FEMTE KAPITLET

1. Förberedelser till konferensen 1909
2. Beslutet om ansvarsfrihet
3. Reformationens första grundprincip uppgives av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens årskonferens
4. Minoritetens möte den 11 juni

Veckorna närmast före konferensen 1909 utvecklades, såsom man kunde vänta, en feberaktig verksamhet för att tillförsäkra de kolmodinska idéerna seger. Styrelsens majoritet, som nu syntes definitivt besluten att stödja professorn, råkade emellertid att genom en av sina medlemmars oförsiktighet röja avsikten. I en av Stockholms dagliga tidningar stod sålunda en interview med "en av de ledande inom Stiftelsen", och i denna sades, att man med förtröstan gick konferensen till mötes, ty man hoppades, att prof. K. skulle göra några "skenbara eftergifter i mindre detaljer, och att oppositionen som en följd härav skulle brista sönder." Detta hopp kom dock, måhända till stor del på grund av kännedomen om avsikten, på skam, och oppositionen visade sig vid konferensen mäktig att hålla samman.

Med mycken omtänksamhet hade styrelsen uppgjort bataljplanen. Så hölls dagen före konferensen ett s.k. förberedande möte med samtliga ombud och deputerade för missionsföreningarna. Vid detta möte diskuterades i flera timmar de på dagordningen stående frågorna. Styrelsen hade uppsatt åtskilliga överläggningsämnen och för vart och ett utsett tre inledare, samtliga personer, som kunde tänkas vilja stödja styrelsen.

Åt dessa inledare var rikligt med tid anslagen, men, när sedan de med bibelkritiken missbelåtna begärde ordet, ville man begränsa tiden för varje talare till tre (3) minuter. - Under sådana förhållanden hade det varit klokast av de bibeltrogna att icke inlåta sig på någon debatt; de hade bort spara sina argument till dagen därpå, då det åtgörande slaget skulle stå. Emellertid läto ett par av dem förmå sig att ingå i svaromål på rent personliga angrepp, och så var striden i full gång.

Hade sålunda de bibeltrogna ombuden i fråga om klok taktik vid det förberedande mötet dragit det kortaste strået, så togo de i detta avseende sin skada igen vid den dagen därpå följande konferensen.

Enligt föredragningslistan skulle den kolmodinska frågan behandlas, först sedan beslut fattats om ansvarsfrihet samt val till styrelse och revisorer ägt rum. Professorn hade i så måtto ställt sin plats i styrelsen till konferensens förfogande, att han gjorde sitt kvarstannande beroende av om konferensen ville uttala sitt förtroende för hans grundståndpunkt till Bibeln. Ville den det ej, så ämnade han avgå. Styrelsens majoritet tillstyrkte för sin del ett sådant förtroendeuttalande. Man vågar naturligen icke ens ifrågasätta, att en styrelse som Fosterlands-Stiftelsens handlar i okunnighet.

Men var den medveten om, vad ett förtroendeuttalande för prof. Kolmodins ståndpunkt till Bibeln innebar, så skall förvisso den protestantiska kyrkohistoriens dom över denna styrelse alltid bliva mycket hård. Kolmodin satte vetenskapen till domare över läran om Bibeln, men reformationens första grundprincip hävdar, att Bibeln allena är domare över alla läror: styrelsen tillstyrkte sålunda realiter konferensen att uppgiva den första av reformationens grundprinciper.

Som vi skola se följde konferensens flertal i blint förtroende för människor styrelsens råd, men det kom, tack vare de bibel- och bekännelsetrognas påpasslighet, att gå i helt annan takt och med betydligt större svårighet än man från styrelsemajoritetens sida väntat. För alla voro två ting klara: 1) ämnade man använda professor K:s högt förtjänta person som socker på hans för mången mindre aptitliga lära; 2) skulle man naturligen vid frågan om förtroendeuttalande så starkt begränsa tiden, att ingen av hans motståndare fick tillfälle att uttömmande framställa sina skäl. Det gällde sålunda att finna en väg, på vilken dessa båda hinder kunde undanröjas. Och denna väg, som var lätt funnen, blev ock beträdd.

Konferensen hade samlat flerdubbelt så många deltagare som under de närmast föregående åren; närvarande voro 114 provinsombud och 136 deputerade för till Stiftelsen anslutna föreningar.

