FJÄRDE KAPITLET

1. Konferensen 1908
2. Första sammanstötningen
3. Frågan om "Sjömansvännen"
4. "Vidräkning"
5. "Håll det du har" ...
6. Styrelsens ställning

Skriften "Kristendomen och den urkristna församlingens bibel" utkom kort före Stiftelsens årsmöte 1908 och hade därför icke hunnit att bli läst av så många konferensombud; flertalet torde inte ens haft en aning om den saken.

Icke förty var konferensen emotsedd med en viss spänning. Det var nämligen en annan fråga - även den framförd av prof. A. Kolmodin -, som vållade oro. Professorn hade efter konferenser med ärkebiskopen och en annan ledamot av svenska kyrkans missionsstyrelse beslutat föreslå Stiftelsens styrelse, att E.F.S:s tidning "Sjömansvännen" skulle göras till ett gemensamt organ för Stiftelsens och svenska kyrkans sjömansmission.

Inom styrelsen hade emellertid förslaget rönt motstånd, men professorn hade så tillvida lyckats besegra motståndet, att styrelsen efter långa överläggningar blivit ense om att tillstyrka förslaget i huvudsak, och det var nu egentligen endast om titeln man icke kunde enas. Professorn ville att i densamma skulle angivas, att tidningen var organ för kyrklig mission, medan hans motpart önskade få tydligt angivet, att det var fråga om evangelisk-luthersk mission.

Saken hade i förväg blivit känd, och tidningen Nya Väktaren, som gjorde frågan till föremål för en artikel, ansåg, att hela saken skulle avslås, enär den otvivelaktigt var det första steget till Stiftelsens fullständiga uppgående i kyrkan. Såsom framdeles kommer att visas, blev också frågan av konferensen avslagen.

Stiftelsens konferenser hade, sedan striden om försoningen kämpats till slut, varit präglade av enighet och broderligt samförstånd. Men vid jubileumskonferensen 1906 hade strid stått om pensionen till E.F.S:s arbetare. Också vid konferensen 1907 hade någon oro försports med anledning av styrelsens tilltag att förhandla med Svenska Missionsförbundet om en gemensam sångbok. Emellertid var allt detta intet emot, vad som nu komma skulle.

Redan vid föredragningen av revisionsberättelsen begärdes ordet av läraren K. Löfdahl, en av Stiftelsens äldsta och pålitligaste vänner, som under omkring 40 år stått som en pelare bland E.F.S:s folk. Han bad att få göra konferensen uppmärksam på att styrelsen under det gångna året tagit sig för att på E.F.S:s förlag tillåta utgivandet av en roman. Visserligen var denna så skriven, att den hade en kristlig yta, men den var dock en roman. Härtill kom, att det ämne, som den behandlade, föga lämpade sig för ungdom. Talaren beklagade livligt, att han nödgats draga denna sak inför konferensen, men det hade blivit nödvändigt, sedan det visat sig, att styrelsen slog dövörat till för alla enskilda påminnelser.

I den diskussion, som nu uppstod, erhöll först prof. J. O. Rosenberg ordet och framhöll såsom sin åsikt, att det vore hart när omöjligt, att någon olämplig litteratur kunde utkomma på Stiftelsens förlag, så omsorgsfull var granskningen av alla till utgivning föreslagna böcker.Talaren var själv ordförande inom skriftgranskningsutskottet, och det vore inte möjligt, att både han och de övriga medlemmarna skulle släppa igenom något, som vore så otillbörligt som läraren Löfdahl tycktes vilja anse den bok, varom debatten rörde sig.

Emot detta prof. Rosenbergs anförande framhölls, att, ehuru man intet ville anföra mot skriftgranskningsutskottets kompetens, det dock icke ginge an att anse det ofelbart, ty kort före konferensen hade i distribution på E.F.S:s förlag utgivits en skrift, som i frågan om Bibeln uttalade åsikter, som aldrig varit och med Guds hjälp väl aldrig skulle bli Stiftelsens. Detta tillhörde emellertid det löpande årets förvaltning och kunde sålunda bli föremål för behandling först vid en kommande konferens.

