Budskapet om Kristi fullbordade verk
förfuskas genom liturgiska experiment

INFÖR FLODEN av alla de idéer som idag getts spelrum inom vår kyrkas gudstjänstliv har vi orsak att fråga, hur det härefter skall bli med den gudstjänstens inre logik, som hittills dominerat dess uttrycksformer. Skall församlingen tvingas nöja sig med yrvädret av självgjorda profeters hugskott och "självförverkliganden"? Skall de bärande balkarna i bygget rivas undan?

LÅT OSS GÅ till saken via den gamla berättelsen i II Mos 14.

Israels barn hade just upplevt sin påsk, sin vidunderliga frälsning ur egyptiernas händer. De stod på Röda havets strand, kringrända av Egyptens här, med havet framför sig och fienden i sin rygg. Då tappade de helt besinningen och ropade till Mose: "Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen..." I den situationen mötte Gud Mose och folket med en skarp tillrättavisning: "Varför ropar du till mig? Säg tilI Israels barn att de skall dra vidare..."

I sammanhanget nämns ingenting om Mose bön, bara om folkets förtvivlan. Säkert hade Mose bett; likaså folket. Men varför förebrår Gud dessa människor för deras bön? Jo, därför att Han just både genom sina gärningar och sina löften på det klaraste hade känts vid dem, ingripit för dem, tecknat dem, hus för hus, med påskalammets blod och slutit ett förbund med dem, I Guds tillrättavisning låg, att Guds folk aldrig - ens i trångmål - får glömma eller betvivla Guds beständighet och trohet. Det skall "dra vidare". Inte stanna. Inte se sig om. Men när det drar vidare, får det inte heller "på nytt lägga grunden" (Hebr 6:1), utan söka sin tros utgångspunkt i den grund som Gud lagt, som ingen annan kan lägga och som heller aldrig kan läggas pånytt (1 Kor 3:11). Guds folks framtid ligger i dess forntid.

Allt påtagligare kan man idag uppleva en liknande andlig oro hos Guds folk, trots att inga dramatiska händelser tvingar till det. Dag för dag upprepas markant, att Guds folk vill vidare - nota bene - just vidare, men genom ett andlöst sökande efter det nya. Det visar sig t.o.m. i gudstjänstlivet, och - som det visar sig - inte då minst på de andligt sett mest känsliga punkterna. Sådana ligger speciellt i vår gudstjänsts avlösningssammanhang och i nattvardsliturgin. Vi tar vår utgångspunkt i nattvardsliturgin.

I DET ÖGONBLICK, då församlingen träder fram för att motta sitt påskalamm i Herrens lekamen och blod, har den av ålder sjungit Agnus Dei: det trefaldiga "O Guds Lamm, som borttager världens synd, / förbarma dig över oss / ... ge oss din frid och välsignelse". Men har vi märkt en sak? Begynnelseorden till Agnus Dei har fram till våra dagar fått stå kvar i nästan bokstavlig trohet till sitt original, Johannes Döparens ord, då Jesus närmade sig honom vid Jordan: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd" (Joh 1:29, 36). I de nya experimenten med gudstjänstordningen har orden fått lydelsen "O Guds Lamm, som bär all världens synd..." Orden i den formen utgör en ödesdiger försämring - utöver att redan det kan anses diskutabelt, att de ens i sin ursprungliga lydelse har använts just här.

FÖR DET FÖRSTA. I trons och i gudstjänstens situation är det på nytestamentlig tid vad gäller Guds Lamms borttagande av vår synd inte mer fråga om det i vare sig presens eller futurum. Johannes profeterade vid Jordan om vad som skulle fullbordas på Golgata, i futurum. Där skulle Guds Lamm bortta synden. Och när den dagen kom, bekräftade Jesus det borttagandet genom sina sista ord på korset: "Det är fullbordat" (Joh 19:30), förrän Han gav upp andan. Därmed blev sagt, att Guds Lamm då borttog världens synd och att den då blev kastad i havets djup. Därför hörs efter den stunden i himlen vad som nu också borde höras i Kristi församling på jorden: "Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet Hans Smordes" (Upp 12:10). I den bemärkelsen skall syndens borttagande aldrig mer ske!

Om denna fullbordan slår Nya testamentet noggrann vakt. I Hebr 9:26 sägs om Kristus, att Han "uppenbarats en enda gång, nu vid tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden". Och Paulus skriver till församlingen i Korint: "Ni är ju osyrade; ty vi har ock ett påskalamm, som är slaktar nämligen Kristus" (1 Kor 5:7).

DETTA BORDE vårt gudstjänstliv naturligtvis slå vakt om och med alla medel och all åskådlighet påminna den församlade menigheten därom, för att på den grunden hålla den i tron och få den att dra vidare just i denna tro. Kristi kyrka får inte i det slaktade Lammets gärning mer se vare sig någonting som sker eller som skall ske, hur än människor ledda av sitt eget religiösa sinne menar att så behöver. Kristi kyrka ser till det fullbordade - och drar vidare i kraft av det fullbordade.