Till ordf. utsågs generalen friherre A. E. Rappe, som med några ord hälsade konferensen, varefter en stund ägnades åt gemensam bön. Därefter upplästes revisionsberättelsen. Nu var det gammal sed, att just inga längre debatter brukade föregå beslutet om ansvarsfrihet, men denna gång blev det annorlunda, ty nu grep oppositionen in och hade därigenom tillförsäkrat åtminstone sina första talare rätt att yttra sig utan tidsbegränsning.

Den sålunda började debatten blev för mången ett streck i räkningen, ty här kämpades nu huvuddrabbningen, och oppositionen hade åt sig tillförsäkrat de taktiska fördelar, som äro förenade med offensiven. Striden blev långvarig, och dess vågor gingo höga i fyra timmars tid. Det var i naturen en varm dag, och varmt var det ock inne i Betlehemskyrkan, där förhandlingarna ägde rum, och det såg stundtals ut, som om konferensen skulle alldeles förlora besinningen. Bortser man från att det var ett möte av kristna bekännare, så kan man lätt nog psykologiskt förklara både stampningar, hyssjningar, rop, hot och annat, som förekom: prof. Kolmodins anhängare hade under det förberedande mötet gjort sig säkra om seger, och nu sågo de med ens, att det fanns stora möjligheter för att de gammaltroende skulle vinna i voteringen.

Under det förberedande mötet hade hårt satts mot hårt å ömse sidor, men nu var det icke så. De, som ogillade den kolmodinska bibelkritiken, voro ytterligt hovsamma i sina yrkanden: man begärde, att styrelsen skulle få full och tacksam ansvarsfrihet dock med beklagande, att prof. K:s skrift "Kristendomen och den urkristna församlingens bibel" hade blivit distribuerad av Stiftelsens förlag. Det var naturligen ganska svårt för professorns anhängare att finna ett skäl nog starkt att motivera ett avslag å detta yrkande, helst då man kunde förutse, att ett avslag skulle föra med sig en sprängning av Stiftelsen. Också presterades just inga skäl; de, som försökte det, skadade allenast professorns sak, ty det enda skäl de kunde giva var, att prof. K. skulle bli sårad och nödgad att draga sig tillbaka.

Den av Kolmodins meningsfränder, som hade den lyckligaste dagen, var tvivelsutan kyrkoherden Waldus Bengtsson, som torde ha ryckt rätt många med sig, då han patetiskt vädjade till konferensdeltagarnas känslor för prof. K., som under närmare en mansålder uppoffrat tid och krafter i Stiftelsens tjänst. Detta var ju en variation å förutnämnda känsloskäl, men anrättningen serverades på ett delikat sätt.

Skulle man omedelbart efter kyrkoherde Bengtssons huvudanförande ha skridit till votering, så är det troligt, att han och hans meningsfränder segrat med rätt stor majoritet, men de äldre och besinningsfullare elementen av den kolmodinska falangen vågade icke att helt trampa ned sin motpart. Därför framställdes från detta håll av rektor J. Kerfstedt ett medlingsförslag, som tycktes samla rätt många anhängare. Detta förslag nämnde icke uttryckligen prof. K:s skrift utan inskränkte sig till att beklaga den oro, som uppstått, och anledningarna därtill.

Här var tydligen en punkt, där samling borde kunna ske, och konferensen avvaktade med spänning, vad de båda åskådningarnas män hade att säga därom. Svaret kom först från prof. K., som genom pastor J. Lindgren lät säga konferensen, att, om rektor Kerfstedts förslag innebure något som helst beklagande av att professorns bok utkommit, så kunde han, Kolmodin, icke acceptera detta förslag utan måste betrakta det som en uppmaning att avgå. Omedelbart efter detta meddelade red. Svensson, att han och hans meningsfränder skulle för att så vitt möjligt bevara enhet och frid gå med på det kerfstedtska förslaget, som talaren gjorde till sitt, sedan dess framställare på prof. K:s önskan hade tagit det tillbaka.

Under debatten hade man gång på gång framhållit prof. K:s helgade personlighet, stora ödmjukhet och utomordentliga duglighet såsom ett skäl för att nu med förtroende omfatta hans grundståndpunkt. Från intet håll motsades detta ständigt återkommande tal om ödmjukhet och gudsfruktan.

