Om rättfärdiggörelsen

Fristående kommentar till Juhani Martikainens textutläggningar

Den rättfärdiggörelse som vi kallar den allmänna rättfärdiggörelsen är evangeliets huvudsats och trons grund. Därför finns den nämnd och behandlad i snart sagt hela bibeln, visserligen med andra ord och formuleringar.

Se Guds Lamm, som borttager världens synder! Joh. 1:29. Inte några troendes synder utan alla syndares. Paulus utlägger detta så att han jämför det som skedde genom Adam med det som skedde genom Jesus: Alltså, likasom det, som kom genom en enda människas fall, för alla människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda (Kristus), för alla människor till en rättfärdiggörelse, som medför liv. Rom. 5:18. Verbformen 'leder' i satsens senare del ska vi inte låta förvilla oss. I vers 16 heter det 'ledde' till en rättfärdiggörelsedom.

Denna rättfärdiggörelsedom över alla människor föll i och med Jesu uppståndelse från de döda: ... Jesus, vår Herre, vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull. Rom. 4:25. D v s han utgavs för att vi var syndare och uppväcktes för att vi var gjorda rättfärdiga. De två satserna svarar mot varandra. Om inte vi hade blivit rättfärdiggjorda i Kristi död, då kunde han inte ha utropat 'Det är fullbordat'. Det som då var fullbordat var nämligen det som han skulle göra: borttaga världens synder. Och den som är utan synd är rättfärdig.

När Jesus har burit och betalt synderna, då är de verkligen borta - nämligen ur Gud Faders lista. Han (Gud) tillräknar icke människorna deras synder. 2 Kor. 5:19. (Att de ännu kan ligga på våra samveten är en annan sak, och därifrån faller de också bort när evangeliet om den allmänna rättfärdiggörelsen förkunnas och skapar tro i oss på densamma.)

Detta, att vi alla är syndare i vårt Adamskött och ändå alla rättfärdiga i Kristus, blir särskilt åskådligt genom det gamla uttrycket 'Ställföreträdaren'. Jesus tog på sig att representera oss alla, gick inför Fadern i vårt ställe och fick då utstå våra synders straff, och det som sen hände på påskdagens morgon var att vi alla - eftersom han var vår Ställföreträdare - uppstod rättfärdiga, nämligen i Guds ögon, så som han ser saken. Det är detta som avses med med orden Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Upp. 20:6. Vi har del i hans uppståndelse, eftersom han är vår ställföreträdare. Han är Förstlingen för de avsomnade.1 Kor 15:20.

Men vi bör naturligtvis få veta om vår rättfärdighet i Kristus och hur Fadern är sinnad mot oss, annars går vi trots allt förlorade. När vi nu i Kristus är försonade med Gud, d v s han ser oss som snälla barn som inte strider mot honom genom våra synder, så uppmanar oss nu Paulus: 'Låten försona er med Gud'. 2 Kor. 5:20. D v s vänd om från er fåfänga kamp för egen rättfärdighet och lyssna i stället i tro på evangeliet om den allmänna rättfärdiggörelsen!

Detta är nu våra levnadsregler: Eftersom vi är försonade i Kristus med Gud, då bör vi låta försona oss så att vi inte längre strider mot Gud. Eftersom vi är gjorda rättfärdiga och heliga i Kristus, då bör vi anamma detta budskap, så att vi också verkligen anser oss rättfärdiga och heliga i honom. Detta är ju för övrigt den rätta innebörden av helgelsen: att tro på den helgelse som Kristus har helgat oss med genom sitt blod.

Vi är alltså rättfärdiggjorda, heliga och försonade i Guds hjärta, och när vi lyssnar till detta budskap, då kommer allt detta också in i vårt hjärta. Vårt liv är redan i himmelen, i Kristus, på Guds högra sida, hos Gud i hans hjärta. Det får vi tro på och leva av - och då är vi rättfärdiggjorda också 'subjektivt', men märk väl: inte i någon ny rättfärdiggörelse, utan i den samma allmänna.

I detta sammanhang, ifråga om anammande av evangelium, brukar man tala om subjektiv rättfärdiggörelse. Men egentligen borde man inte använda uttrycket i onödan, för det blir lätt för oss en huvudsak. Det som vi ska fästa vår tro på är nämligen vad Gud har gjort och som vi alla äger i Kristus. Vår egen tro åstadkommer ingenting utöver vad vi alla äger i den allmänna rättfärdiggörelsen. Vi bara anammar den - av Guds nåd.

Det är ju så att den som av Guds nåd ser sig som syndare är tvingad att söka efter en rättfärdighet som är helt utom oss. Klarar man sig däremot någotsånär, då talar man gärna om villkor för att Guds nåd ska gälla, som Bibel 2000 har saken formulerad i Rom. 4:16. Nej, Guds nåd är trons grund och förutsättning, inte tvärtom.

Man kan nog misstänka att det också i andra bibelöversättningar har kommit in formuleringar här och där som fördunklar sanningen i just detta ämne. Människan vill så gärna ha sig själv medverkande ifråga om frälsningen. Det är förnuftsvidrigt att tro på en nåd helt utanför oss.

Den rättfärdighet som vi fick i Jesus genom hans död gäller för alla tider, både bakåt och framåt. Den fanns inbakad redan i protoevangeliet som gavs i Edens lustgård. Den finns beskriven i Lagen och i Profeterna. Jesaja skriver 'Han (Gud) kastade allas våra synder på honom.' Jes. 53:6.