Jag är glömd, borta ur deras hjärtan som vore jag död, jag har blivit som ett krossat
kärl. Ps. 31:13.

Detta låter Gud sina heliga ibland erfara, då han tar tron och tillförsikten ur deras hjärtan. Men det sker av idel godhet, för att vi skall se, hur faderligt han umgås med oss, och för att vår tro skall prövas och tillväxa. I synnerhet gör han det för att bevara de sina från två slags olyckor, som annars skulle följa.

För det första, kunde de då de är starka i anden och modiga, falla på den tanken att de är så av egna krafter. Därför låter han stundom deras tro försvagas, så att de skall se, vad de själva är. Om jag vill tro, så kan jag det inte. Så förödmjukar den store Guden sina heliga och behåller dem i självkännedom.

För det andra gör han sådant för att ge oss förebilder. Ty om vi inte i Skriften hade exempel på heliga, för vilka det gått så, så skulle vi inte kunna bära det, och samvetet skulle säga: Jag allena får lida detta, det måste vara ett tecken på att Gud inte frågar efter mig. Men då vi ser, att det har gått andra heliga på samma sätt, så lär vi därav att invänta stunden för Herrens hjälp.