Detta är något av det mest avslöjande, som kommunisterna någonsin publicerat. Det är ett hemligt dokument, ställt till det kubanska kommunistpartiet från det kinesiska. Det visar kommunismens målsättning gentemot kyrkan. I föreliggande fall gäller det den katolska kyrkan, som utgör den stora maktfaktorn på Kuba, men dessa principer tillämpas i förekommande fall likadant mot de evangeliska kyrkorna – vilka även ofta visat sig mycket svagare och mindre motståndskraftiga än den katolska, tragiskt nog. Förhållandet i Kina åskådliggör detta skeende med all önskvärd tydlighet.

Dokumentet definierar de olika stadierna i "den dialektiska kampen inom religionen själv med avsikt att ersatta de religiösa elementen med marxistiska element och leda den katolska kyrkan till att förstöra sig själv från insidan och förinta den gudomliga bilden, som hon själv har skapat".

(Ur "Ljus i Öster ", nr 3, 1967.)

[Förord]
[Protokoll från förhör med Richard Wurmbrand]

Den katolska kyrkan, som har sitt högkvarter i Rom, är en reaktionär organisation, som framtvingar kontrarevolutionära aktiviteter inom "Folkets demokrati". För att folkdemokratien skall kunna göra framsteg via socialism och kommunism är det nödvändigt att först och främst göra sig av med den katolska kyrkan och de aktiviteter, den utför. Katolska kyrkan är varken ofruktsam eller maktlös. Tvärtom – dess makt måste erkännas och ett antal åtgärder måste vidtagas för att hindra dess väg.

När den politiska kampen och produktionskrafterna har nått en hög nivå av produktivitet, kommer det att bli möjligt att förstöra kyrkan. Detta är målet, som skall nås, och det är det, som vi kämpar för. Eftersom vi ännu är dåligt rustade och inte har utbildat massorna ordentligt, skulle en frontattack och ett slag i ansiktet på kyrkan endast resultera i att ge henne ännu större kontroll över massorna, eftersom dessa då skulle känna sympati med henne och i hemlighet understödja hennes kontrarevolutionära verksamhet. Man måste också förhindra, att kyrkans kontrarevolutionära ledare framstår som martyrer.

Det handlingssätt, som skall följas i arbetet mot kyrkan, består av instruktioner, undervisning, övertalning och ett gradvis uppväckande av katolikernas politiska medvetande genom att förmå dem att deltaga i studiegrupper och politisk verksamhet. Vi måste engagera oss i en logisk kamp på religionens område genom medverkan av kämpande kommunister. Vi kommer successivt att i stället för de religiösa faktorerna placera in marxistiska faktorer och gradvis förändra det falska medvetandet till ett sant medvetande, så att katolikerna så småningom kommer att förstöra sin enhet på egen bekostnad och de gudomliga föreställningar, som de själva har skapat.

Detta är vårt handlingsprogram i kampen för att besegra den kontrarevolutionära kyrkan.

Vi vill här presentera ett program, som med framgång använts i kinesiska folkrepubliken för att frigöra det kinesiska folket från inflytandet av den imperialistiska romersk-katolska kyrkan.
Kyrkan och dess trogna män måste förmås att deltaga i folkregeringen, så att massorna kan utöva sitt inflytande på dem. Kyrkan kan inte tillåtas att framhärda i sin övernationella karaktär, som placerar henne över massornas vilja. Inom regeringen måste man inrätta ett organ, som tar hand om religiösa angelägenheter och organisationer. Genom att påtvinga kyrkan en demokratisk centraliseringsprocess öppnas vägen för patriotismen med hjälp av massorna, och detta kommer att försvaga kyrkan och omkullkasta hennes prestige.

Detta organ skall organisera nationella, regionala och lokala föreningar, som grupperar katolikerna i patriotiska organisationer. Varje förening kommer att manifestera sin undergivenhet beträffande nationens lagar och sin vilja att följa dessa. Det är, när dessa föreningar har bildats och tillkännagivit sin lydnad för nationens lagar, som de reaktionära och kontrarevolutionära elementen kommer fram. Dessa kontrarevolutionärer, som uppstår inom katolska kyrkan, måste utrotas med beslutsamhet, dock utan användande av våld. Vid alla tillfällen måste de vidtagna åtgärderna vara i överensstämmelse med lagen. Kontrarevolutionära strävanden leder genom sin natur till handlingar mot regeringen. Denna princip anger, vilken lag som skall tillämpas mot dem, som protesterar. De måste anses som opatriotiska brottslingar, som följer imperialisternas direktiv, framställda av katolska kyrkans högkvarter, Vatikanen.

