Ur "Förmaning till alla evangeliska predikare"

- där var och en kristtrogen människa må hava rättelse utav, huru hon sig skicka skall, då förföljelse påkommer för Guds Ord skull.

Allom kristnom och evangeliskom predikarom över hela Sveriges rike önskar jag, Olaus Petri, Jesu Kristi onyttige tjänare i hans helga Evangelio, nåd och frid och stadfästelse i Guds ord och Jesu Kristi kunskap.

Käre bröder i Kristo Jesu! Denna världens väsende haver sig så att vi alltid skola förmoda oss få höra buller och rumor emot det helga Evangelium, till vilket vi av Gud skickade äro (ehuru ringa och svaga vi dock äro) att vi det rent och klart förkunna skola, och bekänna vår tro för hela världen, fruktandes för ingen varken hög eller låg. Och fast än då oss kommer ofta ångest och förskräckelse uppå av sådana buller och rumor och vi månget försmädligt ord, förtal och motsägelse höra måste, så skola vi icke för den skull övergiva vår befallning, utan sätta vårt goda rykte, ja, halsen med, i skansen för Guds skull, giva oss Gudi i våld, bedjandes honom om den helga Andes bistånd att vi kunde bliva fasta ståndandes, och tänka uppå att det är ingen ringa befallning som oss given är.

Äro vi själva skröpliga och oförståndiga, så är dock befallningen stor. Vi draga en dyrbar skatt i ganska skröpliga lerkar, vi äro svaga, låtandes oss snart förskräcka. Men Evangelium som oss befallt är, är Guds kraft, allom till salighet som däruppå förlita sig, och därigenom varder djävulens rike och regemente nederslaget, vilket han ingalunda lida kan. Ty rasar och rumorar han emot oss som Evangelium förkunna skola, och uppväcker sin ledamot emot oss. Och fastän djävulen med sitt anhang är oss alltför mäktig, ty de äro många och starka på hans sida, och vi äro få och svaga på vår sida, så hava vi dock (Gud vare lov!) den trösten, att Kristus, som starkare är än djävulens makt, är med oss, eftersom han själv utlovat haver att han vill vara när oss till världens ända.

Därför skola vi vara vid en god tröst: den är starkare som är med oss än den som är med världen. Djävulen som är en furste över världen, han må med sin värld rasa och rumora det mesta han kan och förmår emot Guds ord, varder han dock likaväl intet skaffandes. Han haver ock alltid tillförne upphävt sig genom sin ledamot emot Guds ord, men han haver dock avgått med sitt eget nederlag. Så varder honom ock i allt hans buller visserligen gångandes. Han synes understundom till en tid hava vunnit, och de som föra Ordet lida förföljelse och varda dödade. Men i det samma han synes vinna, tappar han, och i den snara som han haver utlagt till att fånga en annan med, däruti varder han själv bekajad med sitt hela anhang.

Dock han låter icke av för den skull att han varder en gång nederslagen, utan när han är övervunnen i det ena så kommer han igen med det andra och upprättar så alltid något nytt. Det skola vi vara vissa uppå att vi aldrig (så länge vi vilja bliva vid vår befallning) äro honom fria. Förty Kristi rike, det vi med Evangelium upprätta skola, slår djävulens rike ned, ty måste vi ju alltid förmoda oss motstånd av honom och hans värld, och alltid hava buller och ofrid. Och om än han understundom efter världens anseende låter oss hava frid, så bedrager han oss då allrasnarast med lättja och försummelse, så att vi som till äventyrs stodo fasta när buller och förföljelse var uppå färde, varda med frid och rolighet nederslagna, som man ser (Gud bättre det!) i en lång tid i kristenheten tillgånget vara.

När daglig förföljelse skedde efter Kristi uppfärd till himla i några hundrade år, stod kristenheten i sitt rätta flor, och vordo många hundrade tusende martyrer dödade för Kristi namn och Evangelii skull. Då stadfäste biskopar och präster deras lärdom med sitt eget blod. På den tiden rasade och rumorade djävulen genom sin ledamot hedniska förstar och tyranner emot Guds ord, och lät för fot ihjälslå alla dem som Evangelium bekänna ville. Men ju mera han satte sig däremot, ju mera växte det till, så att han med förföljelse platt intet skaffa kunde. Och när han det såg att hans anslag intet hjälpa ville, så vände han sig (som han alltid plägar) på en annan sida, och lät dem som Evangelium förkunna skulle hava frid och rolighet. De kommo ock med tiden till stora rikedomar, och så begynte de som allena skulle hava aktat på Guds ord befatta sig med världsligt bekymmer och herradöme. Och så fick djävulen överhanden med frid så att Evangelium vart nederlagt, vilket han med ofrid och förföljelse aldrig bekomma kunde.

Det är oss (käre bröder) ett gräsligt exempel. När vi hava ingen förföljelse är befruktande att vi varda så nederslagna, som vi se att det haver tillförne tillgått. Därför rådde Kristus som världen övervunnit haver, oss därtill att vi skola vaka och bedja, att vi icke falla uti frestelse. Den Evangeliska saken hörer Gudi till allena. Skall hon hava framgång så måste det vara Guds verk, och intet människoverk. För den skull ligger oss allra största makten däruppå, att vi icke taga det så före att vi mena oss vilja gå det igenom med någon människas makt eller visdom. Ty när vi äro så till sinnes, då faller det ned med oss förrän vi det själva besinna kunna. Gud måste man bedja därom att det med frukt igenomgånget varder.

O give Gud, att vi kunde taga hans Evangelium så före, att det skedde efter hans sinne och icke efter vårt! Amen. Amen.

Logosmappen