Gud var mig nådig, enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet. Ps. 51:3.

David ropar med hög röst: "Gud, var mig nådig." Därigenom förenar han Gud, den helige, och sig själv, syndaren. Han stiger över Guds vredes höga berg och överlåter sig så åt Guds barmhärtighet. Ty det är inte svårt att kalla Gud "Gud" och säga till honom: "Gud, var mig nådig", men det fordras nåd till, att man rätt kan tillägga ordet "mig". Därför skall vi först rätt betrakta och betänka ordet "mig". Det är en riktigt stor syndare, äktenskapsbrytaren David, som säger så.

Här bekänner han, att han är en stor syndare. Och han vågar det oaktat närma sig Gud och vädja till hans nåd. Så skall också vi ropa till Herren. Ofta tränger sig den tanken på oss: Varför skall du be, vet du inte vem du är och vem Gud är? Men vad gör David här? Han tar strax sin tillflykt till Guds barmhärtighet och säger: "Gud, var mig nådig!" Han vill säga: "Jag vet tyvärr väl, att jag är en ond, syndig människa, och att du är from och rättfärdig. Men att jag är så dristig och djärv att be, beror endast på att jag äger ditt ord och dina löften, som säger, att du vill höra syndare och frälsa dem ifrån all nöd."

Därför bör vi också vara så djärva och be med David: "Gud, var mig nådig. Jag är en syndare, men jag vågar ändå ta min tillflykt till din godhet och din stora barmhärtighet. Du har lovat att ge nåd åt alla dem, som törstar och längtar efter rättfärdigheten."

Logos-mappen