Här var nu det första ordet i den brännande frågan uttalat. Det besvarades omedelbart av prof. Kolmodin, som anmärkte, att den siste talaren tydligen syftade på boken "Kristendomen och den urkristna församlingens bibel". Han bad, att frågan om denna skulle omedelbart åtgöras, vilken begäran av motparten med rätta stämplades som omöjlig, då flertalet av ombuden icke förrän nu hört sagda skrift omtalas. — Resultatet av den förda diskussionen blev, då intet annat yrkande gjorts, att styrelsen fick full ansvarsfrihet.

Men det hade ock skett en förändring med Stiftelsen. Talaren vore gammal, och hans samvete bjöde honom att säga ut sanningen. Han ville då säga konferensen, att under det sista året hade inom Stiftelsens styrelse gjort sig gällande en skuggrädsla, som vore beklaglig. Rätt ofta hette det: "Vad ska' de kyrkliga säga om det? Vad ska' prästerna tänka?" I talarens ungdom bemödade sig också Stiftelsens styrelse om att icke i onödan giva någon anstöt eller väcka förargelse, men blott den kunde svara inför Gud, lät den de oomvända prästerna tänka, vad de ville. "I femtio år", sade tal., "har Stiftelsen här i landet icke haft någon värre fiende än kyrkan, jag undantager då alla levande och troende präster. Men t.o.m. den grova världen har varit vänligare och skänkt oss mera erkännande än de oomvända prästerna." Talaren slöt med att uppmana Stiftelsen att icke vika av varken till höger eller vänster. --

Huvuddrabbningen vid denna konferens kom dock att stå om "Sjömansvännen" såsom gemensamt organ för Stiftelsens och svenska kyrkans sjömansmission. Efter en flera timmar lång diskussion blev frågan uppskjuten till nästkommande årskonferens, då den blev skjuten i bakgrunden och helt avslagen.

Konferensen 1908 hade varit lyckosam för de Stiftelsens vänner, som höllo fast vid E.F.S:s gamla ståndpunkt och som i stort sett kunde sägas i "Nya Väktaren" ha funnit sitt organ. Men den andra sidans män hade varit så säkra, att de icke ansett nödigt att mobilisera. Den seger, som vanns 1908 skulle redan nästa år bytas i nederlag.

De närmaste veckorna efter konferensen 1908 förflöto i lugn, tills prof. Kolmodin bröt tystnaden och i Stiftelsens Missionstidning införde en av honom själv författad berömmande och försvarande artikel om skriften "Kristendomen och den urkristna församlingens bibel". I denna samma artikel fick också "Nya Väktarens" redaktör, Axel B. Svensson, åtskilliga snärtar för de anmärkningar, han gjort mot professorns bok. Med anledning härav begärde denne att i missionstidningen få ett beriktigande infört, vilket professorn först nekade men sedan lovade, vilket löfte han på så sätt infriade, att han införde Svenssons skrivelse i en så stympad form, att den egentligen sade ingenting.

I den korrespondens, som med anledning av denna sak fördes mellan Kolmodin och Svensson, meddelade den förre, att han under en följd av år haft den trosståndpunkt, som i den omdebatterade boken var framlagd, och att han meddelat lärjungarna vid Johannelund dessa sina åsikter, för vilket de "åter och åter" betygat honom sin tacksamhet. Vidare säger han följande: "Alldeles nyss hörde jag om ett av våra äldre reseombud*), som icke varit min lärjunge, att, när han kom hem från konferensen, tog han min bok, gick avsides, genomläste den, noga undersökande varje citat med det resultat, att han tackade Gud för den."

För övrigt gör professorn i denna korrespondens de största ansträngningar att framställa redaktör Svensson såsom dubbel, emedan han vid styrelsevalet icke röstat på professorn. Vidare beskylles Svensson för att ha upptagit frågan av hämndbegär; dessutom frånkänner honom professorn så gott som all kompetens.**) Beskyllningarna för hämndlystnad och dubbelhet tillbakavisas av red. S. hovsamt men bestämt helst som han aldrig haft någon anledning att hysa agg mot professorn, som städse visat honom vänlighet och förtroende.

