Innehåll
Martin Luther: Huspostilla 

18 Söndagen efter Trefaldighet

Fariseerna hörde att Jesus hade gjort sadduceerna svarslösa och samlades kring honom. En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov och frågade: "Mästare, vilket är det största budet i lagen?" Matt. 22:34-36

Till detta evangelium hör i synnerhet två stycken. Det första handlar om den lagkloke som frågar, vilket bud som är det yppersta i hela Mose lag. Det andra handlar om hur Herren Kristus frågar fariséerna tillbaka, vad som syntes dem om Kristus, eftersom David genom andeingivelse kallar honom sin herre.

Den första frågan är ett bevis på att judarna hade råkat i stor blindhet, så att de glömt de tio buden, vilka likväl till och med småbarnen kan. Ett sådant barn skall ju på en sådan fråga kunna svara: "Det första och största budet är detta: du skall inga andra gudar hava jämte mig." Fariséerna och de lagkloka hade emellertid kommit ifrån detta och råkat i en sådan dårskap, att de tvistade om det förnämsta budet. Och därvid sade den ene, att det var budet om offer, en annan det omallmosor, den tredje det om fasta, åter en annan det om hur man skulle kläda sig. Så ser man, hur det går, när människor avfaller från Herrens bud och företar sig andra gärningar, efter sina egna tankar och utan Guds ord. Så har det gått också för munkarna och nunnorna, vilka varit ivriga att gå i kloster, och där företagit sig en särskild gudstjänst, i det att de förpliktat sig till kyskhet och fattigdom, allt utan Guds befallning, till dess de till slut förlorat Guds ord och glömt vad tro och kärlek är och likväl berömmer de sig av den olycksaliga klosterlevnaden såsom vore den ett fullkomlighetens stånd.

Nu kan, Gud ske lov, ett barn på tio år, säga vad som är ett fullkomligt stånd, och det bättre än alla munkar och nunnor. Dessa tänker nämligen blott på sin klosterlevnad, men en kristen säger: "Att vara fullkomlig är att frukta och älska Gud samt bevisa nästan gott, ty något annat har ju Gud inte befallt oss att göra." Detta vill de andra inte förstå. Det vet jag säkert. Ty annars skulle de ju överge sina egna dåraktiga företag och beflita sig om den rätta lydnaden för tio Guds bud. Men varav kommer sådant oförstånd och sådan olydnad? Det kommer inte av något annat, än att människor låter ordet fara och i stället företar sig en del utvärtes gärningar, som väcker ett visst uppseende och ser vackra och goda ut. Man iakttar t.ex. vissa dagar, klär sig ovanligt och äter och dricker inte vad andra äter och dricker. Sådant faller i ögonen och förvillar människorna. Emellertid försummar man de viktigaste gärningarna och buden nämligen att älska Gud och bevisa människorna allt gott. Detta ser vi här på fariséerna och de lagkloka. Ty dessa frågar efter det yppersta budet i lagen just därför, att de inte själva var ense därom, utan den ene höll ett, den andre ett annat för det förnämsta.

Alltså innehåller denna berättelsen en välbehövlig varning, i det att vi av den ser, hur så höga män varit så blinda och inte förstått, vilket som var det största och vilket det minsta budet. Och ändå var de lärare, som skulle vara ledare för de andra och undervisa dem om den gudstjänsten. Så förhåller det sig också med de oförståndiga munkarna. Du kan ju fråga vem som helst av dem, om goda gärningar och om vad du skall göra för att bli salig. Han kommer då inte att visa dig till de tio buden utan säger i stället, att du måste gå i kloster, höra mässan, vallfärda till helgonen, fasta och mera sådant.

Detta är att visa människor från de tio buden och den rätta vägen och in på avvägar som leder till Utopien. (Ett uppdiktat lyckoland, namnet betyder "Ingenstans".) Och det är den slutliga lönen för människoläror när man företar sig sådana gärningar som Gud inte har befallt. Därigenom blir människorna så förblindade, att de inte längre ser de tio buden utan förlorar dem ur sikte. Annars borde man väl kunna vara så pass kvick, att man svarade: Det som Gud har bjudit och befalla det är det förnämsta. Men fariséerna och de skriftlärda, munkarna och nunnorna kan inte detta.

