Hon sade: "Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord." Då svarade Jesus henne: "Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill." - Matt. 15:27, 28

Är inte detta ett mästerstycke? Kvinnan fångar Kristus i hans egna ord. Han liknar henne vid en hund. Det förlåter hon honom och ber inte om mera än att han låter henne vara en hund, som han själv kallar henne. Vad skulle han nu göra? Han var fångad. En hund ger man ju brödsmulorna under bordet. Det är hans rättighet. Därför går han in på att ge kvinnan vad hon begär. Hon är inte en hund, utan ett Israels barn.

Detta är skrivet oss alla till undervisning och tröst, att vi skall veta, hur djupt Gud hemlighåller sin nåd för oss, och att vi inte skall bedöma Gud efter vårt tycke och våra känslor utan helt efter hans ord. Ty här ser du, att om än Kristus först visar sig hård, så avkunnar han ingen slutdom, han säger inte "nej". Allt vad han svarar lyder väl som "nej", men det är inte "nej", utan det är svävande och lämnar rum för annat utslag.

Därmed anges, hur vårt hjärta är beskaffat i frestelsen. Kristus visar sig här sådan, som vårt hjärta känner honom vara i frestelsen. Det menar, att allt inte är annat än bara "nej", men det är ändå inte sant. Därför måste man vända sig från dylika känslor och förstå och hålla fast vid det fördolda "ja", som finns under och över alla "nej", med fast tro på Guds ord, som denna kvinna gör, och ge Gud rätt i hans utslag över oss. Då har vi vunnit, och vi fångar honom i hans egna ord.