot söndertrampa ormens huvud.

För det tredje ges här tillkänna, att denna säd måste vara sannfärdig och evig Gud. Ty skall han kunna söndertrampa ormens huvud, d. ä. vara en herre över synd och död, nedlägga djävulen, rycka oss ur hans våld och återställa rättfärdighet och liv, så fordras till detta en gudomlig och allsmäktig kraft. Ty mänsklig styrka och kraft förslår icke till att söndertrampa ormens huvud, övervinna död och helvete och förlossa från djävulens makt. Det skulle ingen förmå, om han än till både kropp och själ vore så ren och helig som Adam när denne först skapades. Ty till detta fordras mer än en människas, ja, mer än en ängels kraft och styrka. Därav måste då följa, att denna säden icke blott är son av en kvinna, som icke vetat av någon man, utan också är Guds Son av evighet. Vem hade kunnat finna allt detta i detta språk? Ingen. Men när den helige Andes uppenbarelse och nya testamentets ljus kommer till, så framgår allt detta på skönaste sätt ur Mose ord.

Vidare följer härav, att, eftersom säden är född av en kvinna, är han ock dödlig och måste liksom andra dö lekamligen. Och eftersom han är utlovad åt Adam och dennes efterkommande och för deras skull född såsom människa och sänd av Gud för att han skall frälsa dem från deras fall, så måste han träda i vårt ställe och låta sig för oss pinas och dödas. Men eftersom han skulle nedtrampa och övervinna djävulen, så var det nödvändigt, att han icke blev kvar i döden, utan han måste uppstå från de döda och leva i evighet. Han måste också genom sin uppståndelse och sitt liv börja att härska såsom en mäktig konung, på det att han till slut också måtte föra de sina, som tror på honom, ut ifrån och över synd, död och djävul och till evig rättfärdighet och liv.

Allt detta har vår Herre Kristus utan tvivel med Andens rikedom utlagt för dessa två lärjungar ur detta huvudspråket hos Moses. Detta är nämligen det första löftet om honom, och det som alla de andra löftena har sitt ursprung från. Med detta har han då kraftigt bevisat sitt lidande och sin uppståndelse från de döda. Orden förefaller visserligen hårda och dunkla, och när det mänskliga förnuftet får fatt i dem och får höra dem, så hånler det åt dem. Men när enfaldiga hjärtan kommer över dem och den helige Ande uppenbarar ordet för dessa, så att de av hjärtat tror därpå, då har dessa ord med sig en sådan kraft och eld, att hjärtat hänger sig fast därvid och förblir därvid och låter sig därför både pinas och dödas. Och av denna predikan har de kära apostlarna Petrus och Paulus och de andra med dem inhämtat och lärt så mycket, att de av ett enda språk hos Moses gjort hela predikningar. Ja, de har därav gjort en hel bok, ett helt nytt testamente, vilket hela världen med sitt förnuft, sin vishet och sin konst icke kan begripa.

Sålunda heter det i 1 Petr. 1:10: "Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på." Var står hos Moses något skrivet om Kristi Ande? Eller vem har sagt för Petrus, att Kristus har funnits före alla profeter, och att det var den helige Ande som var uti profeterna och genom dem profeterade om Kristus? Är dessa ord något som har sitt upphov från en fiskare i Betsaida, eller från en högvis skriftlärd eller från en klok hedning? Nej, det är uppenbarelsens ord genom vilka den helige Ande, som förut genom profeternas mun profeterat om Kristus, har så rört och upplyst Petri hjärta, att han kunnat förstå profeternas förutsägelser och uttyda och utlägga dem för andra.

Likaledes när det heter i 1 Petr. 3:22: "han som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, furstar och makter har blivit lagda under honom." Varifrån har Petrus fått detta? Han har det för visso icke ur sitt eget förnuft, utan från det gamla testamentets heliga skrift. Men han har det icke utan genom den helige Andes uppenbarelse. Genom denna drar han den slutsatsen: "Är Kristus uppstånden från de döda och uppfaren till Guds högra sida i himmelen, så är han för visso en herre över alla änglar. Varje ängel är så mäktig, att alla konungar på jorden med all sin makt är blott ett stoftgrand mot honom. Men Jesus Kristus, kvinnans säd eller livsfrukt, är en herre över alla änglar, icke blott över de onda och fördömda, utan också över de goda och saliga." Så talar Petrus på grund av gudomlig uppenbarelse.

