Visa mig, HERRE, din väg, jag vill vandra i din sanning. Bevara mitt hjärta i detta enda: Att jag fruktar ditt namn. Ps. 86:11.

Vad hjälper det mig, om alla människor accepterar mig, ursäktar och förlåter mina synder, om Gud ändå minns och dömer dem? Och vad skadar det åter, om alla varelser påbörda mig synderna, men Gud däremot förlåter och frisäger.

Den som inte aktar Guds dom, han är utan fruktan. Den som är utan fruktan, han åkallar inte Herren. Den som inte åkallar, han finner inte nåd. Därför måste hos en rättsinnig människa alltid finnas fruktan för Guds dom, för den gamla människans skull, som Gud inte kan tåla. Men jämte denna fruktan bör det även finnas hopp till nåden.

Sålunda finns fruktan och hopp i samma hjärta. Guds dom verkar fruktan, så driver fruktan till bön om hjälp, och denna bön vinner nåd. Så länge nu den gamla människan lever, kan denna fruktan, dvs. köttets korsfästande och dödande, inte upphöra eller Guds dom glömmas. Där man åter lever utan denna fruktan, utan denna Guds dom, där lever man inte ett rätt liv för Gud.