Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. - Matt. 6:7

Bered ditt hjärta före bönen, så att du inte frestar Gud. Vad är det annat än att fresta Gud, när munnen pladdrar och hjärtat är skingrat och hågen står till andra föremål? Något löjligare gyckelspel skulle en människa aldrig kunna få se, än om hon kunde få se de tankar, som ett kallt oandäktigt hjärta kastar om varandra i bönen. Bönen vill ha hjärtat helt och hållet ensamt och allena, så framt det annars skall vara en god bön.

I sanning märker man, att det är den rätte Mästaren som formulerat och lärt Fader vår. Och det är jämmer över all jämmer, att en sådan mästares bön skall bli så utan andakt genomfladdrad och genompladdrad i hela världen. Många ber måhända några tusen Fader vår om året, vilka, om de skulle be i tusen år, ändå inte bett en enda bokstav eller punkt därav. Summa: "Fader vår" är den största martyr på jorden, ty var man plågar och missbrukar det.

Ju större andakten är i anden, desto färre ord begagnar man. Ty man känner, hur alldeles omöjligt det är att med ord uttrycka det så, som man tänker och gärna ville säga det. Därför är sådana få ord av anden alltid så stora och djupa, att ingen kan förstå dem, som inte har del av samma ande. Men för de oandliga är sådana ord alltid ringa aktade och alldeles utan saft och smak, eftersom de själva med många ord och stort skriande uträttar sina saker. Ty de menar, att de skall bli hörda för sina många ords skull. Men om man menar att man bör prisa Gud med många ord, skriande och buller, så beter man sig, som om han var döv eller som om han inte visste något, och som om man ville uppväcka och undervisa honom. En sådan vantro om Gud leder mera honom till skam än till hans pris.