Därför skall vi akta oss för en sådan villfarelse och fly all självtagen andakt. Däremot skall man hålla katekesens lärdomar för viktiga och därmed undervisa folket om vad det bör göra. I katekesen får man höra, att vi skall älska Gud och inte ha andra gudar, d. ä. inte akta någonting högre än Gud och Guds ord och förr lämna och lida allt. Om du nu gör detta, så är du i det högsta och bästa stånd som finns.

"Ja", säger de, "så gör vanliga kristna, men jag vill göra något särskilt fromt. En vanlig kristen stiger inte upp om natten för att bedja, men jag vill stiga upp för att deltaga i nattlig mässa. Han äter kött, men jag vill äta fisk. Han kläder sig på vanligt sätt, jag vill skaffa mig särskilda kläder." Så går det till slut därhän, att de blinda människorna sysslar så mycket med sin självtagna andakt, att de alldeles glömmer bort tio Guds bud.

Därför är det en synnerligen viktig lärdom som Herren här ger oss, nämligen att det första budet är att älska Gud, och det, som är detta likt, är att man skall älska sin nästa så som sig själv. Ty i dessa två stycken innefattas allt som kan predikas eller läras om goda gärningar. Ur den källan skall allt flyta fram och åter flyta in i den. Ty det står fast: vill du tjäna Gud, så kan det inte ske på annat sätt, än därmed att du älskar Gud och din nästa.

Denna läran skall också framkalla en ganska sträng dom på den yttersta dagen. Var och en känner ju väl till, hur det gick till i påvedömet. Den som ville tjäna Gud, han tänkte inte på tio Guds bud utan gick i kloster, företog vallfärder, anropade helgonen och tjänade Gud med fasta och helg. Sådant kallade man då för gudstjänst.

Men att tjäna, det betyder ju att göra, vad man befaller dig. Därav följer då, att den som vill tjäna Gud på rätta sättet, han måste göra, vad Gud befaller och inte vad honom själv gott synes. Vad befaller då Gud? Här står, att om du vill tjäna honom, så behöver du inte därför gå eller löpa långa vägar eller ge ut mycket pengar för det. "Älska Gud och din nästa." Kunde väl Gud förelägga dig ett mer näraliggande sätt att tjäna honom eller låta dig tjäna för bättre pris, än att han vill räkna det så som om du bevisat det mot honom själv, när du älskar din nästa och gör henne allt gott? Det är ju en underbar lära, att när du gör gott mot din nästa, så är detta en gudstjänst och är gjort mot Herren själv.

Denna lära, säger jag, skall på den yttersta dagen åstadkomma stort allarm. Ty Kristus säger själv, att de gudlösa då skall fråga: "När såg vi dig hungrig eller törstig?" Men Kristus skall svara och säga: "Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig." Det är alltså visst och fast, att när du ger en fattig kristen en skjorta, en rock eller blott en dryck vatten, så har du gett det åt Kristus. Och här får ingen göra någon åtskillnad.

Är det nu inte bedrövligt, att vi försummar denna möjlighet och inte besinnar, att vi så lätt kunde tjäna vår Herre Gud och likväl inte gör det? Vi föreställer oss, att om vi blott visste, var Kristus var att finna, så skulle vi skynda dit och bära till honom allt vad vi ägde. Men vad tjänar sådana funderingar till? Vi hör ju här, att det andra budet är likt det första. Därav följer ju, att vår Herre vill taga emot allt vad vi gör vår nästa och räkna det, som om det vore bevisat mot honom själv.

Du säger: "Herren Gud är ju i himmelen." Än sedan - han är ju också här nere på jorden. När du ser en kristen lida nöd, så kan du därför veta, att Kristus lider och behöver din hjälp. Han säger ju själv, att han på den yttersta dagen skall klaga över, att vi har låtit honom lida hunger och törst.