Under detta skede kommer massorna att uppleva en psykisk konflikt: Å ena sidan vill de vara lojala mot kyrkan och prästerna, men å andra sidan kommer deras patriotism att tvinga dem att stödja regeringen. Denna konflikt måste uppföljas och studeras med stor uppmärksamhet. Om man handlar överilat utan att hålla i minnet det akuta i denna psykiska konflikt, är det risk att man förlorar massornas sympati. Om banden mellan massorna och kyrkan är mycket starka, skall man följa principen att gå två steg framåt och ett steg tillbaka. Genom att ta steget tillbaka förklarar regeringen, att den försvarar religionsfriheten och gör detta på grund av massornas vilja. Regeringen bildar reformkommittéer i föreningarna, så att de patriotiska massorna kan uttrycka sig mera direkt angående förfaringssättet beträffande kyrkans angelägenheter.

Låt oss vara vaksamma! Partiets aktiva medlemmar måste leda reformkommittéernas arbete. De måste få bort de reaktionära, som man finner bland massorna. För detta arbete måste man gå efter följande slogan: Det är patriotiskt att troget hålla sig till regeringen och lyda lagarna. Olydnad är opatriotiskt. Föreningarna måste bekänna sin patriotism. De opatriotiska personerna måste uteslutas ur föreningen och dömas som brottslingar av massorna, ty det är varje medborgares plikt att bestraffa brottslingar.

De aktiva måste få massorna att vända sig mot brottslingarna. Så snart som massorna har fördömt dem och uteslutit dem från föreningarna, måste de dömas i enlighet med regeringens lagar. På samma gång blir föreningarna åter tvungna att bekänna sin underkastelse inför lagarna och göra insatser för att söka upptäcka dold kontrarevolutionär verksamhet bland medlemmarna.

Även om de reaktionära har upptäckts, måste den psykiska konflikten bland massorna upprätthållas. Det är viktigt, att de andliga ledarna och kyrkans ledare försäkrar massorna, att religionen har blivit renare, sedan kyrkan befriats från brottslingar och opatriotiska personer. Våra aktiva medlemmar, som också är medlemmar av dessa föreningar, har den viktiga uppgiften att förmå kyrkans ledare att göra dessa tillkännagivanden. Under denna period kommer naturligtvis andra meningsskiljaktigheter att uppstå. Om man handlar godtyckligt, kommer man att förlora kontrollen över massornas rörelser. Regeringen måste gå på djupet med diskussionerna över dessa meningsskiljaktigheter.

Under dessa diskussioner skall man omsorgsfullt söka upptäcka de kontrarevolutionärer, som förut varit obemärkta.

Under denna period liksom den förra skall man använda samma slogan: det är patriotiskt att lyda lagen – olydnad är opatriotiskt och brottsligt. Massorna måste också hållas informerade om resultaten av förhandlingarna mellan staten och kyrkan, såväl som om den patriotiska renässansen hos de religiösa massorna, som håller på att frigöra sig själva från det förfall, som uppstått genom imperialistiska och opatriotiska tänkesätts Med undantag för andliga angelägenheter måste varje antydan om eller uttryck för förbindelse med Vatikanen förkastas såsom varande motiverade av imperialistiska intressen och stödjande kontrarevolutionär verksamhet. Erfarenheterna från våra syskonländer visar, att den katolska kyrkan alltid har understött kontrarevolutionär verksamhet. Om man betänker den katolska kyrkans världsvida omfattning, finner man, att dessa erfarenheter utgör obestridliga bevis för hennes konspiration. Under detta skede kan man vänta, att Vatikanen höjer protester mot vår kampanj. Dessa protester måste utnyttjas som ytterligare bevis för kyrkans konspiration under ledning av Vatikanen.

Detta leder till nästa skede i vår attack. Föremål för denna attack är det befintliga förhållandet mellan kyrkan och Vatikanen. Man måste förutse, att prästerna kommer att reagera häftigt i denna del av attacken, eftersom de känner, att de blivit slagna beträffande sina försörjningsmöjligheter och den verkliga källan till deras makt. Kyrkan måste påminnas, att hennes protester mot attackerna (som hon är föremål för på grund av sin sammanhållning med Vatikanen) är opatriotiska och emot lagen och staten. Man måste också få henne att känna, att vad hon förverkligar är opatriotiskt. Det är våra aktiva ledares uppgift att övertyga massorna om att en individ mycket väl kan ha sin religion utan att Vatikanen skulle behöva leda alla världens kyrkors angelägenheter. Våra aktiva medlemmar måste också klargöra principen för samexistens mellan patriotism och religion. Sålunda kommer de, som följer Vatikanens order, att drivas bort från massorna, och så öppnas vägen för upprättandet av en oavhängig kyrka.

