---

Kapitel 7: Nådemedlen

1 Kor 11:23-25

Jag har från Herren undfått detta, som jag också har meddelat er: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och sade: "Detta är min lekamen, som blir utgiven för er. Gör detta till min åminnelse." Sammalunda tog han också kalken, efter måltiden, och sade: "Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta ni dricker den, så gör detta till min åminnelse."

Liksom dopet har också nattvarden blivit föremål för uppslitande strider mellan de olika samfunden. Men här finns en annan skiljelinje med än i fråga om dopet. Den katolska kyrkan har också barndop. Men nattvardsläran skilde Martin Luther både från katolikerna och från de s k reformerta, som leddes av Ulrik Zwingli och Jean Calvin.

Matt 26:26ff
Mark 14:22ff
Luk 22:19f

Nattvarden i urkyrkan

Altarets sakrament har många olika namn. I Bibeln förekommer Herrens bord, Herrens nattvard (eller Herrens måltid), brödsbrytelsen, eukaristin (ett grekiskt ord som betyder tacksägelse) och den heliga kommunionen (delaktighet eller gemenskap). I bekännelseskrifterna talas också om mässan. Det ordet härleds från latinets missa: avskiljning av dem som inte hade tillträde till nattvarden.

Jesu instiftelseord finns i de tre första evangelierna förutom i ovanciterade text i första Korintierbrevet, som ingår i en grundlig undervisning om nattvarden. Dessutom finns enstaka vittnesbörd om nattvardsfirning i Apostlagärningarna.

1 Kor 11:20ff

I 1 Kor 11 omtalas ett missförhållande, som rådde i Korint. Paulus måste tillrättavisa församlingen för att de inte gjorde åtskillnad mellan en vanlig måltid och nattvardsmåltiden. Det förekommer rentav att de rika åt en välfylld matsäck mitt framför de fattiga, som tvangs se på med fastande magar.

De kristna firade nattvard som en kärleksmåltid, då de tackade Gud för vad han gjort i Jesus Kristus. De delade det gemensamma brödet och drack ur vinbägaren till åminnelse av Jesu ord den sista kvällen tillsammans med lärjungarna. Denna måltid var bara för de troende.

Ofta samlades man till kärleksmåltiden efter den öppna gudstjänsten, som hölls på en allmän plats och dit man inbjöd alla. Men sedan måste icke-döpta skilja sig från de nattvardsberättigade församlingsmedlemmarna. Därför präglades nattvarden av de troendes innerliga gemenskap.

2 Mos 12:15

Luk 22:18

Nattvardens element

Enligt Jesu instiftelse är nattvardselementen bröd och vin. Jesus använde osyrat bröd, som fanns till hands under påskmåltiden, men det finns inga närmare föreskrifter om hur det skall se ut. Hos oss används av hygieniska skäl s k oblater, som är bakade så att de är mycket hållbara.

Vinet var helt vanligt vin, som "kommer från vinträd". I lydnad för Jesu bud, att vi skall göra på samma sätt till hans åminnelse, vill vi också använda vin. I somliga församlingar använder man alkoholfritt vin, eller druvsaft, med motivering att personer som är svaga för alkoholproblem kan ta skada av alkoholhaltigt vin. Till det kan man säga, att ingen kan ta skada av att lyda Jesus. När vi tror att vi dricker hans blod tror vi också att det sker till vårt bästa och inte till vårt fall.

När vi äter och dricker bröd och vin är det samtidigt Jesu kött och blod vi får ta emot. Detta är ett mysterium. Därför har man också sökt förklara det på olika sätt.

KONSEKRATION:
Invigning (heliggörande) av nattvardselementen i kraft av instiftelsen.

TRANSSUBSTANTIATION: Romersk-katolsk dogm om nattvardselementens förvandling till Kristi lekamen och blod (från 1215).

