Kyrkogemenskap i fornkyrkan och i den lutherska kyrkan

Av Tom G. A. Hardt

I. Fornkyrkan

  1. Den falska synen på den ena, alltomspännande fornkyrkan

  2. Den sanna fornkyrkan är den som utesluter heretiker, den slutna kommunionens kyrka

  3. Heresins "överallt" och "av alla"

 

1. Den falska synen på den ena, alltomspännande fornkyrkan

Då vi befattar oss med det ämne som idag skall behandlas, står vi ansikte mot ansikte med en härva av allvarliga missförstånd och avvikelser beträffande hur den kristna kyrkan genom tiderna har handskats med frågan om kyrkogemenskap både teoretiskt och praktiskt. Detta är konsekvensen av det faktum att vi nuförtiden står under påtryckning av den ekumeniska rörelsen som med alla medel propagerar för tanken att kyrkan åtminstone ursprungligen varit en, att sålunda ursprungligen alla kristna praktiserade kyrkogemenskap med varandra, och att den delade kristenheten är ett jämförelsevis nytt faktum. Vår plikt skulle då vara att återgå till den ursprungligen existerande enheten.

Denna tanke kan redan återfinnas hos en sådan man som den schweiziska reformatorn Zwingli och hos hans andliga fader Erasmus, humanisten. Zwingli vädjade i sin debatt med Luther i slottet i Marburg 1529 till denna idealkyrka, den ena ursprungliga kyrkan, där man kunde ha skilda åsikter men dock, naturligtvis, som en absolut nödvändighet praktiserar kyrkogemenskap med läromässigt avvikande. Vi finner samma åsikt bland olika ekumeniker på sextonhundratalet. Tanken på den ena urkyrkan erhöll med tiden kanske sitt starkaste fäste i England och den anglikanska kyrkan, från vilken den har upptagits av dagens högkyrkliga tankeskolor inom de olika bekännelserna och också av dagens ekumeniska rörelse, vilka alla är inspirerade av detta ideal om urkyrkan.

En mycket rörande och mycket vacker bild av denna ena kyrka finner vi i den anglikanska biskopen Thomas Kens (1637-1711) testamente, där han bekände: "Jag dör i den heliga katolska och apostoliska tron, bekänd av hela kyrkan, före schismen mellan öst och väst." Vi hör en nostalgisk dragning till det förflutna, en längtan efter en fred som inte längre är för handen, men tröstas dock av den sats som slutligen tilläggs: "jag dör enkannerligen i Englands kyrkas gemenskap, som den står åtskild från alla påviska och puritanska nymodigheter." Ett än mer fascinerande uttryck för längtan efter den ena, odelade kyrkan finner vi hos biskopen av Göteborg, Bo Giertz, den välkände och mycket beundrade svenske konservative teologen. I sin mycket populära och spridda "Kristi kyrka", kapitlet "Una sancta", säger han om urkyrkan: "Från Spanien kunde man resa längs hela Medelhavet och djupt in i Arabien eller upp längs Armeniens berg. och vart man kom eller var man landsteg, kunde man gå in i kyrkorna, deltaga i nattvarden och uppleva som en underbar sanning vad någon okänd hymndiktare från dessa sekel skrev i den 'ambrosianska lovsången', vårt Te Deum: 'Íver hela jordens krets bekänner dig den heliga kyrkan'." Konciliet i Nicea, där vår nicenska trosbekännelse antogs 325, är för Giertz "den Ena, världsomfattande Kyrkans stora triumfdag".