Tvärtom yttrade ett av de bibeltrogna ombuden, pred. J. Wittander, att även han och hans meningsfränder hyste det förtroendet till prof. K., att han nu, när han såg följderna av sin skrift, såg huru de missionsvänner, som förut varit ett, genom hans åtgörande blivit söndrade i två hopar, ångrade att han gav ut den skrift, som vållat så många bekymmer och tårar. Svaret på denna förmodan gavs efter voteringen av prof. K. själv, som i motiveringen till varför han icke gått med på rektor Kerfstedts förslag meddelade att, om han gjort det, så kunde det tolkats såsom ett uttryck av ånger över bokens utgivande, och, sade professorn med skarp stämma, "jag ångrar det icke, jag tager icke ett ord tillbaka."

Voteringen hade utfallit så, att professorns meningsfränder avgått med seger. 133 röster hade varit för och 113 emot beviljande av ansvarsfrihet utan alla tillägg.

Då resultatet av voteringen var tillkännagivet, följde en stund av obeskrivlig villervalla. Pastor B. Wadström meddelade, att han nu utträdde ur E.F.S:s styrelse. "Det är", sade han, "slut med Fosterlands-Stiftelsen." Prof. K. talade och hyllades av den segrande majoriteten, medan den besegrade minoriteten stod tyst. Men, när denna senares män försökte få ordet för att tala, började majoriteten att hyssja och stampa och hotfullt tränga sig fram mot talarestolen. Nu började någon sjunga "Vår Gud är oss en väldig borg". Efter sångens slut lämnade ett stort antal av minoriteten salen, där nu styrelsevalet företogs.

Under det uppehåll, som nu följde, samlades några av minoritetens ledande män hos ledamoten av E.F.S:s styrelse, grosshandlanden Joh:s Eriksson, och där uppsattes nu av kyrkoherden D. A. Ärnström en reservation mot det av konferensen fattade beslutet. Då denna reservation riktar sig mot ett beslut, som Stiftelsen trots mångfaldiga påstötningar icke velat upphäva utan envist fasthåller, må den här in extenso anföras. Den lyder:

"Undertecknade, ledamöter av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens årskonferens i Betlehemskyrkan, få härmed skriftligen anmäla sin reservation emot det fattade beslutet ifråga om ansvarsfrihet för styrelsen. Sedan båda parterna i mer än fyra timmar rådgjort med varandra i önskvärt syfte att till förekommande av en sorglig splittring finna en form för ett beslut, varom de allra flesta medlemmarna kunde enas, och, då sådan enighet uppnåtts omkring rektor J. Kerfstedts förslag, blev hela saken förryckt från saklig till personlig ståndpunkt därigenom att professor Kolmodin förklarade, att han ej kunde vara med om beslutet. Enär detta beslut, som en ringa pluralitet fattade, synes oss innebära, att Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen lämnat sin gamla goda ståndpunkt på Bibelns ofelbara grund och övergått på en äventyrlig och otrygg bibelkritiks lösa sand, hava vi häremot velat inlägga vår allvarliga protest." -

Konferensförhandlingarna återupptogos på aftonen samma dag, och nu gällde det att avgöra, huruvida konferensen ville giva prof. K:s grundståndpunkt till Bibeln ett formligt förtroendevotum. Efter förmiddagens votering, som djupast sett gällt samma sak, var utgången icke svår att förutse. Minoriteten inlät sig just inte på någon debatt. Läraren K. Löfdahl var egentligen den ende, som nu tog upp frågan till sakligt skärskådande. Han påvisade, att prof. K:s grundståndpunkt till Bibeln var en annan än Luthers och Rosenius. Då nu dessutom professorn ingenting ångrade och ingenting toge tillbaka, så yrkade talaren för sin del avslag å det begärda förtroendeuttalandet.

Då en ung pastor, som varit prof. K:s lärjunge, sökte närmare utveckla professorns grundståndpunkt, blev han av sina egna meningsfränder nedtystad. Man var syn- och hörbarligen rädd för att låta allmogemännen få riktig inblick i vad frågan gällde. Grosshandlanden Lambert Jepsson förberedde konferensen på att mången komme att hädanefter förlora intresset för Stiftelsen. Mest hade det smärtat honom att finna missionsföreståndaren, pastor J. Lindgren, helt stå på samma grund som prof. K. Och många av de hemmavarande missionärerna hade uttalat sig med värme för professorns åsikter. Detta talarens påstående hade ytterligare understrukits av pastor Montelius, som meddelat, att de flesta missionärerna i brev förklarat sig för prof. K:s kvarstannande.

