Om himmelrikets nycklar
Juhani Martikainens fördjupade utveckling av löse- och bindennyckeln, i anslutning till textutläggning för 23 s. efter pingst, andra årgången.

Evangelium är en tvåfaldig nyckel, som antingen befriar människan från lagen till följd av hennes tro - eller låser in henne under lagen till följd av hennes otro.

Vanligen säger man, att lagen är bindenyckel och evangeliet lösenyckel. Detta är så intrummat i vår andliga vokabulär, att annorlunda definitioner fordrar närmare utredning. Sakinnehåller bör i varje fall förbli detsamma.

När fariséerna läste lagen, kringgick de den och tolkade den på ett lättvindigt sätt. Då smakade naturligtvis inte Messiasevangeliet heller - som de hade tillgång till i skrifterna.
Frågan är nu hur Jesus själv band dessa hala ormar. Svaret är att de förblev bundna i den otrossynd som de befann sig i, eftersom bara evangeliet, som de inte godkände, skulle ha kunnat lösa dem. Det som hände var att detta blev bekräftat i himmelen. Domen blev fast i himmelen. (Jmfr. 'att göra er kallelse och utkorelse fast' 2 Petr. 1:10.) Och dom utdelas som bekant för lagöverträdelse, i detta fall en lagöverträdelse i form av otro mot evangelium. Evangeliet var således nyckelen och lagen var fängelset, vars dörr blev tillreglad.

Vi människor gör alla en myckenhet av synder. Bara en bråkdel av dem inser vi och bekänner. Antingen de kommer oss till kännedom eller inte, obekända eller bekända, är de alla utstrukna genom Jesu blod i himmelen inför Gud. 2 Kor. 5:19. Därför är det bara otrossynden gentemot evangeliet som längre kan fördöma oss inför Gud.

Det är således inställningen till evangelium som är det avgörande. Innan fariséerna hade hört Jesu vittnesbörd om sig själv, att han var den utlovade Messias, var de ännu på sätt och vis obundna, men när evangeliet kom och de inte tog emot det, då fälldes domen och de blev definitivt bundna. Man kan säga både att de band sig själv och att evangeliet band dem och att Jesus band dem - vid deras otrossynd d.v.s. under lagen. Synden blev så att säga bekräftad inför Gud. Det är ju inför Gud (i himmelen) som bindningen gäller - inte hur fariséerna och vårt köttsliga sinne tycker att knutarna är tilldragna. Visserligen var det deras vägran att erkänna sin synd enligt Guds (rätta) lag som var orsaken till deras avvisande av evangeliet, men det ändrar inte det faktum att det avgörande var deras otro gentemot evangeliet (Jesus själv).

Brodern som har försyndat sig, men inte vill erkänna det (Matt. 18:15-17) är ett parallellfall till fariséerna. Eftersom han inte erkänner synden, har han inte något behov av evangeliet. Han förblir därför bunden i synden och otron under lagen. Det som händer är att detta bekräftas i himmelen (vers 18). Evangeliet nämns visserligen inte i sammanhanget, men just det att evangeliet inte får komma till tals med mannen via syndens erkännande är det avgörande i situationen.

Inför Gud är, enligt detta sätt att se, evangeliet en nyckel både för lösandet och bindandet. Genom mottagandet av evangeliet blir samvetet löst från lagen, och är löst också inför Gud (i himmelen). Och genom otron i förhållande till evangeliet blir samvetet bundet under lagen. M.a.o. bekräftas (i himmelen) inför Gud det tillstånd som den ohörsamme redan befinner sig i. 'Den som inte tror, han är redan dömd.' Joh. 3:18.

Lagen kan inte på samma sätt som evangelium fungera som nyckel inför Gud, eftersom Gud själv lägger tyngdpunkten på inställningen till evangeliet. Detta framgår också av Jesu ord på den yttersta dagen. "Det ni inte har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni inte gjort mot mig". Matt. 25:45. Då 'mina minsta' enligt Matt. 18:6 är de 'som tro på mig', blir det alltså också på den yttersta dagen fråga om inställningen till evangeliet, Jesus själv och de som tror evangeliet. Det blir då inte fråga om enskilda synder såsom tjuveri och liknande. Nyckeln är evangeliet men låset eller banden är lagen, som säger: Du gjorde icke.

Evangeliet kan som nyckel både låsa in under lagen och befria från lagen. Men det är lagen som sen håller den ohörsamme fången bunden. Och på liknande sätt håller evangeliet den hörsamme fången under sig. Detta är också innebörden i Jesu ord 'Mig är given all makt'. Eller översatt: Evangeliet är givet all makt. Och lagen är underordnad evangeliet på liknande sätt som Mose är underordnad Kristus.

Men vem binds och vem inte?

Hur var det med publikanen i templet? Kanhända hade någon predikat lag för honom innan han kom till templet. Han var i varje fall bedrövad och kände av lagen, men detta var inte en verklig eller en egentlig bundenhet. Han motsatte sig nämligen inte evangeliet, och Gud lämnar inte någon i sticket som anropar honom. Den lag som vi predikar åt en som faller till föga, den binder honom inte, den gör honom bara bedrövad i samvetet och driver honom till evangeliet.

Den lag som vi däremot predikar åt en som inte erkänner sin synd och lagens auktoritet ändrar ingenting hos honom. Han är redan bunden i synden. Så är också den syndande brodern i Matt. 18:17 alltjämt som en hedning eller publikan utan tro. Han blev inte det genom övertalningsförsöken. Det som hände var att bindningen under lagen bekräftades i himmelen. Det avgörande därvid var inte lagens predikan utan det att han genom sin vägran att erkänna synden inte var benägen att ta emot evangelium. Den bundenhet som gäller i himmelen har ytterst med otro mot evangeliet att göra, även om denna otro föranleds av att man inte vill erkänna sin synd.

Det är klart att man kan säga som förr, att lagen binder och evangeliet löser, men med detta talesätt leds man lätt in på fel spår beträffande lagens möjligheter. Det är bättre att säga, att evangeliet är nyckelen, att evangeliet är det som uppenbarar tron och otron hos människorna och antingen befriar från lagen eller låser in under lagen. Eller: evangeliet löser från lagen genom sin närvaro hos människan, och genom sin frånvaro överlåter det människan åt lagens band. Månne inte detta också är mera enligt bibelns vokabulär och mening. I Mose lag fanns ingen duglig nyckel, eftersom alla skulle ha blivit inlåsta. Men Jesus kom med evangeliet, som är nyckelen i dubbel måtto. Ja, han är själv nyckelen, domaren. Han, nådens och fridens furste, 'har nycklarna till döden och dödsriket'. Upp. 1:18.

Tillbaka till textutläggningen | Index