SJUNDE KAPITLET

1. Konferensen 1910
2. Bibeltrogna Vänners verksamhet
3. Förhöret med Enok Hedberg
4. Söndringen inom E.F.S:s styrelse
5. Reseombudens avsked
6. Tidningspolemik

Då Fosterlandsstiftelsens konferens den 9 juni 1910 sammanträdde i Betlehemskyrkan, var den i så måtto olik sina närmaste föregångare, att den redan från början var uppdelad i två grupper, som avgjort stodo emot varandra. Det var sammanslutningen E.F.S:s Bibeltrogna Vänner, som bland konferensens röstberättigade deltagare räknade omkring 70 medlemmar, samt de helt avgjorda anhängarna av den kolmodinska grundståndpunkten, vilka troligen voro något talrikare. Men emellan dessa två hopar stod en stor oavgjord grupp, som var redo att följa styrelsen. Och, då nu styrelsen vände sig emot Bibeltrogna Vänner, så fick den icke allenast denna centergrupp med sig utan även, som naturligt var, de avgjorda kolmodinarna.

Dessa senare hade på något slags sammanträde uppe på Stiftelsens expeditionslokaler ingått en kartell, om vars ändamål det dock icke lyckats att erhålla tillförlitliga upplysningar. Endast så mycket är känt, att de bl.a. undertecknade en hyllningsadress till prof. Kolmodin, vari de uttalade sin tacksamhet för det förflutna och sitt hopp med avseende på det kommande. Denna adress blev under årsmötets gång undertecknad av de flesta närvarande stiftelsepredikanterna. Det är emellertid föga troligt, att överenskommelsen skulle ha varit inskränkt till denna åtgärd, ty vid konferensen uppträdde kolmodinarna på ett förvånande enhetligt sätt, och som deras ledare framträdde nu kyrkoherden K. Gustafsson och häradshövdingen A. E. Collin.

En av orsakerna till att centergruppen i så stor utsträckning, som blev fallet, följde med styrelsen, torde ha varit den, att tvenne av förra årets mera kända och verksamma minoritetsmän nu övergått till styrelsens ståndpunkt. Det var kyrkoherden D. A. Ärnström och reseombudet J. Nordin. Av dessa uppträdde synnerligen den förste med så stor häftighet och skärpa emot B.V., att han t.o.m. blev av konferensen nedhyssjad.

En annan och mera antaglig orsak torde emellertid ha legat däri, att B.V., som till styrelsevalet framlagt egen lista, gått något hårdhänt tillväga: av de avgående styrelseledamöterna föreslogos endast två till återval. Det var naturligtvis mer än en, som ansåg, att detta var att på en gång begära alltför mycket. Men, om sålunda denna B.V:s åtgärd kom att för tillfället stöta några tillbaka, måste man å andra sidan medgiva, att handlingen var principiellt riktig, ty det skulle svårligen kunnat försvaras, om B.V. till inval i Stiftelsens styrelse förordat män, som gynnade den kolmodinska bibelkritiken. Och, om man även till återval förordat ytterligare några av de avgående, så hade resultatet tydligen ändå blivit detsamma, ty icke ens pastor N. Hyllander, som var uppförd å såväl styrelsens som B.V:s lista och av dessa senare blev varmt förordad, lyckades man få in; majoriteten ville tydligen icke öka de bibeltrognas antal i styrelsen.

Ehuru sålunda den första sammanstötningen ägde rum vid styrelsevalet, kom likväl huvuddrabbningen till stånd först vid det fortsatta mötet lördagen den 11 juni. Det hade nu förflutit jämnt ett år, sedan Stiftelsen uppgav reformationens första grundprincip. Men icke desto mindre diskuterade man frågan: "Hur kan Stiftelsen bäst deltaga i kampen mot antikristliga rörelser i den närvarande tiden?"