Men som sagt, det är bedrövligt, att vi har denna läran så klar och tydlig och likväl slår den i vädret, som vore den idel lögn och dikt. En sådan otro och olydnad låter sig inte ursäktas därmed, att vi säger, att vi inte vetat det. Ty här står: det andra budet är det första likt. Den som älskar sin nästa, han älskar således Gud. Därför skall också det utslaget fällas på den yttersta dagen: "Hade du tjänat din nästa, så hade du tjänat mig, och jag skulle ha lönat dig i rikt mått. Men nu hade jag fått dö och förgås, för så vitt det hade berott av dig." För en sådan dom borde vi akta oss, ty med den följer den eviga fördömelsen.

Under påvedömet var det vanliga att gamla riddare, krigare, jurister och andra, som tyckte sig ha ägnat sig åt en fördömelsevärd sysselsättning, sade, att de dittills hade tjänat världen, men nu ville de börja tjäna Gud. Och så gick de i kloster och blev munkar eller eremiter. Men det var djävulen som bedrog dem att göra så. Ty den som vill tjäna Gud, han skall inte gömma sig i någon vrå utan bli kvar mitt ibland människorna och tjäna dem med vad han förmår. Därvid skall han vara viss på att han tjänar Gud, som befallt det och sagt: Det andra budet är det första likt. Med munklivet tjänar man honom inte. Ty inte nog med, att han aldrig har befallt ett sådant liv, så är det också stridande mot kärleken och den rätta gudstjänsten, om vilken Herren här predikar.

På samma sätt gick det till hos judarna. De gjorde allt slags ont mot sin nästa, men tyckte, att de hade ställt allt väl för sig, när de blott slaktade många kor och kalvar. Men vad säger Herren Gud i Ps. 50:8-10? "Det är inte för dina slaktoffer jag vill gå till rätta med dig, dina brännoffer har jag alltid inför mig. Jag vill inte ta tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor, ty alla skogens djur är mina, boskapen på de tusen bergen." Likaså säger han också på andra ställen, att han inte behöver deras guld, deras tempel eller annat, utan om de ville tjäna honom på det rätta sättet, så visar han dem till nästan: "Du har hustru, barn, tjänare, grannar, furste, husbonde och människor i många olika stånd; där finner du nog att göra; tjäna mig där. Vill ditt barn inte vara lydigt och fromt, så tag fram riset och tukta det frimodigt. Vill din tjänare inte förhålla sig rätt, så straffa honom eller visa honom på dörren. Är din granne fattig, bedrövad eller sjuk, så hjälp, trösta och tjäna honom. Var din överhet huld och trogen. Därmed tjänar du mig."

Det är bedrövligt, att detta inte vill gå oss till hjärtat. Vad vi har syndat och gjort illa mot Gud, det vill han inte tillräkna oss utan förlåta. Vi skall blott tjäna vår nästa och göra väl mot henne. Då vill Gud räkna det, som om vi gjort det mot honom själv och i rikt mått belöna oss därför. Om man nu inte visste, hurudan världen är med sitt väsende, hur hon inte frågar efter varken Guds löften eller hans hotelser, så kunde man lära det här. Ty vad gör både borgare och bönder annat än att de utan blygsel slår Gud i ansiktet, drager honom i håret och trampar honom med fötterna. Var och en tänker ju bara på, hur han skall bli rik och samla på hög, det får sedan gå med nästan som det kan, även om hon därvid dör och förgås.

Kunde man blott tro, att det man bevisar nästan, det bevisar man Gud, så skulle man av hjärtat bäva för en sådan otro hos världen. Men det finns ingen, som tror, att det är sant, såsom Herren ock själv säger i Matt. 25, att de gudlösa på den yttersta dagen skall fråga: "Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig?" Men det skall inte hjälpa dem. Ty liksom Herren här säger, att det andra budet är det första likt, så skall han också där säga: "Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig."