Så länge församlingen ännu bad: "O, Guds Lamm, som borttager världens synd", var bönen förståelig i sin strävan till noggrann upprepning av det bibliska uttrycket; den torde dock ha varit medveten om den spänning, som låg mellan löftet ("fram till Johannes", Luk 16:16) och löftets fullbordan. Rätt förstods saken dock av trons folk, därför också av den sanna profetissan, den originella damen i Lutherkyrkan i Helsingfors, som för ett halvsekel sedan i djup insikt och i trons nitälskan vid varje nattvard med hög röst sjöng: "O, Guds Lamm, som borttagit världens synd!" Hon visste: Guds församling skall inte be om vad den redan fått! Den skall dra vidare. Men härefter inte mer i sökande förtvivlan, utan i tro, på det redan givnas grund.

MEN NU, inte nog med att orden "borttager" och "borttagit" står i spänning till varann! Församlingen har idag satts att ersätta sitt gamla Agnus Dei med en omotiverad omskrivning, vilken gjort det svårare än hittills att fatta och rätt anpassa vad Johannes Döparen profeterade om och Jesus bekräftade. Man sjunger idag på många håll:

O Guds Lamrn, som bär all världens synd,
förbarma dig över oss...

Vad är det? Det avgörande är inte här om man använder ordet "bära" eller "borttaga", blott man låter det som här sker vara ett verkligt borttagande eller bortbärande av synden, dvs. ett avlägsnande av syndens börda. Det avgörande avsteget sker, då också ordet "bära" ställs i presens. Det för med sig att vår nattvardsliturgi, där Agnus Dei får denna nya form, gör gällande, att Kristus fortfarande bär vår synd, och därmed knyter också vår delaktighet av Kristus i nattvarden till ett Hans fortsatta bärande av vår synd. Det är skrämmande att se, med vilken oreflekterad entusiasm församlingen på många håll har gått in för denna nya ordalydelse i sin åkallan av Kristus.

MEN HÄRTILL KOMMER ännu ett tredje! Detta med tron på Kristi fortsatta bärande av vår synd framhålls inte blott - och inte ens först - i detta skede av gudstjänsten. Den finns redan i den till melodin högstämda hymnen "Gud, vår Gud, vi tackar dig..." som ibland ersätter Laudamus. Och det betyder, att församlingen någon minut efter att den har mottagit avlösningen från sin synd sättes att effektivt avsäga sig denna. Den sjunger av hjärtans lust:

Jesus Kristus, Faderns Son,
du Guds Lamm som bär vår synd,
för vår talan, hör vår bön,
Kristus se till oss i nåd.

"Kristus se till oss i nåd!" Vilken nåd? Den att Han bar vår synd, eller att Han ännu bär den? Den att Han borttagit den, eller att Han borttar den? Inte ens det sistnämnda! Utan allt tvivel tackar man här för den nåden, att Han ännu bär den. Ännu är den inte borttagen.

Man måste fråga sig: Varför inte här i enlighet med den utförda förlossningens klara evangelium sjunga åtminstone "... du Guds Lamm; som bar vår synd", när man nu en gång börjat skriva om Johannes Döparens ord - och kan sjunga så t.o.m. utan att bryta versmåttet? Det som sker genom versionen "bär" är det fatala, att hela vår bibliska, kristligt-lutherska rättfärdiggörelsesyn, grundad på Kristi ställföreträdande gärning och avkunnad genom avlösningen, helt enkelt avskrivs, och det omedelbart efter att den har uttalats. Vilken mening har då mer, att prästen med den ofta numera använda formuleringen "som Guds och Hans församlings tjänare..." på Kristi utförda gärnings grund uttalar förlåtelsen? Den töms ju så omedelbart på sitt innehåll!

NATURLIGTVIS BÄR KRISTUS fortfarande all världens synd i en bemärkelse. Redan under sitt jordelivs dagar uttalade Han sitt lidande över den synd i världen som Han ständigt såg och mötte, och vilken synd alltfort består: "Hur länge skall jag vara hos er? Hur länge skall jag stå ut med er?" (Matt 17:17). Paulus talar också om "Kristuslidanden" som trycker Hans församling. Härom är emellertid inte här fråga. Försoningens kors bär Kristus inte mer, och inte heller vi skall därför mer bära på en skuld som vi blivit lösta ifrån.

Varken i vårt Laudamus eller i vårt Agnus Dei får det alltså bli fråga om en hyllning till Kristus för Hans ännu oavslutade lidande på grund av världens synd. I sitt Agnus Dei liksom i sitt Laudamus skall församlingen falla tillbaka på den av Gud i Kristus en gång för alla lagda grunden. Men där församlingen mottagit avlösningen, skall den "dra vidare" på den lagda grunden: först frimodigt till nattvardens heliga delaktighet av Kristi person, och därefter ut i vardagen med alla dess utmaningar.

DET SAGDA UPPHÄVER inte, att syndaförlåtelse kan och skall fortsättningsvis också nedbes av Gud, och uttalas också inbördes, intill sjuttio gånger sju gånger, därför förblir femte bönen i Fader vår ständigt aktuell. För vår gudstjänst är emellertid den sagda distinktionen avgörande. Om församlingen inte möter den i klara ordalag, förlorar den sin kristna gudstjänst. Sakari Korpinen kristalliserade saken nyss i finska Sanansaattaja (15/ 00): "Om det ingenting finns att tro på [ingenting att bygga på], kan man inte heller tala om någon tro."

Helge Hildén