För Giertz liksom för så många andra som följer denna fascinerande, glödande bild som har trollbundit många själar, är den ena kyrkan en eftersom hon är "katolsk" i betydelsen "vidsynt", "dogmatiskt omfattande". Detta är av ytterst stor betydelse för behandlingen av vårt ämne, Giertz skriver: "Avståndet mellan en gammaltroende judekristen i Jerusalem och en nyomvänd grekisk slav i Korint var säkert större, än den naturliga distansen ter sig i dag mellan en pingstvän och en romersk katolik. Men trots dessa våldsamma spänningar bevarades enheten. Den vilade på en helig förpliktelse." Enligt Giertz vilar kyrkans enhet inte på enhet i lära. Kyrkan är för Giertz ett slags organism, en enhet som växte fram ur de apostoliska församlingarna, konstituerade av denna historiska förbindelse, trots de ständigt växande formerna. Denna organism kallas av Giertz "Kristi kropp", som sålunda beskriver den yttre, synliga sammanslutningen, alldeles som den romantiska rörelsen under1800-talet såg Europas gamla nationer och politiska institutioner som "kroppar" av detta slag. Detta slags terminologi tillåter, naturligtvis, tanken på att kroppen "splittras", kroppen får "sår" genom söndringar osv. I enlighet härmed skriver Giertz: "Trädde apostlarna upp i dag, blev de ställda inför splittringen i ett enda medelstort svenskt samhälle, skulle de gripas av förfäran och förebrå oss att ha skurit sönder och sargat Kristi heliga lekamen." Det faktum att en romersk katolik och en pingstvän inte firar sakramentet tillsammans är sålunda för denna obestridligen konservativa teolog en synd som har splittrat Guds Kropp. Att inte ha kyrkogemenskap är sålunda en synd.

Giertz är dock inte helt omedveten om fakta som går stick i stäv med den harmoniska bild som ges ovan. "Tid efter annan uppstodo söndringar", skriver Giertz, men: "Somliga av dem läktes ut av sig själva. Andra kvarstodo som lokalt begränsade eller betydelselösa minoriteter. De mera svårartade ledde till uppkomsten av självständiga nationalkyrkor, ofta i fjärran land långt bortom den romerska rikskyrkan. Dock fanns där hela tiden den stora moderkyrkan, som ständigt tillväxte. I mer än åtta sekler ägde hon bestånd." Som biskop Ken syftar biskop Giertz på delningen mellan Íst och Väst och härmed på åren 867 och 1054, då banden mellan Rom och Konstantinopel brast, "den stora moderkyrkans" gränsår. Dess förstörelse orsakas inte av falsk lära utan av fall då praxis ställs mot praxis, i detta fall då papalistisk centralism ställdes mot de lokala kyrkornas autonomi. Då han konfronteras med denna tragedi utropar Giertz med en tysk teolog: "tillbaka till det Ena, tillbaka till det Hela! Tillbaka, bortom konfessionerna, till den ostyckade Kristus"! Riktigt - enligt grundvalarna för den teologi som nu utvecklats - bekännelserna, också den lutherska kyrkans bekännelser, ställs under fördömande, då de i sanning med största säkerhet orsakat delningar inom kristenheten.

Det vi nu hört ur munnen på en högst inflytelserik, konservativ ledare inom lutherdomen kan lika gärna härstamma från det som kan kallas ett uttalat ekumeniskt verk, Stephen Charles Neills "A History ofthe Ecumenical Movement 1517-1948 ". Liksom hos Giertz betraktas de dogmatiska spänningarna som om de hade "karaktären av familjegräl" och uteslutna är bara de som inte alls är kristna, som gnostikema. Kriteriet för den sanna kyrkan är att hon var världsomspännande,"konciliet i Nicea företrädde Kyrkan från Spanien till Hindu Kushs sluttningar". Begränsningarna i admissionen till de gudomliga akterna, som denna författare de facto känner till, tänkes riktade mot hedningar och fiender. Författaren försäkrar oss att läran om att "den som... kommunicerade... med de besmittade blev därigenom själv besmittad" har utvecklats av "puritaner sådana som Lucifer av Cagliari", ett namn som för författaren genom dess demoniska associationer träffande beskriver ursprunget till tanken om att kyrkogemenskap inte liberalt borde praktiseras. Neill vet något mer än Giertz om närvaron av heretiker, men de spelar ingen framträdande roll i kyrkans historia.