Efter denna kontrovers var det stilla en tid. Dock pågick mellan "Facklan" och Kolmodin en polemik, i vilken den senare blev så fullständigt besegrad som det gärna är möjligt. Denna del av striden gick dock förlorad för det stora flertalet av Stiftelsens vänner, enär de, beklagligt nog, icke höllo sig med "Facklan".

Åter blev det lugnt. Men det var lugnet före åskvädrets utbrott. Runt om bland landets missionsvänner rådde oro, och man väntade, att något skulle ske. Och det skedde något.

Reseombudet Alfred Andersson utgav i november månad en liten skrift med titeln "Vidräkning med professor A. Kolmodin och hans bok: 'Kristendomen och den urkristna församlingens bibel'". Som ett åskslag löser den elektriska spänningen, så skingrade också denna skrift den oklarhet, som ända tills nu varit rådande.

Det första intrycket av "Vidräkning" var för mången rent bedövande. Men den väckte uppmärksamhet på frågan. Anderssons skrift sade tydligt ifrån, att det var fara å färde. I denna skrift var inte bomull lindad om pilspetsen, och även om någon menat, att valet av ord och uttryck kunde varit bättre, så står dock fast, att "Vidräkning" var just ett sådant tordönslag, som situationen påkallade. Fanns det i skriften någon överdrift, så fick dess författare själv bära följderna därav, och ingen har hört honom beklaga sig eller återkalla. Förekom det missförstånd, så var det professor Kolmodins och skriftgranskningsutskottets fel, då de genom mångtydiga omskrivningar givit anledning därtill.

En var, som läst "Vidräkning", förstår lätt, att den inom Stiftelsen skulle framkalla en oerhörd uppståndelse. Nu efteråt vet man icke, vilket som var mest förunderligt: reseombudet Anderssons lugna mod vid mötandet av följderna av sin skrift, eller den huvudlösa inkonsekvens, med vilken Stiftelsens styrelse nu grep in.

Då prof. Kolmodin angrep och klandrade sådana bibelord, om vilka aposteln Petrus säger, att de voro talade av den Helige Ande, ja, då beslöt Stiftelsens styrelse att hjälpa professorn med att få detta mästrande av Gud tryckt och spritt bland landets missionsvänner. Men när reseombudet Andersson klandrade människan Kolmodin, skyndade Stiftelsens styrelse att varna för Anderssons skrift, förbjuda dess spridning och kalla dess författare till förhör inför styrelsen.

Vid detta förhör, som ägde rum kort före julen 1908, bad Andersson, innan han ingick i svaromål, att få veta, om Stiftelsens styrelse godkänt professor Kolmodins skrift "Kristendomen och den urkristna församlingens bibel". På denna fråga svarade professor Rosenberg under de övriga styrelseledamöternas tysta instämmande ett bestämt ja. Med förhöret blev emellertid ingenting uppnått. Styrelsen sökte på allt sätt att förmå Andersson att åtminstone i någon form gå med på ett beklagande antingen av "Vidräkning" i sin helhet eller ock av någon dess del. Härpå ingick emellertid icke Andersson.

Då Andersson vägrade att göra det av styrelsen begärda medgivandet, handlade han utan tvivel klokt, ty naturligen hade ett sådant medgivande tolkats såsom ett återtåg. Och den, som känner Alfred Andersson, förstår nogsamt, att han icke för egen del velat göra anspråk på någon ofelbarhet. Men då alla andra tego, hade han av sitt samvete tvingats att tala.

Det visade sig snart att styrelsen skulle tolkat ett medgivande såsom ovan antytts, ty före årets slut utgav Stiftelsens expedition en liten broschyr, som tillställdes samtliga ombud och föreningar. I denna broschyr söker styrelsen att vältra ansvaret för striden från sig och prof. Kolmodin över på Alfred Andersson, som klandras i skarpa ordalag, under det Kolmodin berömmes. Men likvisst söker nu styrelsen att för sig öppna en reträttväg genom att säga sig icke kunna göra alla Kolmodins uttalanden till sina. Dessutom svävar styrelsen högst betänkligt på målet i själva bekännelsefrågan.