Detta är den första lärdomen, som vi hämtar ur dagens evangelium. Gud give, att vi måtte ta den till hjärtat, så att var och en skulle anse det som en tjänst mot Gud, att han tjänar sin nästa. Då skulle hela världen bli full av Herrens tjänst. En dräng i stallet, en jungfru i köket, en gosse i skolan skulle vara idel Herrens tjänare, om de med flit fullgjorde, vad fader och moder, husbonde och matmor ålagt dem. Då skulle varje hus vara en verklig kyrka, i vilken intet annat övades än Herrens tjänst.

Men ingen vill ta det till hjärtat; ingen vill tjäna sin nästa. Var och en ser blott på, hur han kan tjäna sig själv och befordra sin egen nytta. Liksom man genom kärleken till nästan tjänar Gud, så tjänar tvärtom världen rent ut sagt djävulen, när hon så litet bryr sig om att visa kärlek till nästan. Men detta skall ta en bedrövlig ände. Ty hur skulle Gud kunna vara belåten med det, då han likväl lagt sin tjänst så nära oss, att var och en kan av sitt hus och sin kammare göra en kyrka av guld, prydd med idel ädelstenar och pärlor, och vi tvärtom i vårt överdåd underlåter detta och hellre vill tjäna djävulen än Gud?

Lär alltså här, att den som tjänar sin nästa och gör henne gott, han tjänar inte blott sin nästa utan också Gud. Ty här står att Gud vill betrakta denna tjänst så som om den vore bevisad mot honom själv. Annars skulle Kristus inte ha sagt: "Det andra budet är det första likt."

Men den som inte vill låta sig bevekas därav, att han kan skapa ett himmelrike här på jorden och av sitt eget hus och sitt jordiska arbete göra en kyrka och ett Guds hus, han må fara sin väg. Ty liksom du här på jorden kunde skapa ett paradis och en himmel om du tjänade din nästa, (ty därmed tjänar du då också Gud i himmelen), så bereder du tvärtom åt dig själv ett helvete på jorden, när du tjänar djävulen, ty han hör till helvetet. Det gör intet till saken, att du inte nu ser eller känner det. Med tiden kommer det nog att märkas, så att du får både se och känna det samt ropa ack och ve över dig själv och din olydnad. Det är således av nöden, att vi lär oss väl inser detta och ständigt övar oss i kärlek till vår nästa. Ty det är därför, som Gud har givit oss mun, ögon, händer, fötter, penningar, gods, förstånd och sådant mer, för att vi skall efterkomma hans befallning och förbli i hans tjänst.

Liksom nu läran om kärleken till Gud och nästan angår livet här på jorden, så vill det andra stycket, som säger oss vems son Kristus är, lära oss, hur vi efter detta livet skall kunna få ett bättre, ja, ett evigt liv. Ty vi kommer inte till himlen därigenom att vi vet att vi skall älska vår nästa, även om vi griper oss an det bästa vi förmår med att i gärning bevisa denna kärlek. Så tänkte fariséerna, vilka trodde att om de blott hade Moses, så skulle det inte behövas något mer.

Men Kristus visar oss här, att detta inte kan hjälpa oss till det eviga livet. Vi måste komma längre och rätt lära oss, vad Kristus är och vems son han är. Fariséerna visste väl, att Kristus skulle vara Davids son. Men Kristus lär oss här, att det inte räcker med detta. Ty om han inte vore något mer än Davids son, så måste han dö liksom David, och kunde blott ha ett timligt rike. Men Kristus har ett evigt rike, och David, hans stamfader, kallade honom genom andeingivelse herre. Hur stämmer det nu överens, att Kristus är på en gång Davids son och Davids herre?

Detta är nu den fråga som fariséerna inte kan svara på, liksom än i dag ingen jude kan svara på den. Här är det inte tal om nästan, om kärleken eller om goda gärningar, utan här är det endast fråga om att lära sig vems son Kristus är. Den som vet det, han kan inte taga miste om vägen till det eviga livet.