 

2 Den sanna fornkyrkan är den som utesluter heretiker, den slutna kommunionens kyrka

Denna långa presentation av en syn som helt visst inte är min och som helt visst inte är sann har sin plats i denna föreläsning helt enkelt för att klargöra vilka förutsättningarna för varje behandling av vårt ämne verkligen är. Allt som sagts fram till nu har betraktats som självklart, något som står klart för förnuftet, höjt över all diskussion. ─ndå måste just denna diskussion föras, och den har förts, och mer än så. Det ytterst vetenskapliga och tillförlitliga verket av den bortgångne Werner Elert, professor i Erlangen, "Abendmahl und Kirchengemeinschaft in der alten Kirche, hauptsächlich des Ostens" ("The Eucharist and Churchfellowship in the Ancient Church, mainly in the East") har, i sanning, helt krossat den falska framställning ni en stund lyssnat till Dess engelska översättning har redigerats av Lutheran Church Missouri Synods förlagshus, vilket kan sägas vara ett tecken på att den inte har varit välkommen utanför den konservativa lutherdomens läger. Den går tvärt emot vad som är godtagbart inom den etablerade, ekumeniska teologiska världen. Kanske är det verkliga argumentet mot det helt enkelt att det inte tjänar något förnuftigt syfte, inte befrämjar någon god sak, inte har någon aktualitet, som lärda män säger när de vill tiga ned något skandalöst akademiskt arbete. Det finns bara ett enda likartat arbete, ett av Martin Wittenberg,- tidigare professor i Neuendettelsau. Bayern, kallat "Kirchengemeinschaft und Abendmahlsgemeinschaft". Det har nyligen igen utkommit på tyska och publicerats på engelska och lettiska och jag är glad att jag kan hänvisa mina lyssnare till det. Min framställning idag, så långt den gäller fornkyrkan, kommer huvudsakligen att bygga på Elert.

Vi vänder oss nu till fornkyrkan och ställer några frågor. Vilka var föreskrifterna beträffande kyrkogemenskap? Kunde man "var man landsteg", kommunicera? ┼r avgränsningama ämnade bara gentemot de "svåra" heretikerna. som per definition inte alls var kristna? Var fanns heretikerna? Var de bara få? Var den gamla kyrkan dogmatiskt allomfattande?

Utan tvivel fanns det i fornkyrkan åtminstone några mänskor med en inställning lik den moderna vi lyssnat till. Tertullianus talar om heretiker som "kommer samman, lyssnar tillsammans, ber tillsammans" med dem som har en annan tro, ja, utan att ens göra åtskillnad mellan döpta och odöpta. Tertullianus' anmärkning antyder dock att han talar om något helt extraordinärt och ovanligt, något man knappt kan tro på. Dessa heretiker visade sin falskhet också genom andra öppet anstötliga former av beteende som lekmannapredikan, innefattande predikande kvinnor. Om allt detta måste förstås som exceptionellt, måste man medge att det å andra sidan är möjligt att av de många säkerhetsåtgärderna mot heretiska infiltrationer sluta att det fanns kristna som mera regelbundet försökte få tillgång till altaren där de inte var välkomna. Det finns klagomål av S:t Basilius den Store (c- 330-379) att ljumma katoliker vänjer sig vid att delta i det mycket dominerande antinicenska partiets gudstjänst. Sankt Basilius ber andra om brev för att sätta stopp för dessa brott mot regeln som förbjöd kyrkogemenskap med heretiker.

Dessa regler var inte mänskogjorda disciplinära föreskrifter, utan, naturligtvis, grundade på Nya testamentets klara lära, där Kristus säger: "Tagen eder till vara för falska profeter" (Matt- 7:15) och S:t Paulus ber oss "draga oss ifrån" dem som har en annan lära som i Rom.16:17. Också utväxling av den liturgiska, kristnahälsningen med dessa heretiker är förbjuden,? "ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar" (2 Joh.v.11). S:t Paulus' pastorala brev, vars kanoniska karaktär aldrig ifrågasattes före den tid då folk ville leva i en pluralistisk kyrka, är helt klara beträffande frågan om kyrkogemenskap: "En som kommer partisöndring åstad må du visa ifrån dig sedan du en eller två gånger har förmanat honom" (Tit- 3:10). Vi borde i detta sammanhang begrunda det faktum att oförmågan att erkänna sådana ord som äkta apostoliska ord bygger på den märkliga idÚn om en nödvändig utveckling, vilken förutsätter att sådana ord inte kan ha nedtecknats förrän en lång tankeprocess ägt rum, en som förde oss från de första kristnas enkelhet till den välreglerade, väldisciplinerade men också mindre andligt sinnade tidiga katolska kyrkan. Detta är dock ett helt ogrundat antagande utan några bevis som underbygger det, förutom den lika ogrundade evolutionsdogmen. Vår tids upptäckt av Qumransektens väl reglerade liv lär oss för övrigt att Nya testamentet skrevs i en värld där alla kännetecken på en fast kyrklig ordning var för handen. För att summera: allting fanns där ända från allra första början.