Den romersk-katolska kyrkan lär att brödet och vinet i konsekrationen* (vid läsningen av instiftelseorden och klockringning) förvandlas till Jesu kött och blod. Man använder termen transsubstantiation* för denna förvandling. Efter förvandlingen är elementen bara skenbart bröd och vin. Därför har man varit så rädd att något skulle spillas, att man låtit lekmännen ta del endast av brödet. Vinet har varit förbehållet prästerna. Man är mycket noga med att allt konsekrerat vin och bröd skall förtäras.

De reformerta kyrkorna anser att brödet och vinet endast symboliserar eller representerar Jesu kött och blod. När Jesus sade: "Detta är min lekamen", skulle han alltså ha menat att det stod som en symbol för det som han gjort i sitt kött och genom sitt blod. Grundorsak till denna lära är att man anser det omöjligt att den gudomlige Jesus skulle kunna vara kroppsligen närvarande i brödet och vinet, som dessutom utskiftas på en mångfald platser samtidigt.

Gentemot detta var Luther mycket oförsonlig. Han kunde inte acceptera att man ändrade den naturliga innebörden i orden "detta är" (lat: hoc est). Han hävdade att Kristus efter sin mänskliga natur fortfarande kommer till oss i nattvarden, och att vi inte kan förklara detta mysterium, endast tro det.

Han avvisade också katolikernas transsubstantiationslära. Luther ville inte att man skulle behöva förstå det som skedde. Brödet är fortfarande bröd och vinet är vin, men ändå är det i nattvardsfirningen Kristi kött och blod.

Matt 26:28

Hebr 9:15ff

Hebr 9:22

Nattvarden som nådemedel

När vi tar emot brödet och vinet tar vi emot Kristus själv. Den främsta gåvan vi får är syndernas förlåtelse. Därmed får vi också evigt liv och salighet, som Martin Luther förklarar saken i Lilla katekesen:

Det är inte ätandet och drickandet, som gör det, utan orden, som står här "För er utgiven, för er utgjutet till syndernas förlåtelse". Dessa ord tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet är det avgörande i sakramentet. Den som tror på dessa ord, har det som de säger, nämligen syndernas förlåtelse. - - -

Syndernas förlåtelse, liv och salighet ges oss genom dessa ord i detta sakrament; ty där syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet.

Nattvarden är alltså inte endast en lydnadshandling, som vi gör för att Gud vill det. Skulle den vara det, kunde den inte ge någon kraft. Men nu finns det kraft i nattvarden, eftersom den är förbunden med Jesu löfte.

Nattvarden är "det nya förbundet i Jesu blod". Ordet förbund är synonymt med testamente. Det för våra tankar till ett sådant testamente, som någon gör upp för att fördela ägodelar efter sin bortgång. Testamentet vinner laga kraft när den som skrivit det har dött. Nattvarden är ett sådant testamente, genom vilket vi som arvingar får del av Jesu andliga rikedomar.

Samtidigt påminner ordet om det gamla förbundet, eller det gamla testamentet. Där offrade man djur för att människorna skulle få sina synder förlåtna. Blodet var en symbol för Jesus, som måste ge sitt liv för världens synder. I nattvarden får vi vår personliga del av detta blod, som utgöts för våra synder.

Luk 22:14ff

2 Mos 12

2 Mos 12:13

Förebilder i Gamla testamentet

På samma sätt som dopet har också nattvarden många förebilder i Gamla testamentet. Vi skall här främst stanna inför en av dem.

Jesus instiftade nattvarden när han åt påskalammet tillsammans med lärjungarna den sista kvällen före sin död. Det var ingen tillfällighet. Påskalammet är förebild för Jesus.

Påskmåltiden instiftades när Israels barn skulle dra ut ur sitt träldomsland Egypten. Egypten hade drabbats av en rad svåra plågor, och varje gång en plåga drabbade landet lovade Farao släppa Israel. Men när plågan väl hade upphört, förstockades Faraos hjärta så att han inte släppte folket. Allt ingick i Guds plan för att rädda folket, och dessutom i Guds stora frälsningsplan för hela världen.

