|
Artikel
9 Av GTs skriftprofeter talar Jesaja mer än någon annan om Messias. Det är därför inte så underligt att NTs författare citerar denna profet oftare än någon annan profet eller bok i GT. Jesajas profetrulle presenteras som ”det som Jesaja har sett” (1:1), dvs det som Herren har uppenbarat för honom. Herren har låtit profeten se hur det som namnet ”Jesaja” betyder skall fullbordas, nämligen att ”HERREN är frälsningen”. Därför innehåller Jesajarullen mycket om Herrens ingripande i Israels historia och om det avgörande frälsningsingripandet: Messias ankomst och frälsningsverk för både Israel och hednafolken. Jesaja beskriver hur han har sett den samtida världsmakten, fienden Assur-Babel, gå under och hur Herren låter Koresh bli folkets befriare från Babel och möjliggöra Sions återuppbyggnad. Men den stora frälsningen, både för Sion och för hednafolken, kommer genom Messias, som är en telning från Isais avhuggna stam (11:1) och samtidigt ett ”Under”, nämligen Herren själv, ”Mäktig Gud” eller ”Gud, Hjälten” (9:6). Självklart måste man betvivla dessa uppgifter om man utgår ifrån att sådana syner om framtida händelser inte är möjliga. För den naturalistiska filosofin, som slog igenom på bred front inom bibelforskningen under 1800-talet, finns därför bara två utvägar: 1) Om Messiasprofetiorna härrör från Jesaja, kan de inte handla om en kommande gudamänniska, den Messias som NT talar om, utan måste syfta på någon eller något som Jesaja utan övernaturlig uppenbarelse kunde se eller tänka på. 2) Profetior som ofrånkomligen handlar om framtida händelser, t ex Babels fall och Koresh insats för Jerusalems återuppbyggnad, måste ha kommit till långt efter Jesajas tid, när det var mänskligt möjligt att veta något om dessa saker. De är alltså inga verkliga profetior utan vittnar om att mycket i Jesajaboken är senare tillägg. Alltsedan 1800-talet har därför stora delar av Jesajaboken frånkänts profeten Jesaja och tillskrivits andra personer från senare tidsperioder. Bibel 2000 utgår från den bibelvetenskap som är präglad av de ramar som den naturalistiska filosofin sätter för vad som kan vara vetenskapligt möjligt. Låt mig börja med en översiktlig jämförelse mellan tolkningen av några ställen i Jesajaboken före den naturalistiska filosofins genomslag inom bibelvetenskapen och efter att så skett i och med den s k historisk-kritiska bibelforskningen. Före: Jes 7:14 profeterar om ett märkligt tecken på Guds förmåga att rädda Sion, nämligen att en davidisk Messias skall födas av en jungfru. Tillämpningen av detta ställe i Matt 1:22-23 på jungfru Maria och Jesu födelse blir ett tydligt exempel på att Jesus och frälsningen genom honom är förutsagd i GT. Det hebreiska ordet `almá är ordet för en ung kvinna som är sexuellt orörd, dvs en jungfru, och därför översätts ha-`almá korrekt med ”jungfrun” (på grekiska hä parthénos) av judiska lärde långt före Jesu födelse. Efter: Hon som skall föda kan inte vara en jungfru, eftersom jungfrur inte kan bli med barn. Det hebreiska ordet kan därför bara beteckna en giftasvuxen ung kvinna (se BKs not till Jes 7:14). Översättningen ”jungfru” och användningen av Jes 7:14 i Matt 1:22-23 anses felaktig (se BKs not till Matt 1:23). Av förnuftsskäl måste någon åsyftas inom profetens naturliga synkrets. Sålunda påstår BK i noten till Matt 1:23: ”Orden (Jungfrun skall bli havande) syftar i sitt ursprungliga sammanhang på en ung kvinna i Jesajas samtid.” BK avvisar därför översättningen ”Jungfrun skall bli havande” och översätter i stället Jes 7:14 så här: ”Den unga kvinnan är