Fader vår, som är i himmelen. Matt. 6: 9.

När vi anfäktas svårt, och vårt samvete kämpar med Guds dom, då brukar vi inte kalla Gud vår fader utan mycket hellre en orättvis, vred, grym tyrann och domare. Och detta rop, som satan utstöter i vårt hjärta, överröstar vida den Helige Andes rop och uppfattas mycket tydligt. Det verkar nämligen då, som om Gud övergett oss och vill nedstörta oss i helvetet.

Så klagar ofta de heliga i psalmerna: "Jag har blivit som ett krossat kärl." (Ps. 31: 13) "Jag är bortdriven ifrån dina ögon" (Ps. 31: 23). Detta är visserligen inte en suck, som säger: Fader, utan ett vredgat rytande, som innebär att man kallar Gud en sträng domare och grym bödel. Här är det hög tid, att du vänder dina blickar bort från lag, gärningar och ditt samvetes förnimmelse samt med tron omfattar löftet, nämligen nådens och livets ord, som på nytt upprättar ditt samvete, så att du börjar sucka och säga: Huru mycket än lagen anklagar mig, synden och döden förskräcker mig, så lovar du dock, o Gud, nåd rättfärdighet och evigt liv genom Kristus.

Hur väl jag än förnimmer och erfar, att jag tyvärr inte med hela hjärtat kan säga Fader vår, så vill jag ändå försöka och börja liksom barnet jollra. Jag vill dagligen stava därpå, tills jag lärt mig detta Fader vår och kan säga efter denna Kristi predikan så gott jag förmår, jag må sedan göra det bra eller dåligt. Give Gud, att jag ändå skulle kunna stamma fram något därav.