Påskmåltiden skulle bli en årlig påminnelse om Guds underbara räddning. Ett årsgammalt felfritt lamm skulle slaktas. Det skulle ätas samma kväll och ingenting fick lämnas kvar till följande dag. Blodet skulle strykas på dörrposterna, så att mordängeln som gick runt under natten och dödade allt förstfött i Egypten, skulle gå förbi det hus där blodet fanns. Så blev blodet räddningen för Israels folk.

Och blodet skall vara ett tecken, er till räddning, på de hus i vilka ni är; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi er. Och ingen hemsökelse skall drabba er med fördärv, när jag slår Egyptens land.

Joh 6:54-56

1 Mos 14:18

På samma sätt har Jesu blod blivit oss till räddning, som dricker det, så att ingen hemsökelse, dvs evig dom och förbannelse, skall drabba oss.

Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är sannskyldig mat och mitt blod är sannskyldig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i mig och jag förbliver i honom.

En annan förebild i GT är Melki-Sedeks tjänst för Abraham, när denne fick ta emot bröd och vin efter sin befrielsekamp för Lot.

EX OPERE OPERATO: "I och med att handlingen utföres", romersk-katolsk syn på att sakramenten är reella bärare av Guds nåd, vilket gett dem magisk karaktär.

 
1 Kor 11:27-29

Nattvarden och tron

Eftersom nattvarden är ett nådemedel beror dess kraft och giltighet inte av mottagarens eller utdelarens värdighet. Men på samma sätt som i dopet har sakramentet ingen välsignelse om man inte tror dess löften. Nattvarden verkar inte ex opere operato*, som katolikerna menar, så att det för med sig kraft och välsignelse redan för den yttre handlingens skull.

Men eftersom vi tar emot Kristi kött och blod oberoende av om vi tror det eller inte, är det en förfärlig hädelse att äta och dricka som om brödet och vinet skulle vara vanlig föda. Paulus varnar kraftigt för detta:

Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod. Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken. Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig.

Här finns en klar skillnad mellan dopet och nattvarden. Dopet är en gåva, som ges utan hänsyn till självprövning. Där är det fråga om ett mottagande av frälsningens gåvor, som hos mottagaren skapar tro. Men nattvarden förknippas med en självprövning, som förutsätter en medvetenhet hos kommunikanten (den som deltar i nattvarden). Att gå till nattvarden och förneka dess helighet är att äta och dricka en dom över sig.

Självprövning

Till självprövningen kan hänföras fyra punkter:

1. Att man förstår och tror instiftelseorden, alltså att Kristus själv är närvarande i nattvarden.

2. Att man vet sig vara en syndare inför Gud och behöver förlåtelse för sin synd. Självprövningen skall och bör inte leda till att man upplever sig vara värdig. Egen värdighet är högmod. Den rätta värdigheten är att veta sig vara ovärdig. Men grunden för att delta i nattvarden skall inte bygga på egna känslor, utan på Jesu inbjudan.

3. Att man vet vad Kristus gjort och önskar tillämpa syndernas förlåtelse på sig själv. Det kommer inte an på hur stark tron känns. Nattvarden är till för att den svage skall få kraft.

4. Att man är villig att bättra sitt liv med Guds hjälp och ta emot hans kraft att växa till i helgelse med kunskap om daglig förlåtelse. Det är omöjligt att man kan gå till nattvarden med medvetna synder för att få dem förlåtna, och för att sedan på nytt kunna fortsätta med dem.

Den dom som Paulus uttalar över dem som äter och dricker ovärdigt är inte en evig dom, om man ångrar den och får förlåtelse för den. Däremot kan den bli det om man förblir i obotfärdighet.

Öppen och sluten kommunion

Eftersom nattvarden kan missbrukas, vilar ett ansvar på församlingen att förvalta nattvarden rätt. Det betyder att de som deltar i nattvarden bör vara rätt undervisade om nattvardens innebörd för att de skall kunna pröva sig själva.

Denna undervisning åligger prästerna i församlingen. Därför har man sedan gammalt haft som sed i de lutherska kyrkorna att kräva förhandsanmälan till nattvardsgången. Denna sed gällde ännu i början på 1900-talet i den lutherska folkkyrkan. Så småningom blev det allt svårare att hålla fast vid seden rent praktiskt. Först övergavs den i praktiken och så småningom slopades tvånget på förhandsanmälan helt.