Pastor M., som under förmiddagens debatt iakttagit en försiktig tystnad, tog nu för en stund ledningen av majoriteten och begärde votering för att få fram röstetalen. Då många av minoritetens medlemmar redan lämnat staden, låg det naturligtvis i dess intresse att hindra en omröstning, som skulle givit ett mycket missvisande resultat. Pastor M. åter ville med tvång få votering till stånd. Detta lyckades dock ej. Men så mycket blev klart, att det var majoritet för professorns grundståndpunkt.

Efteråt talade prof. Kolmodin. Han sade sig glädjas över att Stiftelsen icke i sin historia inskrivit ett blad liknande det, som skrevs 1869, då W. Rudin tvangs att draga sig tillbaka. Han såg inte, och kanske var det ingen, som då såg, att Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen hade skrivit ett långt sorgligare blad i sina hävder. Den hade gjort, vad intet samfund vågat göra: genom ett formligt beslut hade den för att få behålla en människa och för att tillfredsställa en människas önskan uppgivit den första av reformationens grundprinciper, den om Bibelns domsrätt över alla läror. Och detta hade skett i Betlehemskyrkan.

Detta ödesdigra beslut har Stiftelsen icke velat upphäva. Stiftelsens styrelse och konferenser ha gång efter annan manats att upphäva sagda beslut, men nej - den har icke velat. Utan i dess ställe har man sökt intala sig och andra, att allt är gott och väl. Det har lyckats att få mången att sätta tro därtill, men den opartiska historieforskningen låter icke vilseleda sig, den dömer icke allenast efter ord utan förnämligast efter handling.

Dagen efter konferensen samlades minoriteten till ett möte i missionshyddan å Kungsholmen för att överlägga. De, som deltogo i detta möte, skola sent glömma den ljuvliga frid och broderliga endräkt, som präglade detta mötes förhandlingar. Till ordförande utsågs kyrkoherden D. A. Ärnström och till sekreterare pastorn Vitalis Svensson, som under konferensen varit en av de bibeltrogna ombudens märkesmän. Man rådgjorde om åtgärder, som borde vidtagas. Röster höjdes, som påyrkade omedelbar utbrytning ur Stiftelsen, men dessa vunno icke gehör, utan mötet enade sig om att antaga ett av red. Axel B. Svensson uppsatt skrivelseförslag till Stiftelsens styrelse.

I denna skrivelse framställdes följande önskningar: 1) Styrelsen borde tillse, att inga bibelkritiska skrifter utgåves på E.F.S:s förlag; 2) Undervisningen vid Johannelund borde sorgfälligt övervakas; 3) Styrelsen borde förmå pastor B. Wadström att återtaga sin avsägelse samt därjämte i styrelsen inkalla ytterligare en person, som ägde minoritetens fulla förtroende, och nämndes därvid såsom kandidater pastor Vitalis Svensson, grosshandlanden Lambert Jepsson och direktören G. L. Lagergrehn. — Under förutsättning, att styrelsen skulle tillmötesgå dessa önskningar, var man redo att icke omedelbart vidtaga några åtgärder utan beslöt, att ännu ett år intaga en avvaktande hållning, dock tillsattes en kommitté, som bl.a. fick i uppdrag att förbereda ett möte i samband med Stiftelsens konferens 1910.

Lika visst som det hade varit att gå alltför brådstörtat tillväga, om minoriteten beslutat bryta sig ut ur Stiftelsen, lika visst voro de sålunda beslutade åtgärderna otillräckliga. Det hade bort vara de ledande männen angeläget att samla minoriteten. Man hade där vid mötet i missionshyddan å Kungsholmen bort bilda en sammanslutning inom Stiftelsen. Hade så skett, skulle måhända ställningen blivit en annan. Nu var minoriteten närmast att likna vid får utan herde, och det var fara för att var och en skulle börja se på sin väg och mena, att den var bäst och säkrast.