Ungefär samtidigt offentliggjorde styrelsen ett uttalande i bekännelsefrågan. Detta var så slugt avfattat, att de bekännelsetrogna styrelseledamöterna trodde sig ha fått ett uttalande, som var så korrekt, att endast verkligt bibeltrogna män kunde skriva under. Men det var en bakdörr, som av sekreteraren hållits öppen för hrr bibelkritici, så att även dessa skrevo under. Också dröjde det icke länge, innan båda riktningarnas målsmän ånyo lågo i luven på varandra.

Vid denna tid hade kyrkomötet på initiativ av biskop Lövgren i Västerås gått i författning om upprättande av en s.k. diakonistyrelse. Målsmännen för denna avgåvo i pressen sådana förklaringar, att en hel del av de frivilliga kyrkliga krafterna sågo sin obundna existens hotad. Detta hade till följd, att några av de ledande inom "Sällskapet för främjande av kyrklig själavård" sökte närma sig den del av Stiftelsen, som företräddes av "Nya Väktaren".

Några enskilda konferenser, i vilka från Stiftelsehåll bl.a. deltogo grosshandl. Joh. Eriksson, pastor Efr. Rang och red. Axel B. Svensson, kommo också till stånd. Men, då det blev känt, att pastor Rang samtidigt hade enskilda överläggningar dels med Svensk Kyrkotidnings redaktör och dels med Svenska Missionsförbundets sekreterare, drogo sig Eriksson och Svensson ur spelet, vilket dels hade till följd, att förhandlingarna med själavårdssällskapets män avstannade, och dels, att pastor Rang från denna tid kom att stå utanför ledningen av "Nya Väktaren".

Nyårsaftonen 1908 utkom från trycket en ny skrift i den kolmodinska frågan. Den hade till titel: "Håll det du har.... Bidrag till diskussionen om prof. A. Kolmodins skrift: 'Kristendomen och den urkristna församlingens bibel' av Axel B. Svensson". Skriftens författare vände sig till Stiftelsens styrelse med begäran om dess godkännande till försäljning i E.F.S:s bokhandel.

Till en början såg det ut som om denna skrift skulle åstadkomma någon förändring i styrelsens hittills följda taktik. Red. Svensson blev kallad till general Rappe, som tackade honom för hans inlägg i frågan, betygade sin fulla anslutning till den trosståndpunkt, som var framlagd i "Håll det du har", och lovade, att skriften skulle få säljas i Stiftelsens bokhandel. Detta blev också styrelsens beslut. Och det såg några veckor ut som om styrelsen ämnade taga bestämt avstånd från bibelkritiken.

Snart nog blev det emellertid tydligt, att flera stycken av styrelsens ledamöter ånyo beslutat sig för att stå om icke solidariska med Kolmodin så dock neutrala med en vänlig lutning över mot hans sida. Den 16 mars 1909 utsände nämligen expeditionen till alla Stiftelsens reseombud och predikanter ett cirkulär, i vilket förbjöds spridningen av såväl Kolmodins omstridda skrift som Anderssons och Svenssons broschyrer. Dock lät styrelsen fortfarande sprida såväl Kolmodins som Svenssons bok genom Stiftelsens bokhandel i Stockholm.

Dessutom förbjödos predikanterna att i frågan yttra sig vare sig enskilt eller offentligt. En av de styrelseledamöter, som kraftigast yrkade på denna åtgärd, kontraktsprosten J. G. Hellenius, hade dock några dagar förut skrivit till redaktör Svensson bl.a. följande: "Länge har jag tänkt säga herr Svensson några ord, sedan jag läste Eder bok mot Kolmodin. Boken är lugnt och sakligt hållen, innehåller tänkvärda saker och uttrycker helt visst, vad massor av kristna tänka." Icke desto mindre skulle nu boken förbjudas. Tecken tyda på att styrelsen icke vågade taga ställning, ty den fruktade att få konferensmajoriteten emot sig.