Men seden är bibliskt grundad och syftar till ett slutet nattvardsbord. Som vi såg tidigare var ju urkyrkans nattvard helt förbehållen de döpta, bekännande medlemmarna av församlingen. Det öppna nattvardsbordet, där också icke-döpta personer kan delta utan att någon vet om det, är alltså en obiblisk följd av folkkyrkans öppenhet.

Man kan naturligtvis försvara denna praxis med att självprövningen vilar på den som deltar, och inte på prästen som förrättar nattvardsutdelningen. Men hur skall de kunna veta att de handlar fel, som inte blir upplysta om det? Det är detta ansvar som inte går att undkomma.

DONATISM: Efter Donatus den store (d. 332), som hävdade att kyrkans helighet vilar på ämbetsbärarnas personliga helighet.

1 Kor 10:17-18

Donatismen och falska lärare

I fråga om sakramentens giltighet rasade från 300-talet en lärostrid i norra Afrika. Biskopen i Kartago Donatus den store (d 332) har gett sitt namn åt donatisterna*, som ansåg att sakramentets giltighet beror på ämbetsbärarens helighet, dvs att han var rätt installerad och hade en sann tro.

Den som kraftigast bestred denna lära var Augustinus. Luther anslöt sig till honom, och därför har vi i bekännelseskrifterna klara avståndstaganden från donatisternas lära.

Å andra sidan varnar Bibeln oss för att ha gemenskap med falska lärare. Detta innebär en delaktighet i deras falska bekännelse, vilket Paulus förklarar med hänvisning till offertjänsten i det gammaltestamentliga Israel:

Eftersom det är ett enda bröd, så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd. Se på det lekamliga Israel: är inte de som äter av offren delaktiga i altaret?

Vi skall inte behöva undersöka arten av tron hos den präst som förvaltar sakramenten för att kunna lita på deras verkan och giltighet. Då skulle det vara ytterst svårt att veta om man blivit rätt döpt. Likaså skulle man alltid få hysa oro om nattvarden är en rätt nattvard. Vi får delta på Ordets löfte, och lita på dess kraft också om, som Luther så drastiskt uttrycker det, "Satans mormor" skulle ha förklätt sig till en präst!

SKB, s. 184

MÄSSOFFER:
Romersk-katolsk dogm om att mässprästen i nattvarden på nytt frambär Kristi offer inför Gud i syndares ställe.

Men kunskapen om en uppenbar förnekelse gör att vi inte kan delta i förnekarens gudstjänst utan att själva göra oss delaktiga i hans villfarelse. Sambandet mellan dessa båda sidor uttrycks i Apologin på följande sätt:

Sakramenten förlora icke sin verkan, även om de handhavas av ogudaktiga präster, ty dessa handla i Kristi ställe och icke å egna vägnar i enlighet med ordet: den som hör eder, han hör mig. Men ogudaktiga lärare bör man övergiva, ty dessa handla icke i Kristi ställe, utan äro av antikrist. Kristus säger också: Tagen eder till vara för falska profeter. Och Paulus: Om någon förkunnar för eder ett annat evangelium, så vare han förbannad.

Detta är orsaken till varför den lutherska kyrkan inte delar nattvardsgemenskap med reformerta och katoliker. De reformerta kyrkorna har inte samma nattvard, eftersom de inte tror att Kristus är verkligen närvarande. Katolikerna lär att Kristus i nattvarden offras på ett oblodigt sätt för våra synder. Denna lära kallas mässoffersläran*. Den strider mot nattvardens sakramentala karaktär. Nattvarden är Guds gåva till oss, och inte vår gåva till Gud. Offertanken har allt mer trängt in också i lutherska sammanhang.

Ett exempel på offertanken är Psalm 468, vers 3, i psalmboksförslaget Psalmer -83. Där heter det:

Brödet och vinet vi frambär till bordet,
tag våra gåvor, o du som har gjort dem.