Under samtalets gång framhölls nu av medlemmar i B.V., att i kampen emellan Kristus och antikrist icke finge begäras eller givas pardon, utan vore varje eftergift för de antikristliga rörelserna ödesdiger bl.a. därför, att sådana eftergifter skulle verka förlamande på den fortsatta kampen mot otron, till vilken även bibelkritiken måste räknas. Nu hade, framhöll man, emellertid Stiftelsen gjort eftergifter och t.o.m. genom åtgärderna mot "Facklan" och "Nya Väktaren" upptagit kamp mot trons försvarare. Under sådana förhållanden kunde Stiftelsen icke föra någon framgångsrik strid mot otron, så vida man icke ärligt bekände sitt misstag, upphävde förtroendeuttalandet för den kolmodinska bibelkritiken och återginge till reformationens första grundprincip.

Här var nu fingret satt på en mycket ömtålig punkt, och det visade sig strax, att vederbörande kände beröringen smärtsam. Upphäva förtroendeuttalandet ville man icke, men av praktiska skäl önskade man tydligen helst, att saken för tillfället finge stanna i glömska.

Häradshövdingen A. E. Collin, som nu fick ordet, lämnade alldeles diskussionsämnet och uppkastade frågan, vad man skulle göra med B.V., som vågade kalla sig "Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Bibeltrogna Vänner". Själv föreslog han, att mötet skulle uttala sin protest emot namnet, och han ville tydligen ha sammanslutningen betraktad som ett självständigt sällskap utanför Stiftelsen.

Att B.V:s män framhöllo, att de voro medlemmar av E.F.S., och att de följaktligen hade rätt att kalla sig dess vänner, brydde sig majoriteten icke om, utan efter en hetsig debatt biföll konferensen det collinska förslaget, som även innehöll en passus om att Stiftelsen var bibeltrogen; det var endast den sista delen av Collins resolutionsförslag, som vände sig mot B.V:s namn och tillvaro inom Stiftelsen. Mot denna del avgåvo B.V:s ledande män reservation.

Mötet var nära sitt slut, då ett ombud reste sig och frågade, om mötet ville värna om hela Bibelns auktoritet och verka för dess bibehållande. Denna fråga besvarades överraskande nog med ett praktiskt taget enhälligt "ja". För de bibeltrogna var ju detta i hög grad glädjande, ty till just den ståndpunkten var det, som de velat föra Stiftelsen. Men likväl var det nödvändigt att få konstaterat, om det låg allvar i bekännelsen.

Pastor Vitalis Svensson, som tydligen fattade ögonblickets oerhörda betydelse, begärde omedelbart ordet och konstaterade, att förtroendeuttalandet för prof. Kolmodins bibelkritiska grundståndpunkt sålunda var upphävt. Knappast hade han hunnit så långt i sitt anförande, förrän kyrkan genljöd av de mest frenetiska nej-rop, som måhända någonsin ekat i en gudstjänstlokal. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen hade sålunda vägrat att upphäva det förtroendevotum, som den en gång avgivit för bibelkritiken.

För dem, som fasthöllo vid Stiftelsens gamla ståndpunkt och reformationens första grundprincip, hade konferensen 1909 varit olycklig och konferensen 1910 var föga bättre. Dock kvarstod nu en vinst av framtida betydelse: dessa vänner voro nu organiserade i E.F.S:s Bibeltrogna Vänner. Sammanslutningen hade bort ske redan 1909, men då hade man icke blick för detta behov. Det var emellertid en lycka för hela riktningen, att organiseringen var fullbordad före slutet av 1910 års konferens, ty ingen kan säga, huru det annars skulle gått med sammanhållningen.

Den 10 juni hade stadgar antagits och styrelse blivit vald. Denna senare bestod av följande personer: grosshandlanden Lambert Jepsson, ordf.; pastorn J. Vicander, v. ordf.; direktören G. L. Lagergrehn, kassör; redaktören Axel B. Svensson, sekr.; f.d. folkskolläraren O. Halvarsson; reseombudet A. Lindström; handlanden Aug. Paulsson; pastorn Vitalis Svensson och kyrkoherden Alb. Östgren.

Sammanslutningens huvuduppgift var att bekämpa den moderna teologiens bibelkritiska och i övrigt rationaliserande tendenser. Att styrelsen också ämnade så gott sig göra lät förverkliga detta program framgår av de åtgärder, som den vidtog omedelbart efter konferensen. Så finna vi trenne ombud från B.V. såsom deltagare i det nyteologernas möte, som i slutet av juni månad hölls i Örebro, och här uppträdde de enligt tidningspressens ganska enstämmiga omdöme med framgång såsom försvarare av den gamla lutherska bibeltron.