För att vinna evigt liv är det nämligen inte nog, att vi känner till lagen och vet vad vi bör göra, utan det återstår sedan också att fullborda det med gärningen. Och därmed går det mycket trögt för oss, eftersom våra hjärtan är onda och syndiga. Därför behövs det därjämte, att man flitigt inpräglar hos sig, vad Kristus är. Därför framställer Kristus denna fråga: Vems son är Kristus, som efter köttet är Davids son? Herren vill med denna fråga uppmana judarna och oss alla att hålla Kristus för en högre person och betrakta honom med andra ögon, än som om han blott vore Davids son. Ty David kallar honom ju inte son utan sin herre, och det en sådan herre som sitter på Guds högra sida och under vars fötter Gud vill lägga alla hans fiender. Han är också Davids herre, d. ä. han är inte blott människa utan ock sann Gud, född av Fadern i evighet. Eljest hade David inte kallat honom herre, om han inte vore något mer än en människa och endast Davids son. David var ett det största helgon och en den mest upplyste konung. Likväl kallar han Kristus, som är hans son, för herre.

Därmed ville David säga och bekänna rent ut: "Min son står högt över mig. Jag är också en konung och kallas hans fader. Men han är min herre, ja, en sådan herre, som sitter på Guds högra sida och på Guds befallning regerar över alla sina fiender." Eftersom han är en människa, är det lätt att räkna ut, vad han har för fiender, nämligen djävulen och döden. Och Paulus drar också i 1 Kor. 15:25 en sådan slutsats av denna psalm. Skall nu djävulen och döden ligga under fötterna på denne Davids son, eftersom han är Herren, så följer därav, att en gudomlig kraft och allmakt finns hos honom. Annars skulle han lika litet som andra människor kunna övervinna döden och djävulen.

Alltså leder Herren oss på rätta vägen till det eviga livet. Lagen är en god, nyttig och alldeles nödvändig lära. Ty den visar oss, vad vi skall göra, om vi vill leva Gud till behag, tjäna honom och slippa att lida straffet för våra synder. Men lagens lära hjälper oss blott för det timliga livet. Att få komma till det eviga livet när vårt liv här är slut, därtill hjälper oss inte lagens lära. Ty vi kan inte vinna det eviga livet utan att vara fria och lösta från alla synder. Det må så vara, att lagens lära är oss given, för att vi skall göra mindre synd, men synderna blir dock inte därmed utplånade. Därför måste man utöver lagen ha en annan lära, som visar oss, hur vi skall bli befriade från synderna. Ty eftersom vi inte kan fullkomligt hålla lagen, så uträttar lagen blott det hos oss, att vi får ett ont samvete och för syndens skull fruktar för Guds vrede och dom.

Mot denna oro som lagen verkar i samvetet har nu denna fråga hjälp att ge, nämligen därigenom att du lär dig förstå, vad Kristus är och vad han har gjort. Här säger Kristus själv, att han inte blott är Davids son, vilket judarna höll honom för att vara, utan också Davids Herre, det är sann Gud av evighet. Vad gör nu denne Guds Son? Han utblottar sig själv, såsom Paulus säger, och blir människa och dör på det heliga korsets stam. Och varför det? Därför att han är Guds lamm, d. ä. det offer som Gud själv utsett för världens synd. Sedan han dött, uppstår han åter på tredje dagen från de döda till ett evigt liv och sitter på Guds högra sida. Detta bör vi lära oss om Kristus och lägga väl märke till. Ty den som kan detta, han får hjälp. Den som inte lär sig det, han måste förgås i synd och död. Vi är nämligen allesamman syndare, och lagen förmår inte blott inte att hjälpa oss från synden, utan den till och med anklagar oss inför Gud och gör oss därmed till riktiga syndare. Då står vi där och kan, åt oss själva lämnade, varken komma fram eller tillbaka. I synd är vi avlade och födda. Ju längre vi lever, desto mer växer och förökas synden hos oss. Den ligger nämligen inte på oss såsom en annan börda, som vi kan lägga bort och kasta ifrån oss, utan hon sitter i märg och ben och lemmar och lämnar oss därför ingen ro. Detta måste vi erkänna, om vi blott vill öppna ögonen och se oss själva in i hjärtat.