Men gåvan är Jesus, och det är vi som tar emot den. Våra offer är ingenting att bära fram till altaret. Vi kan bara lämna fram de synder som Jesus redan bar på korset.

Ef 5:31ff

Matt 26:29

Nattvardsmystiken och gemenskapskänslan

Till sakramenten hör en innerlighet, som utgår från föreningen mellan Frälsaren och syndaren. I dopet talade vi om sammanväxandet till ett kött, vilket för tankarna till jämförelsen med äktenskapet i Efesierbrevet. Nattvarden utgör också en sådan innerlig gemenskap.

Under alla tider har måltidsgemenskapen varit höjdpunkten av gemenskap mellan människor. När sedan ätandet och drickandet har självaste hedersgästen som objekt, kan det hela i första hand uppfattas makabert. Men i andlig mening blir alltsammans en mycket personlig tillsägelse av Jesu delaktighet.

I nattvarden kan vi också uppleva gemenskapen med dem som gått bort före oss. Ofta brukar man härvid hänvisa till den halvcirkelformade altarrunden, vars osynliga fortsättning symboliserar de hänsovnas nattvardsfirning i himlen.

Eftersom det bjuder emot att tala om att man äter och dricker en persons kött och blod har denna undervisning i alltför hög grad tonats ned. Uppfattningen av realpresens, alltså Kristi kroppsliga närvaro i nattvarden, har övertagits av en mera känslosam, stämningsbetonad upplevelse. Man upplever Jesu närvaro och gemenskapen med medkristna, men tänker inte så mycket på själva innebörden i denna gemenskap. På detta sätt kan en viktig del av nattvardens budskap lätt tappas bort.

Detta banade också väg för den nyordning, som Finlands evangelisk-lutherska kyrka införde genom kyrkomötets beslut 1977. Enligt den har barn rätt att delta i nattvarden tillsammans med föräldrar eller annan person som ansvarar för barnets kristna fostran, om barnet delgetts undervisning om nattvardens innebörd.

En svaghet i denna nyordning är att man flyttat ansvaret att bedöma om självprövningen kan utföras från prästen till föräldrarna. Denna svaghet observeras inte så lätt, eftersom ansvaret i praktiken inte längre kan läggas på prästen. Han känner ju inte dem som deltar i nattvardsfirningen!

BIKT:
Enskilt skriftermål med syndabekännelse och avlösning. Synonym i den lutherska bekännelsen: bot.

Skriftermål och bikt

För att påminna kommunikanterna om vikten att pröva sig inför nattvarden hör skriftermål till beredelsen. Detta har förut i allmänhet varit enskilt. Man brukar i sådant fall tala om bikt*.

Bikten består av två delar; dels att man bekänner sina synder, dels att man får avlösning eller tillsägelse av syndernas förlåtelse av prästen. Syndabekännelsen inför prästen innefattar de synder man vet om, men avlösningen skall gälla ovillkorligt och ge full tillförsikt att alla synder är förlåtna inför Gud i himlen.

För att skydda den biktande är prästen genom sin prästed bunden till en ovillkorlig tystnadsplikt. Detta gäller också diakoniarbetare.

Matt 18:18

Bikten brukar också kallas bot, och skall skiljas från den gottgörelse för synderna, som katolikerna kallar bot. Ingen annan kan gottgöra för synderna än Jesus, och han har betalt för dem alla. Därför kan prästerna på Guds befallning till säga syndernas förlåtelse utan villkor. Jesus säger:

Allt vad ni binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad ni löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.

I våra kyrkor brukar syndabekännelsen och avlösningen vara allmän. Men den har samma funktion. Den som hör prästens ord, när han tillsäger Kristi förlåtelse på hans befallning och i hans ställe, skall vara övertygad om att Gud förlåter synderna. Därför kan han frimodigt gå till nattvarden för att personligen få del i förlåtelsen och för att få kraft att leva i nåden.