Kyrkofäderna presenterar ofta läran om kyrkogemenskap i samband med sin behandling av sakramenten. Både S:t Ignatius av Antiokia (c. 35 -c 107) och S:t Justinus Martyren (c. 100-c- 165) bekräftar förbudet att ha gemenskap med kättarna på samma gång som de betonar tro på inkarnationen och realpresensen. St. Ignatius gör det alldeles tydligt att bara de som ger sitt bifall till den apostoliska undervisningen admitteras till sakramentet, om vilket de kristna lär att det är Kristi kropp och blod. Man skall inte inbilla sig att S:t Ignatius skulle ha admitterat någon som lärde att denna samma kropp och blod "inte är här". "Didaskalia" (början av 300-talet) kräver sålunda att diakonen av varje besökare fordrar besked om huruvida han hör till kyrkan eller till en sekt. De "Apostoliska dekreten" (sent 400-tal) kräver i det fallet en legitimation liksom också synoderna i Elvira (306) och Arles (314). Synoderna i Antiokia (341) och Karthago (345-348) upprepar förbudet mot att admittera okända mänskor till liturgin. Synoden i Laodicea (360) förbjuder t.o.m. den yttre närvaron av varje kättare i kyrkobyggnaden och förbjuder de katolska att vara närvarande i heretiska kyrkobyggnader. I alla dessa fall tänker man inte på kyrkogemenskap bara som gemenskap i sakramentet utan också som bönegemenskap. (Då Elert tror att i två fall någon gemenskap med heretiker vid bedjandet av psalmerna har praktiserats, anser jag att han misstar sig. Sjungandet av psalmer var en mans uppgift, medan de andra lyssnade, då psalmböcker ännu inte fanns.) De stängda dörrarna, som tvingade besökarna att lämna kyrkan efter predikan, stängdes före bönerna började. Det skall också minnas att denna strikthet utövades i dödsstunden. Det är en ofta hörd åsikt att i articulo mortis skulle gemenskap tillförsäkras kättarna, men detta beror på ett missförstånd av kanon 13 vid konciliet i Nicea, som tydligt talar om botgörare vars botgöringstid förkortas om de förväntas dö.

Att reglerna betäffande communicatio in sacris faktiskt tillämpades i all sin stränghet visas av kyrkofadern Johannes Krysostomos' (c. 347-407) olyckliga lott. I Alexandria hade en ärkepresbyter gett eukaristin till en kättersk, manikeisk kvinna och blev följaktligen därför exkommunicerad. Då en annan presbyter och fyra munkar, kända som "de långa bröderna", fortsatte att ha sakramental gemenskap med ärkepresbytern, exkommumcerades också de. De vände sig till S:t Johannes i Konstantinopel, som tillförsäkrade dem bönegemenskap, vilket kan betraktas som den nivå botgörare kan uppnå före sin slutliga admission till eukaristin. Slutet på historien är att S:t Johannes Krysostomos som ett resultat av denna veritabla kedjereaktion blir avsatt och sänd i landsflykt.

Också på den andra sidan stängslet råder likadana förhållanden. Då en monofysitisk patriark av Antiokia en eller två gånger hade kommunicerat med de katolska, förvägras han som följd härav gemenskap med sina egna bröder och blir slutligen avsatt. Regeln "ingen gemenskap med heretiker eller skismatiker", nulla communicatio in sacris cum haereticis aut schismaticis", erkänns allmänt och kan göra anspråk på att vara en ekumenisk tro, den enda existerande. Alla är eniga om att man måste vara enig före man har gemensam kommunion.