havande.” Nu har man fått bort profetian om en framtida födelse och miraklet att den som skall föda är en jungfru. Verkliga profetior och verkliga mirakler ryms ju inte inom ramen för en naturalistisk världsbild. Före: Jes 9:6 profeterar liksom 7:14 om Messiasbarnets födelse och att detta människobarn är ingen mindre än Gud själv, El gibbór = ”Gud, Hjälten” (så översätter BK dessa ord i Jes 10:21 men inte i Jes 9:6) eller ”den mäktige Guden”. Efter: Jesaja profeterar inte om den kommande Frälsaren utan ”talar antingen om en tronarvinges födelse eller om en kungs tronbestigning” (BKs not till Jes 9:6). Därför ändras översättningen av El gibbór till ”Gudomlig hjälte” just i 9:6 (inte i 10:21) så att kap 9:1-7 kan tillämpas på en vanlig kung i Israel på Jesajas tid. NTs tillämpning av Jesaja 9 på Jesus blir sålunda en förvanskning av den ursprungliga innebörden. Före: Jes 42:1-9; 49:1-13; 50:4-9 och 52:13-53:12 handlar om Guds särskilde Tjänare, som skall komma och utföra Guds frälsningsverk för både Sion och hednafolken. Gud har många utvalda tjänare som Abraham, Mose, David och Israels folk. I Jes 40ff lyfts flera gånger Israel fram som Guds utvalde tjänare. Men denne tjänare har på många sätt svikit sin uppgift: ”Vem är så blind som min tjänare och så döv som min budbärare som jag sänder? Vem är så blind som min förtrogne, så blind som HERRENS tjänare? Du har sett mycket men inte tagit vara på det. Fastän öronen är öppna, lyssnar ingen” (42:19f). Alla Guds tjänare utom Messias, Guds sanne tjänare, är mer eller mindre märkta av synd och kan inte utföra den universella och ställföreträdande gottgörelse som denne specielle Tjänare skall utföra (42:6-7; 49:6; 53:5,11). ”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom” (53:6). Den sanne Tjänaren sviker inte sin uppgift. Han är vad Israel borde vara, trogen i allt, det sanna Israel (49:3), och har en uppgift både mot Israel och mot hednafolken (49:6). Efter: De ovannämnda s k ”Tjänaresångerna” handlar inte enligt de flesta bibelkritiker om en kommande Messias och kan därför inte tillämpas på Jesus så som sker i NT. Eftersom Israel tilltalas som ”du min tjänare” (t ex i 41:8), anser BK att Tjänaren i ”Tjänaresångerna” också avser ”Israels folk” eller ”en grupp inom folket som för profeten representerar det sanna Israel” (ur not till 42:1). Angående 49:1ff säger BK i en not till detta avsnitt: ”Tjänaren kan här liksom annars i Jes 40-55 vara Israel. Tjänaren är då en sinnebild för de israeliter som under fångenskapens lidanden och frestelser varit trogna mot Herren och därför har en uppgift mot folket som helhet och mot andra folk (v. 6; jfr 42:6; 52:10).” Också den tredje Tjänaresången avvisas som messiansk. I en not till 50:4 heter det: ”Den som talar är troligen Israel, som här personifieras som en profet; jfr noter till 42:1 och 49:1ff).” Kan
då den historisk-kritiska bibelvetenskapen komma ifrån
att Jes 52:13-53:12 är en mycket tydlig skildring av den syndfrie
(v 9) Messias ställföreträdande försoningslidande
och död för att vinna frid (v 5) och rättfärdighet
(v 11) för alla syndare? T o m det! BK skriver i noten till
52:13ff: ”Avsnittet 52:13-53:12 är svårtolkat. Ställvis
är texten sannolikt skadad, och översättningen är
osäker. Tjänaren, som här beskrivs som lidande, död
och upprättad, kan liksom annars i Jes 40-55 avse Israel eller
en grupp inom folket; se noter till 42:1; 49:1ff; 50:4. Enligt en
annan tolkning är tjänaren en person, t.ex. profeten själv
eller en kung. I NT tillämpas utsagorna om den lidande tjänaren
på Jesus.” |