Bibeltrogna Vänners till sina följder mest betydelsefulla åtgärd under sommaren 1910 var emellertid utsändandet av en cirkulärskrivelse till samtliga Stiftelsens föreningar, ombud och predikanter. Själva cirkuläret var i och för sig icke så märkligt, men, som sagt, dess följder blevo så mycket betydelsefullare.

I detta cirkulär, som förnämligast var ett försvar för sammanslutningens namn, förekom emellertid även en passus, som innehöll ett påstående om att inom Stiftelsen frodats "såväl bibelkritiska idéer som från den lutherska bekännelsen avvikande åsikter om försoningen i Kristus och rättfärdiggörelsen inför Gud". Cirkuläret var undertecknat av Bibeltrogna Vänners hela styrelse.

Det är ju tydligt, att detta cirkulär krävde ett svar från Stiftelsens sida. Det gick icke an att lämna sådana påståenden oemotsagda. Men å andra sidan var det svårt att giva svar, ty det var obestridligt, att bibelkritiken "frodats" inom E.F.S., där den t.o.m. erhållit ett förtroendevotum. Ävenledes var det ett faktum, att många av Stiftelsens ombud och åtskilliga dess predikanter voro föga lutherska i lärorna om försoningen och rättfärdiggörelsen. Emellertid tillsattes inom E.F.S:s styrelse en kommitté, som fick i uppdrag att besvara B.V:s cirkulär, och i denna kommitté insattes sådana styrelsens medlemmar, som i tro och åskådning antogos stå B.V. nära.

Uppgiften var emellertid, som sagt, ganska svår. För kommitterade tedde det sig som ett livsbehov att kunna helt tillbakavisa B.V:s påstående. Men detta kunde svårligen gå an, om B.V. omedelbart kunde peka på någon Stiftelsens tjänare, som offentligt givit tillkänna sin anslutning till bibelkritiken. Och sådana personer funnos såväl inom styrelsen som bland ombud, missionärer och predikanter. Emellertid ansåg sig styrelsen vara ansvarig allenast för de två sistnämnda kategorierna.

Bland dessa hade mer än andra missionspastorn Enok Hedberg vid konferensen 1909 och även sedermera gjort sig känd som "kolmodinare". Han hade också i "Nya Väktaren" vid ett par tillfällen utpekats såsom ett exempel på att bibelkritiken tolererades inom Stiftelsen. Men, om nu styrelsen kunde få honom att bekänna sig tro hela Bibeln vara Guds ord, så hade därmed B.V:s hela existens blivit bevisad vara överflödig och dess organ stämplats som ovederhäftiga. Men om Hedberg icke avgåve den äskade bekännelsen? Ja, då delade sig, såsom framdeles blev klart, meningarna inom styrelsen, enär tre ledamöter, som helt ogillade bibelkritiken, yrkade på H:s avsättning, under det majoriteten ville släta över saken.

Vid ett fåtaligt besökt styrelsesammanträde blev det nu beslutat att inkalla Hedberg till förhör inför styrelsen.

Men här gör sig med makt en fråga gällande: Hur kunde någon inom styrelsen förmoda, att Hedberg, om vars fulla anslutning till den kolmodinska grundståndpunkten intet tvivel kunde råda, skulle med "ja" besvara den fråga, som av styrelsen blev honom förelagd? Denna fråga hade fått följande formulering: "Tror Hedberg, att hela Bibeln är alltigenom Guds ord med ofelbar auktoritet?" På denna fråga väntade man verkligen, att den utpräglade "kolmodinaren" skulle svara med ett enkelt "ja". Men hur kunde man vänta det?

Svaret på detta sista spörsmål leder oss in på det måhända mörkaste kapitlet i hela den kolmodinska striden, och det skulle varit oss och förvisso även läsaren kärt, om det aldrig funnits.