Att gemensam konununion innebar en gemensam kyrka erkändes sålunda allmänt. Då staten, som så ofta, önskade en förenad statskyrkas stabilitet, var statens enda önskan att få till stånd en gemensam kommunion, inte att på något sätt blanda sig i teologiska angelägenheter. Var och en tilläts av staten att ha sin egen tro, så länge som han tog sakramentet på föreskrivet sätt. En katolsk biskop förehålls sålunda år 369 av en ariansk kejsare att kommunicera med arianerna för att fred skall stiftas. Biskopen vägrar, firar sin egen katolska mässa och sänds i landsflykt av kejsaren. Biskopen har därigenom visat att det inte är en akademisk sak att bekänna den nicenska trosbekännelsen, det är inte att upprepa en formel, utan att praktisera den nicenska trosbekännelsen är att låta de slutliga förbannelser som faktiskt knutits till slutet av trosbekännelsen förverkligas vid altarräcket, som det dogmatiska "vi fördömer" som följer "vi lär" alltid har inneburit att kättarna förvägrats tillgång till sakramentet.

Mot denna bakgrund kan vi förstå den stora 900-talsteologen S:t Johannes av Damaskus, då han säger: "Vi måste med all kraft hålla fast vid principen att varken motta eukaristin av kättare eller ge dem den . " Detta är en röst inte från en ostörd, oanfäktad, homogen, sluten värld utan från en lidande kyrka under mohammedanismens ok. Denna konflikt med en hednisk stat gjorde inte kampen mot heresier mindre viktig, öppnade inte det stängda altaret.

Vi har redan hört att några människor är böjda att betrakta det vi nu beskrivit som riktat mot sådana grova kättare som de facto redan lämnat den kristna tron. Detta stämmer dock inte överens med existerande fakta sådana vi känner dem. Kyrkomötet i Nicea kräver t.ex. omdop bara av efterföljarna till Paulus av Samosata som förnekade treenigheten. Andra grupper anses ha ett giltigt dop. Senare räknades också montanister, sabellianer och eunomianer till dem som inte hade giltigt dop. Långt viktigare är dock att arianer, macedonianer, novatianer, apollinarianer o.a. betraktades som lagligen döpta. Med få undantag erkänns den bibliska kanons auktoritet och till dess ordalydelse görs hänvisningar i de dogmatiska konflikterna.

Werner Elert har samlat fall som skall visa att uteslutandet av kättare från liturgin inte svarade mot en allmän motvilja mot deras personer. Ett visst teologiskt samarbete med en tredje part kunde utvecklas, ömsesidiga diskussioner äga rum på ett vänligt sätt och t.o.m. en viss humor visas. Motståndarens subjektiva ärlighet kunde tas för given. Allmänt talat finns det inte mycket rum för "Levantens spekulativa läggning" , ett begrepp som biskop Neill introducerar i sina lärda strävanden att förklara fornkyrkans historia. Detta begrepp motsvarar på ett högst beklagligt sätt alltför väl en annan liknande tanke, den om "den prelogiska människan", en uppfinning av moderna och inte vidare logiska forskare. Fornkyrkans människor var alla lika oss, lika kloka och lika dåraktiga som vi. De kände sina fränder lika väl som vi gör. Dock hade de med säkerhet en annan lära än den vi har om kyrkogemenskap.

 

3. Heresins "överallt" och "av alla"

Vi ska idag inte behandla den ursprungliga betydelsen av uttrycket semper, ubique et ab omnibus, det alltid, överallt och av alla som återfinns hos S:t Vincent av Lerinus (död före 450) och som tros vara ett sätt att upptäcka den kristna sanningen. Låt det vara nog att säga att det har blivit mycket missförstått och att det, vad det än betydde, inte hjälpte St- Vincent särskilt mycket, då han slutligen förföll till kätteri. Idag brukar vi detta uttryck - tvärt emot vad som ofta sägs - för att säga att heresi definitivt inte är något betydelselöst, inget som tystas bara genom att man ser på den Stora Kyrkan, den Kyrka som står över all diskussion. Kätteri har förutsagts i Kristi ord: "många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och skola förvilla många". (Matt. 24:5.) Heresier är i enlighethärmed stora imponerande rörelser, medan de katolska finner tröst i att vara den lilla hjord som förutsägs av Kristus.