Då ligger den enda räddningen och hjälpen däri, att vi lär oss vem Kristus är. Om du först vet vem Kristus är och sedan också får höra vad han gör, då är du hjälpt. Är du en fattig syndare som mycket brutit mot Guds vilja, så se här: denne Kristus har Gud sänt för att lida och betala för dina synder. Varför skall du då oroa dig för en skuld, som en så rik herre har tagit på sig och redan betalt? Det kommer endast an på, att du med fast tro tillägnar dig detta lidande och denna död.

Allesamman ha vi döden framför oss. Den kan ingen undkomma. Från den kan ingen rädda sig, han må vara så mäktig, stark, rik, vis och helig som helst. Döden är den sold eller lön som synden ger. Rom. 6:23. Men nu har du ju hört, var vi finner syndernas förlåtelse, nämligen ingen annanstans än hos Kristus, som har dött för synderna. När denne Kristus hade dött, blev han likväl inte kvar i döden utan uppstod igen ifrån de döda. Detta är ju bevis på, att han är herre också över döden.

Liksom du genom honom har syndernas förlåtelse, så hoppas också att genom honom få det eviga livet, så att han på den yttersta dagen skall uppväcka dig och göra dig evigt salig. Detta är att känna Kristus rätt och veta vems son han är, nämligen att han är Davids son, eftersom han är människa, men också Davids herre, såsom den som sitter på Guds högra sida och har sina fiender, synd, död och helvete, under sina fötter såsom en fotapall. Den som behöver räddning från dessa fiender, han skall därför inte söka den hos Moses, inte hos lagen, inte i sina gärningar och sin fromhet, utan hos Davids son och herre. Där finner han den med visshet.

De blinda fariséerna förstår inte detta. Därför frågar de inte efter Herren Kristus, utan nöjer sig med att de av lagen vet, hur man bör älska Gud och nästan. Det är dock omöjligt att känna Gud och ännu omöjligare att älska honom utan att känna Kristus. Såsom Herren säger i Matt. 11:27: "Ingen känner Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd."

Detta är också skälet, varför Herren just här kommer med denna fråga. Det är som om han ville säga: "Ni vet ju väl, att man bör älska Gud, men ni kommer sannerligen aldrig att älska Gud rätt av allt hjärta, av all själ och av allt förstånd, om ni inte först lär att rätt känna Kristus och veta, vem han är." Ty hur kan man annars veta, vilken nåd och barmhärtighet Gud har bevisat oss? Det är inte någonting ringa, att Gud har skapat oss och gett oss liv och lemmar och allt. Men av detta har vi nytta blott en liten tid, medan vi lever på jorden.

Men godhetens och nådens översvinneliga rikedom ser vi däri, att Gud inte skonar sin enfödde Son utan ger honom ut till korsets död för oss, på det att vi, frigjorda från synden, må evigt leva genom honom. Detta är en evig, omätlig, outgrundlig kärlek och nåd, som ingen människa kan förstå utan att känna Kristus. Inte heller kan någon, utan att göra detta, rätt älska Gud.

Alltså ser vi vad de skriftlärda och fariséerna vinner därpå, att de frågar och frestar Kristus. De vinner intet annat, än att Kristus öppet inför var man överbevisar dem om, att de visserligen kan tala åtskilligt om kärleken till Gud, men i själva verket inte har en gnista av den kärleken i sina hjärtan, eftersom de inte känner Kristus. Men om de inte älskar Gud, som bevisat dem så mycken nåd och gjort dem så mycket gott, hur skulle de då kunna älska nästan, som behöver deras hjälp, men för sin fattigdoms skull inte kan göra dem något gott igen?

Därför skall vi hålla denna läran kär och av hjärtat tacka Gud för att vi inte längre vandrar i sådan stor blindhet, som förr rådde under påvedömet och på Jesu tid bland judarna. Ty vi har nu läran om Kristus ren, så att vi genom den inte blott vet, hur vi skall bli fria från synden och bli saliga, utan också får den helige Ande, som genom denna lära driver oss till att på rätt sätt och av hjärtat börja älska Gud och nästan.

Det förläne vår käre Herre Kristus Jesus oss alla. Amen.


Logosmappen | Till början