Tyvärr har bikten blivit satt på undantag i de flesta fall i vår tid. Det är egentligen bara inom laestadianismen som den lever och är en viktig del av församlingslivet. Men den utgör en viktig möjlighet för människan att få lätta sina bördor och av en medmänniska få höra förlåtelsens ord och borde därför komma till heder överallt.

Matt 13:22

Mark 2: 17

Nattvardens välsignelser

Jesus sade: "Så ofta ni gör detta...". Då menade han också att vi ofta skall gå till nattvarden. Men det finns många hinder, som lätt blir ödesdigra och kan hindra deltagande under åratal.

Ofta är det omsorger om jordiska ting som blir så viktiga att man glömmer de andliga rikedomarna. Det jordiska välbefinnandet förkväver behovet av Guds rikes skatter.

Synden har i dag blivit ett så uttunnat begrepp att man inte vet vad riktig syndakännedom är. Då har man inte heller behov av syndernas förlåtelse, och nattvarden blir inget behov.

Om man inte känner till nattvardens egentliga innebörd, har man inte heller någon lust att gå. Det kan möjligen bli en god vana eller ett socialt krav i vissa sammanhang - man skall inte vara sämre än andra.

Rädslan att ta emot sakramentet ovärdigt är ett vanligt hinder. Men känslan av synd och skam borde driva oss till nattvarden, och inte avhålla oss från den. Jesus kallar syndare, inte rättfärdiga.

Skälen till att gå ofta till nattvarden är många fler och borde vara mycket starkare än hindren.

För det första har Jesus befallt oss att göra så. Därför är det inte valfritt för oss.

Men det viktigaste är de välsignelser som nattvarden ger. Vi gör en lista på sådana:

• Den stärker vår tro på syndernas förlåtelse.

• Den lyfter bort syndabördan och ger oss ett gott samvete.

• Den tänder en gnista av kärlek i våra hjärtan och hjälper oss att leva ett gudfruktigt liv.

• Den påminner oss om att vi alla är lika inför Gud, genom att vi tillsammans böjer knä. Därför för nattvarden oss närmare varandra och ger gemenskap.

• Den ger tröst i bedrövelserna och hjälper oss att bära vårt kors.

• Den stärker hoppet om evigt liv.

Ofta driver oss också de jordiska bekymren att gå till nattvarden. Det är ju särskilt när vi är i nöd som vi behöver söka hjälp. Därför måste Gud ibland påminna oss på olika sätt om att vi behöver honom. Men vi borde komma ihåg, att vi skulle söka upp hans bord också utan sådana särskilda påminnelser.

Det är sunt och ett tecken på en levande kristendom att man längtar efter nattvarden. Under kyrkans första tid firade man nattvard så ofta man kom åt, åtminstone en gång i veckan. Nattvarden kallades av de gamla "odödlighetens läkemedel".

Matt 26:29

Kol 3:1ff

Sedan inträdde en avmattning när kyrkan blev statskyrka, och allt blev mera formellt. Det blev så småningom nödvändigt att tvinga människorna till nattvarden, och så införde man bestämmelser om hur ofta man skulle gå. För att föra igenom påbuden infördes straff för den som uteblev. Så kom kyrkotukten framför allt att kopplas till nattvardsgången. När man sedan började märka att det gick snett, kastade man ut barnet med badvattnet och nattvardsfirningen upphörde på sina håll nästan helt.

Till instiftelsen av nattvarden hör att vi ser fram emot den dag, då vi skall delta i den himmelska måltiden tillsammans med Jesus och alla kära, som gått före oss till himlen. Jesus sade till lärjungarna:

Jag säger er: Härefter skall jag inte mer dricka av det som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt med er i min Faders rike.

Detta himmelska perspektiv och en försmak av gemenskapen med alla heliga på jorden, som en gång skall jubla inför tronen, vill vara en uppfordran till oss att "söka det som är därovan, och att inte ha vårt sinne vänt till det som är på jorden."

Psb 220: 5

O Jesus Kristus, ge mig
ett sådant hjärtelag,
att jag i tro och kärlek
må tjäna dig var dag.
I dig är allt mig givet,
så styrk mig du, och stöd
i mig det nya livet,
du livets ädla bröd.