Först av allt kan vi låta Elert påvisa några intressanta fakta som visar oss den katolskakyrkan som en av många kyrkor. Före Konstantinus hade den katolska kyrkan ingen privilegierad ställning över de heretiska sammanslutningarna. Vid denna tid kunde de olika kyrkorna inte ens övervaka sina medlemmars byte av bekännelse, t.ex. i Alexandria. Också efter kejsar Theodosius' direktiv år 380 mot kättarna, kunde de, trots allt, ha kyrkor i själva huvudstaden. En fornkyrkans historiker berättar för oss om en jude som för vinnings skull lät sig döpas i Konstantinopel av arianerna och macedonianerna bara för att slutligen avslöjas under sitt besök hos novatianema. Elert vidhåller att omkring år 500 "erbjöd huvudstaden en brokig blandning av samfund helt jämförbara med de tyska eller engelska metropolerna idag". En annan levande beskrivning av Elert lyder: "Niceaner, semiarianer, eunomianer, macedonianer. apollinarier lever sida vid sida på samma ort. De förnicenska novatianerna hade vid samma tid brett ut sig och för en lång tid spreds ett nät av församlingar över många delar av samma område. Härtill kom efter Khalkedon monofysitema, som i sin tur splittrade igen."

Också förutom Elerts och före honom har man fört fram bevis för att kätteri i fomkyrkan var långt mer utbrett än man vanligen antagit. Fomkyrkohistorikem Eusebius' tystnad beträffande kyrkolivet i mellersta och östra Mindre Asien kan bero på det faktum att kristendomen i dessa områden var kättersk. S:t Ignatius av Antiokia utelämnar också i sina brev vissa kyrkor i Mindre Asien som förekommer i Uppenbarelseboken, trots att han innefattar resten av kyrkorna. Det är frestande att anta att S:t Ignatius ansåg att de utelämnade kyrkorna nu blivit helt kätterska. Det kätteri som nämns i Uppenbarelseboken kunde då ha chockerat den ortodoxa kristenheten under tiden före Ignatius' brev. Man kan ytterligare visa på att breven i Uppenbarelsebokens andra kapitel de facto upptas av communicatio in sacris cum haereticis, för vilken synd annars berömvärda rättrogna församlingar anklagas, 2:14, 2:15, 2:19.Den blotta närvaron av kättare i en församling, balamiterna, nikolaiterna, en kvinnlig lärare, är en synd som skall ångras.

Alldeles som kätteriet så kan tillskriva sig ubique, "överallt", omfattas den också ab omnibus, "av alla". Då jag skrev den första versionen av denna föreläsning för omkring 40 år sedan (!) gjorde jag sorgfälligt ett undantag för S:t Augustinus, hos vilken jag fann tanken att kyrkans legitimitet kunde bevisas av hennes antal och geografiska allmännelighet. Jag tror inte längre på denna skolboksvisdom. Då S:t Augustinus t. ex. säger att den katolska kyrkans auktoritet har fört honom till evangelierna, menar han helt visst inte det nonsens vi hör av romerskt-katolska. Han talade om den första kyrkan, urkyrkan, som kunde bevisa evangeliets auktoritet, inte om något slags senare kyrka, som för sig själv pretentiöst gör anspråk på en auktoritet över evangeliet. Likaså då han talar om att den sanna kyrkan är spridd överallt och att kätteriet är lokalt begränsat, tänker han på sin egen kyrka i obruten succession från den första, ursprungliga kyrkan, där de apostoliska kyrkorna som grundats överallt behöll den sanna läran, medan de kätterska innovatörema inte kunde visa sin dogmatiska härkomst på detta sätt utan de var lokala företeelser utan band till det apostoliska förflutna, till det apostoliskac "ubique". S:t Augustinus skulle sålunda inte ha blivit en donatist, också om de hade lyckats sprida sig överallt, medan S:t Augustinus' efterföljare skulle ha begränsats till hans säte Hippo Regius i Nordafrika. Så långt tror jag det är helt korrekt att se honom i full enhet med hans bröder, de andra kyrkofäder vilkas vittnesbörd vi nu skall citera.