Men är Jesus Kristus, kvinnans säd och alltså hennes riktige son, uppfaren till Guds högra sida i höjden och vorden en herre över alla änglar, så måste han vara lik Gud, ja, själv vara Gud. Ty vår Herre Gud sätter icke någon bredvid sig, som är en skapad varelse och icke jämlik med honom. Därför är det skrivet i Jes. 42:8: "Jag är HERREN, det är mitt namn. Jag ger inte min ära åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder." Och i Ps. 71:19: "Gud, vem är dig lik?" Likaså i Ps. 86:8: "Herre, ingen är dig lik bland gudarna." Eftersom nu Jesus Kristus, Marias son, sitter bredvid Gud, så måste han vara jämlik Gud och själv Gud. Så skulle jag vilja ta Moses, Psaltaren, Jesaja och den helige Ande som apostlarna hade, och därav göra ett lika så gott nya testamente, som det apostlarna gjort. Men emedan vi icke har den helige Ande i så rikt mått, så måste vi dricka ur deras brunn.

Det måste därför ha varit en skön och härlig predikan, som vår Herre Kristus höll för lärjungarna, då han begynte på Moses och alla profeterna och uttydde för dem alla de skrifter som handlade om honom. Deras hjärtan blev också med rätta därigenom uppvärmda och brinnande. Det måste ha varit något mycket gott och ljuvligt att höra, när han så för dem förklarade skriften, vilken förut varit dunkel och tillsluten för dem. Så är det första löftet om kvinnosäden dunkelt och mörkt för det mänskliga förnuftet. Orden blir idel hårda flintstenar och vassa törnen, av vilka det icke kan pressa ut någonting. Det blir tvärtom därigenom allt mer förvirrat och tar anstöt. Men när uppenbarelsen kommer till, då blir det, som sagt, den insikten att kvinnans eller jungfruns naturlige son är sann Gud och människa, vilken i sin egen kropp har övervunnit djävulen, skaffat bort synd och död, och i stället åter infört rättfärdighet och liv.

Men en sådan predikan är endast för de fåkunniga och enfaldiga. De kloka och visa lyssnar icke till den. De kan heller icke tåla den. Det ser man på de skriftlärde och fariséerna, vilka på det giftigaste förvränga alla Herrens Kristi ord, han må tala, hur han vill. Gör han tecken och under, så säger de, att han gör dem med hjälp av Beelsebul, djävlarnas överste, och är en trollkarl. Alltså är denna predikan avsedd för de dåraktiga kvinnor och tokor, som har köpt kryddor och kommer för att smörja Herrens lekamen, utan att tänka på att graven är förseglad och bevakad av väktare. Likaså är den ämnad för de fattiga fiskare, som icke vill vara visa såsom judarnas fariséer och hedningarnas filosofer, utan tar sitt förnuft till fånga under Kristi lydnad och säger: "Detta har Gud talat. Därför tror jag det. Om också förnuftet tycker, att det är dåraktigt, så behagar det likväl mig, och mitt hjärta blir därigenom brinnande. Därför förblir jag därvid och vågar liv och lemmar för det." Därför må var och en se till, att han måtte vara en enfaldig lärjunge i den heliga skrift. Ty de som är visa kan icke fatta det. För dem förblir skriften en tillsluten bok. Augustinus klagar att han till att börja med gav sitt förnuft fria tyglar, då han ville utforska skriften, och i nio år arbetade på att med förnuftet begripa den. Men ju mer han studerade den, desto mindre förstod han. Slutligen blev han vis av skadan och insåg, att man måste sticka ut ögonen på förnuftet och i stället säga: "Vad skriften säger, det låter jag bli att försöka utforska med förnuftet och tror det med enfaldigt hjärta." Om man gör så, blir skriften klar och ljus, fast den förut var dunkel. Likaså säger Gregorius - och jag må undra hur den mannen kommit på ett så förträffligt ord -: "Den heliga skrift är ett vatten, i vilket en elefant simmar och drunknar, men vari ett lamm vadar såsom i en grund bäck." Kort sagt, det duger icke att vilja läsa den heliga skrift med förnuftet. Men när uppenbarelsen kommer till, såsom det här skedde med lärjungarna, då blir det något av.