Enligt stiftelsestyrelsens den 14 och 15 sept. 1910 förda protokoll §§ 6 och 7 äro såväl Stiftelsens sekreterare, pastor J. Montelius, som styrelseledamoten, direktören K. J. Ahlberg, fullt övertygade om att det finnes fel i Bibeln, men icke desto mindre beklagar pastor Montelius, att dessa förmenta "fel" hindrat Hedberg från att jakande besvara frågan om hela Bibeln såsom Guds ord. Pastorn ansåg och hoppades sålunda, att Hedberg, fastän han trodde, att det fanns fel i Bibeln — och sådana kunna väl, om de funnes, icke vara av Gud -, skulle tvärt emot sin innersta övertygelse säga: Ja, jag tror, att hela Bibeln är Guds ofelbara ord med oinskränkt auktoritet.

Vi vilja naturligtvis icke fälla någon dom över pastor Montelius — för sin egen herre står eller faller han —, men nog är det underligt, att, då man genomläst Budbäraren för de senare åren, finna honom med väl valda ord söka framställa sig och E.F.S:s styrelse såsom sant bibeltrogna, fastän man vet, att han i E.F.S:s protokoll givit uttryck för den övertygelsen, att det finns fel i Bibeln, och att han i sin bibelklass i Betlehemskyrkans söndagsskola uttryckligen lärt, att profeten Esaia icke skrivit hela den bok, som bär hans namn, och som av Kristus och apostlarna tillskrives honom. Men, som sagt, vi vilja ingen dom fälla över honom, därtill äro vi icke berättigade, men hans förmodan, att det finns fel i Bibeln, måste vi stämpla såsom villfarelse*).

Förhöret med Hedberg ägde rum den 13 sept och ledde icke till önskat resultat, ty pastor Hedberg besvarade den till honom ställda frågan med "nej". I sin vid tillfället upplästa skrivelse till styrelsen framhåller han, dels att han vid Stiftelsens missionsinstitut blivit bibringad den trosuppfattning med avseende på Bibeln, som han i sitt svar givit uttryck åt, dels att det föreföll honom besynnerligt, att han skulle underkastas förhör, därför att han hyste en uppfattning, som konferensen godkänt, och som delades av många styrelsens medlemmar, dels framhöll han, att pastor Montelius en gång uppmanat honom att vara försiktig och inte verka för den s.k. kolmodinska riktningen, "ty", säger han, "Svenssons parti var mig mycket gramse." Detta, att han borde underlåta att verka för de kolmodinska idéerna, emedan man var honom gramse, leder ju osökt till frågan: Huru skulle det varit, om man icke varit honom "gramse"?

Man förstår lätt, att den vändning, den hedbergska saken tog, var ett svårt slag för styrelsen i sin helhet, vilka och huru vitt skilda de motiv än må hava varit, som förmått ledamöternas flertal att besluta förhöret. Var det ämnat till ett dråpslag mot Bibeltrogna Vänner, så träffade nu detta slag i stället Stiftelsen själv. Det var bumerangen, som återvände till den, som slungade vapnet.

Det blev nu långa överläggningar; skenet ville man åtminstone rädda. Detta såg också ut att lyckas, ty pastor Hedberg förmåddes att - utan att detta innebar någon som helst förändring av hans trosståndpunkt - förklara, att han anslöt sig till Uppsala mötes beslut. Härmed förklarade sig flertalet styrelseledamöter nöjda, vad bekännelsefrågan vidkom, men nu begärde man också, att han skulle bedja styrelsen om förlåtelse för att han visat sig misslynt med förhöret. Detta vägrade han emellertid; han ansåg sig nämligen vara den förorättade parten, och, då styrelsen vidhöll sin begäran och dessutom beslöt, att han skulle "förmanas", inlämnade han begäran om avsked ur E.F.S:s tjänst. Det är förvisso märkligt, att Hedberg icke ålades be om förlåtelse, därför att han vanvördigt yttrat sig om Bibeln utan endast för det, att han icke varit nog ödmjuk inför styrelsen.

Under intrycket av denna tilldragelse hade så när det beramade svaret på B.V:s cirkulär alldeles råkat i glömska, men efter många svårigheter hade kommitterade genom ömsesidigt tillmötesgående blivit eniga om ett förslag till svar. I detta erkändes oförbehållsamt, att styrelsen hade felat, då den utgav den kolmodinska boken. Men, nu visade det sig åter, att styrelsens majoritet var av Kolmodins tro, ty denna bekännelse ströks ut och ersattes med en allmän fras. För övrigt ändrades hela svaret så, att pastor Wadström absolut vägrade att skriva under. Härmed var ännu en gång visat, att man icke genom att stå kvar i Stiftelsens styrelse kan med framgång bekämpa den kolmodinska bibelkritiken.