Före jag gör så, skall jag för er uppenbara källan till dessa citat, vilket skall visa att det jag framställer för er är en väsentlig beståndsdel av det lutherska arvet, att den rättrogna lutherska kyrkan alltid har varit medveten om sin fulla överensstämmelse med kyrkofäderna på denna punkt. Mina kommande hänvisningar är alla hämtade från den store lutherska1600-talsdogmatikern Johann Gerhard (1582-1637), som framför dem i sin berömda "Loci". Det skall inte glömmas att ordet "patrologi" usprungligen hämtats från hans stora samling av patristiskt material, och att lutheranerna, särskilt de s.k. gnesiolutheranerna på 1500-talet, var de första att öppna detta fält för lärd teologisk undersökning. Gerhards citat återupplivades på 1800-talet av den stora lutherska konfessionalisten och liturgisten Wilhelm Löhe i Neuendettelsau (l 808-1872), som avtrycker dem i sina "Drei Bucher von der Kirche", "Tre böcker om kyrkan". Det borde inte förvåna er då ni hör att Löhes mest kända efterföljare idag är professor Martin Wittenberg, till vars verk om gemenskap jag redan hänvisat er.

De lutherska fäderna i alla tider har sålunda vördnadsfullt lyssnat till S:t Basilius den stores vittnesbörd, då, själv ansatt av en kättersk majoritet i sitt stift, talar om de tre männen i den brinnande ugnen och skriver: "De lär oss vad som skall göras då ingen delar vår åsikt. Mitt bland flammorna prisade de Gud; de såg inte på mängden som talade emot dem, men var tillfreds med att vara samstämmiga fastän de bara var tre."

Theodorus Lector (tidigt 500-tal) nämner i sin kyrkohistoria en ordväxling mellan påven Liberius (påve 352-366) och den arianske kejsaren, som frågade påven: "Hur stor del av världen har du bakom dig, som säger emot på detta sätt?" Liberius svarade: "Genom min ensamhet förlorar Sanningens Ord ingenting. De var en gång också bara tre som motsatte sig konungens påbud."

Likaså mot arianerna skriver S:t Gregorius av Nazianzus (329-389) följande ord: "Var finns de som dömer kyrkan efter antal och försmår den lilla hjorden, som mäter gudomligheten med mått och sätter mänskorna så högt, som sätter sand högt och avvisar världens ljus, som samlar musslor och försmår pärlor? De har husen, vi har invånarna - de har kyrkorna, vi Gud; ja, vi är den levande Gudens tempel, ett levande offer, ett andligt brännoffer. De har mänskorna, vi har änglarna, de fräckhet och djärvhet, vi tron, de hot, vi böner, de guld och silver, vi trons rena lära."

S:t Johannes Krysostomos talar samma språk: "Vad är nyttigast, att ha mycket halm eller ädelstenar? Inte i hopens antal utan i kraftens uppriktighet består den sanna majoriteten. Elia var bara en men hela världen räckte inte till att uppväga honom."

För att sammanfatta citerar vi S:t Hieronymus (c. 342-420), som säger mot en pelagian: "Det att ni har många som du gör dig inte alls katolsk; tvärtom bevisar det att du är en kättare." För att ge detta citat dess fulla tyngd ger jag det också i dess latinska original, som kan vara ett tillbörligt och passande slut på denna första del av vår föreläsning.

"Multitudo sociorum nequaquam te catholicum, sedhaereticum esse monstrabit."

Tom G- A Hardt

(Ívers. Johan Lumme)


Del II - Innehåll - Logosmappen