För att utröna hurudan ställningen i landet var utsändes med biträdande sekreteraren C. A. Hedlunds vetskap och gillande från Kristianstad en petitionslista till förmån för Kolmodin. Då "Nya Väktaren" upptog denna sak, skyndade sig styrelsen att frånsäga sig allt ansvar för denna lista, men på expeditionen hopsummerade man omsorgsfullt namnen, och vid åtgörandet på konferensen användes denna lista av sekreteraren pastor J. Montelius såsom ett argument för Kolmodin.

Under de följande månaderna drev styrelsen redlöst hit och dit en formlig lekboll mellan de två motsatta riktningarna, vars representanter inom styrelsen sökte stöd och råd hos sina meningsfränder utom styrelsen. Slutligen stadgade sig majoriteten inom styrelsen till Kolmodins förmån. Också hade alla dess i frågan gjorda uttalanden varit så svävande, att de riktigast kunna karaktäriseras med följande Svensk Kyrkotidnings ord: "Fosterlands-Stiftelsens styrelse har uti sina hittills gjorda uttalanden iakttagit en försiktighet så stor, att man i själva verket knappast vet, på vad ståndpunkt den står."

Det är tydligt, att detta andarnas sammandrabbande skulle tilldraga sig stor uppmärksamhet även utanför Stiftelsens egen vännekrets. De allmänna tidningarna upptogo frågan, och det är betecknande, att den kristendomsfientliga pressen avgjort ställde sig på Kolmodins sida.

Betecknande är också, att frågan berördes vid sammanträde med Göteborgs prästkonferens, där kyrkoherden Valdus Bengtsson i ett inledningsanförande till ämnet "Kristendomsundervisningen i våra offentliga skolor" drog frågan på tal. I sin inledning uppehöll han sig nämligen huvudsakligen vid de principiellt olika uppfattningar, som i vår tid göra sig gällande med avseende på inspirationen. Fyra typer framhöllos:

1) Georg Brandell i dennes bok "Kristendomsundervisningen och folkskolorna", däri den nuvarande kristendomsundervisningen förklaras rent av böra avskaffas och ersättas med naturalistiska och religionshistoriska element,

2) Nyprotestantismen eller den negativa idealismen,

3) professor Kolmodin, som framhåller, att i Bibeln finnes Guds levande ord om vår frälsning men även annat, som rör geografi, historia och naturlära, varvid verbalinspirationsteorien är ohållbar, och

4) reseombudet Alfred Andersson, predikanten Axel B. Svensson, tidskriften "Facklan" m.fl., som hålla vid den gamla bibeluppfattningen, att den Heliga Skrift är Guds ord.

Kyrkoherden, som själv var ivrig anhängare till den kolmodinska åsikten, har här ganska riktigt karaktäriserat ställningen.

Konferensen nalkades; det stora slaget skulle stå, och å ömse sidor mobiliserade man av alla krafter.

- - - -

*) Många omständigheter göra det icke allenast sannolikt utan nästan visst, att det här är fråga om reseombudet O. L. Allard. Medan hovrättsrådet Widström levde, brukade Allard ibland i sina brev "tacka Gud" för Facklan och i sina föredrag taga avstånd från all bibelkritik. På konferensen 1909 meddelade herr Allard, att han i mer än 20 år haft samma åsikter i bibelfrågan som prof. Kolmodin, vadan han röstade för ett förtroendevotum för hans ståndpunkt. Vid konferensen 1911 sade Allard med mycken pondus, att han aldrig mer ville höra talas om, att han gillat denna ståndpunkt, ty det vore "lögn". - Tillbaka

**) Det kan i detta sammanhang vara av kuriositetsintresse att se, vilket omdöme prof. Kolmodin före stridens början fällde om red. Svensson. Det framgår av följande intyg:

"Att folkskolläraren Axel Svensson, som av mig sedan någon tid tillbaka är väl känd, på mig gjort ett bestämt intryck av en avgjord, prövad, kristlig personlighet med genom självstudium förvärvade goda insikter och en mer än vanlig begåvning att på ett text- och bekännelsetroget sätt till uppbyggelse utlägga ordet, intygas härmed.

Stockholm den 7 maj 1907.

Ad. Kolmodin
Professor." - Tillbaka