Följderna av förhöret med Hedberg blevo vittgående. Tre styrelseledamöter, kontraktsprosten J. G. Hellenius, kyrkoherden W. Gustafsson och generalen G. F. O. Uggla drogo sig från styrelsen och etablerade ett slags strejk utan att formligen avgå ur styrelsen. Dessa följdes snart av missionsdirektorn, pastor J. Lindgren. Orsaken till dessa steg var närmast den, att de ogillade styrelsens beslut att förhöra pastor Hedberg och framför allt det sätt, varpå förhöret verkställts.

Dessutom delade de pastor Hedbergs trosuppfattning. Så t.ex. uppgives i pastor Hedbergs i dessa stycken ännu ovederlagda bok om förhöret, att pastor Lindgren vid ett möte i Jönköping talat till Hedberg om det blivande förhöret och därvid bl.a. sagt: "Jag känner ju din ståndpunkt, som delas av mig." För övrigt har pastor Lindgren just aldrig stuckit under stolen med att han beundrat prof. Kolmodin och i huvudsak gillat hans ställning till Bibeln. Beträffande de båda andra prästerliga styrelseledamöterna meddelade pastor B. Wadström i "Svenska Morgonbladet" för den 14 nov. 1910, att "de två ha alltid med iver försvarat professor Kolmodins bibelkritiska teorier."

Det var vid sammanträdet den 8 nov., som de tre ovannämnda styrelsemedlemmarna drogo sig tillbaka. Vid samma tillfälle förelåg pastor Hedbergs avskedsbegäran. Men ännu var det icke slut med vedermödorna: till sammanträdet hade även inkommit avskedsansökningar från fyra arbetare i den inre missionens tjänst. Bland dessa befunno sig reseombuden Alfred Andersson och A. Lindström, som icke ansågo sig vidare kunna tjäna en Stiftelse, som övergivit reformationens första grundprincip. Enligt deras askedsskrivelser ansågo de också, att tillståndet icke blev bättre, därav att styrelsen enständigt vägrade att erkänna sin avvikelse från den gamla grunden.

Det är klart, att situationen var svår och för Stiftelsens styrelse mycket bekymmersam. Den ende, som i det skedda såg någon ljusning, var pastor Wadström. Han hoppades tydligen, att E.F.S. nu för alltid var kvitt den kolmodinska missionsdirektorn och de tre ledamöter av styrelsen, som tillfälligt dragit sig undan. Utpräglad optimist såg den blide åldringen saken ljusare än den var, och han gav även uttryck för denna sin syn. Utan att betänka, att han skadade sin egen och B.V:s sak, lät han i tidningsartiklar gång på gång förstå, att tillståndet inom E.F.S. nu var så gott, att det icke var bättre under Stiftelsens första tid. Detta var nu ingalunda riktigt.

Också tog B.V:s kassör, direktören G. L. Lagergrehn, ordet och gav i en tidningsartikel en kort framställning av tillståndet, därvid påvisande, att E.F.S. ingalunda upphävt förtroendeuttalandet för bibelkritiken eller i något avseende gått minoriteten till mötes. Det enda, som skett, sedan pastor W. med orden: "Det är slut med Fosterlands-Stiftelsen", lämnade styrelsen, var, att han själv gått tillbaka in i styrelsen.

Förvisso låg en svaghet däruti, att Bibelns försvarare sålunda kämpade utefter skilda linjer, men måhända var likväl den lagergrehnska artikeln nödvändig, ty intet är i en strid farligare än att jubilera för tidigt och avsända segerbulletin innan fienden är slagen.

- - - -

*) Om i det exemplar av Bibeln, som pastor M. begagnar, skulle saknas ett blad, så är Bibeln icke därför felaktig; om i den översättning, vi äga, något skulle vara orätt tolkat, så är Bibeln icke därför felaktig; om i de handskrifter, som bevarats till vår tid, skulle vara något oläsligt eller något avskrivningsfel, så är Bibeln icke därför felaktig. -Tillbaka