En förberedande kampanj måste göras, innan en kyrka kan förklaras oberoende. Präster, som inte kan förmås underkasta sig regeringens vilja, blir misskrediterade inför massorna. Deras protester används sedan för att förstöra möjligheterna till prästernas inflytande över massorna. Den bästa taktiken för detta ändamål är att göra ett enkelt och anonymt arbete. Våra aktiva män måste iståndsätta fördömandet och misskrediterandet av prästerna. Historien överflödar av exempel på möjligheten att legalt handla mot individer, som är motståndare till ett skiljande av kyrkan från Vatikanen. Under detta skede måste alla nödvändiga argument samlas för att övertyga intellektuella katoliker att brytningen med Vatikanen är ett steg framåt och inte ett steg tillbaka. Existensen av lagar som skyddar alla religioner kommer att hjälpa oss övertyga dessa intellektuella. På samma gång blir det våra aktiva medlemmars uppgift att leda de katolska föreningarna in i en enhetlig rörelse, som begär folkregeringens tillstånd för att inrätta en oberoende kyrka och för att få bort alla opatriotiska fläckar från de katolska föreningarna, vilka förorsakats av personer, som fortfarande är bundna vid Vatikanen. Regeringen ger detta tillstånd, och en oberoende kyrka organiseras. Man måste komma ihåg, att denna brytning mellan den katolska kyrkan och Vatikanen endast är av betydelse för teologerna. Massorna är, när de praktiserar sin religion, endast svagt förenade med Vatikanen.

Och nu bar vi kommit till den sista etappen. Brytningen mellan kyrkan och Vatikanen är fullbordad. Vi kan fortsätta att arbeta genom kyrkans vigda ledare, som är valda av oss. Detta kommer att resa en högljudd protest från Vatikanen med ty åtföljande exkommuniceringar. Men då måste det göras klart, att stridigheterna kommer utifrån och inte inifrån gruppen av troende. De katolska föreningarna kommer att fortsätta att arbeta, och massorna kommer att uppmuntras att praktisera sin religion i den nya kyrkan. Om man handlar med takt och visdom, förstör man inte liturgien, och massorna kommer därför endast att upptäcka en ytterst liten skillnad i den nya kyrkan. Vatikanens protester mot invigningen av biskopar kommer endast att nå kyrkans prästerskap, och regeringen tar på sig ansvaret att avslå Vatikanens klagomål. Sålunda kommer de gamla anhängarna av Vatikanen att så småningom bli isolerade. Då de är isolerade på detta sätt, kommer aktionerna mot dem att bli mer och mer legala, ty de kommer utan tvekan att känna ett våldsamt behov att protestera och spela martyrer. Slutresultatet blir, att alla deras uttalanden och åtgärder blir opatriotiska handlingar.

Även om vår kamp mot den katolska kyrkan kan bli segerrik, måste vi använda övertalning mot prästerskapets eftertrupp. Denna moderata attityd kommer att få massorna att förstå, att regeringen i sanning är ivrig att garantera religionsfrihet för var och en. På samma gång kommer de, som protesterar, att bli inrangerade med dem, som är emot folkets känslor och emot regeringen.

När en gång nyckelposterna i prästerskapet är i våra händer och underkastade regeringen, kan vi successivt fortsätta att från gudstjänstordningen ta bort faktorer, som är oförenliga med regeringens tänkesätt. De första förändringarna kommer att beröra sakramenten och bönerna. Sedan kommer massorna att skyddas mot all påtryckning att gå i kyrkan, att praktisera religionen eller att organisera grupper, vilka religiösa sekter det än gäller.

Vi vet mer än väl, att när religionsutövningen inte blir mer än ett individuellt ansvar, så faller den sakta i glömska. Nya generationer följer efter de gamla, och religionen kommer inte att bli mer än en episod i det förflutna, endast värd att behandlas i de historieböcker, som skrives om den världskommunistiska rörelsen.

Protokoll från förhör med Richard Wurmbrand | Till sidans början

Logosmappen > Uppbyggelse > Övriga böcker och skrifter > Recept för kyrkors förintande >Li Wei Han-dokumentet