"Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren". - Luk. 2:10, 11

Det lilla ordet "eder" skall göra oss glada. Ty med vem talar han? Med stockar eller stenar? Nej, utan med människor, och inte endast med en eller två utan med "allt folk". Vad vill vi då göra inför detta? Vill vi också nu alltjämt tvivla på Guds nåd och säga: "Petrus och Paulus får väl fröjda sig över Frälsaren. Jag får inte göra det. Jag är en arm syndare. Denna ädla, dyra skatt angår inte mig." Käre, om du säger så: "Han tillhör inte mig", så vill jag också säga: "Vem tillhör han då? Har han kommit för gäss, ankor eller kor? Du måste ge akt på, vem han är. Hade han velat hjälpa andra skapade varelser, så hade han blivit en av dem. Men han är endast en människa."

Nåväl! Vem är du? Vem är jag? Är vi inte alla människor? Vem skall ta emot detta barn, om inte just vi människor? Änglarna behöver honom inte. Djävlarna vill inte veta av honom. Men vi behöver honom, och för vår skull har han blivit en människa. Därför tillhör han oss människor, för att vi glada skall ta mot honom, som ängeln här säger: "Åt eder har en Frälsare blivit född."

Är det inte stort och härligt, att en ängel från himlen kommer med detta budskap till människorna och vidare så många tusen änglar är så glada över det, att de sjunger ut sin önskan, att också vi människor skall vara glada och ta emot denna Guds nåd med tacksägelse. Därför skall vi skriva "eder" med eldskrift i hjärtat och med glädje tillägna oss denne Frälsares födelse.