Moses är, som sagt, den som Herren först börjar med, när han uttyder skriften för lärjungarna. Han tog ur Moses icke blott det första löftet om kvinnans säd och utlade det, utan otvivelaktigt också andra kärnspråk. Såsom då Gud med en ed lovade Abraham (1 Mos. 12:3 och 22:4) att i hans säd skulle alla släkten på jorden bli välsignade. Likaså språket i 1 Mos. 49:10: "Spiran skall icke varda tagen ifrån Juda, ej heller en mästare ifrån hans fötter, till dess hjälten kommer, och honom skola folken tillfalla. Han varder bindande sin fåle vid vinträd och sin åsninnas son vid den ädla vinkvisten. Han skall två sina kläder i vin och sin mantel i vinbärs blod. Hans ögon äro rödaktigare än vin och hans tänder äro vitare än mjölk." (Gamla övers.) "Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga." (SFB) Orden är dunkla och förseglade, i synnerhet det som säges om att två manteln samt om röda ögon och vita tänder. Men när en sådan predikant eller uttydare kommer som här Kristus, så blir de klara och uppenbara.

Ur profeterna torde Herren ha tagit det språket i 2 Sam. 7, där David får löftet om Kristus: "När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt. Jag skall vara hans fader och han skall vara min son." Och i Ps. 132:11: "HERREN har svurit David en ed, en sann ed som han ej skall ta tillbaka: "Av din livsfrukt  skall jag sätta kungar på din tron." (SFB) "Herren har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: 'Jag skall sätta dig ditt livs frukt uppå din stol.'" (Gamla övers.)

Dessa och andra språk ur Moses och de andra profeterna förklarade vår käre Herre Kristus för de två lärjungarna. Och skriften, som förut var för dem som idel sten och mörker, blev därigenom för dem idel ljus och eld, så att deras hjärtan blev brinnande. Detta bevisar, att för en rätt insikt i den heliga skrift fordras uppenbarelsen d.v.s. att den helige Ande såsom den rätte uttydaren förklarar orden, utvärtes genom den muntliga predikan, och invärtes genom upplysning i hjärtat. För judarna var ordet, som predikades om Kristus, såsom hårda stenen. Men för lärjungarna, som hörde det och tog emot det med allvar och ett uppriktigt hjärta, var det ljus och eld, som rörde deras hjärtan, upptände dem och gjorde dem frimodiga och förnöjda.

Vi skall gärna läsa och höra Guds ord och den heliga skrift och flitigt sysselsätta oss därmed. Ty den helige Ande är verksam genom ordet och lär oss att rätt förstå det. Det kan vi här se på lärjungarna. De talar under vandringen om skriften och ville gärna tränga in i den, men kan icke. Då sluter sig Herren till dem och håller en härlig predikan för dem. Han tar språk ur Moses, profeterna och psalmerna och förklarar för dem, så att de förstår skriften. Så skall det även gå för oss. Om vi med allvar begrundar den heliga skrift, så skall den bli vårt hjärtas lust och fröjd. Vi skall då lära rätt känna Kristus, hur han burit våra synder, och hur vi skall få evigt liv med Abraham, Isak och Jakob, om vi blott blir enfaldiga lärjungar och dårar, såsom dessa lärjungar och kvinnorna var.

Ty för den boken, som kallas den heliga skrift, passar inga kloka mästare eller disputerare. Gud har givit oss andra vetenskaper. Där må du vara klok, disputera, forska och fråga vad som är rätt eller orätt. Men här, när det gäller den heliga skrift, och Guds ord, skall du låta motsägelsen och frågandet fara. Säg i stället: Detta har Gud sagt, därför tror jag det. Här duger det icke att disputera och fråga, hur eller vad. Utan här heter det: Låt dig döpas och tro på kvinnans säd Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, att du genom hans död och uppståndelse har syndernas förlåtelse och evigt liv. Fråga icke, varför eller hur det kan vara så. Blir du stilla vid ordet, så blir ditt hjärta brinnande, och du skall därav ha lust och glädje. Men vill du disputera och fråga, hur det kan vara så, då har du redan kommit bort från sanningen och från det rätta förståendet av skriften. Lärjungarna här varken disputerar eller frågar. De binder sig vid Herrens Kristi ord och lyssnar till vad han säger. Då tränger också ordet med makt in hos dem och deras hjärtan blir så upplysta, att de icke mer tvivlar på det, utan är glada, muntra och förnöjda, som om de hade gått genom en eld. Amen.


Logosmappen | Till början