Sedan sade HERREN till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare." - 2 Mos. 14:15

Mose ropade visst inte, utan han var förtvivlad. Han var nämligen i den största nöd. Otron syntes härska i honom, inte tron. Ty han såg Israels folk så innestängt av berg, av egyptiernas krigshär och av havet, att man inte kunde komma undan på något sätt. Här vågade Moses inte ens ge ett ljud ifrån sig. Hur kunde han då ropa?

Det var Andens suck Gud hörde. Därför skall vi i nöden inte döma efter vårt hjärtas förnimmelse utan efter Guds ord, som lär, att den Helige Ande ges åt förskräckta och bedrövade hjärtan, eftersom vi då har störst behov av hans hjälp och tröst. Han är oss allra närmast, när vi är som svagast och närmast förtvivlan. Ty han uträttar sitt verk i dem som är mycket förskräckta, såsom Moses här. Han såg framför sig döden, vart han än vände sin blick. Han befanns vara i största nöd och hörde djävulen viska i hjärtat: "Hela detta folk skall i dag gå under, och du bär ensam skulden därtill."

Då manade den Helige Ande gott för honom med outsäglig suckan, så att Moses i samme Ande suckade till Gud. Och denna svaga suck är i Guds öron det allra starkaste rop och uppfyller så himmel och jord, så att Gud inte kan höra något annat, ty det nedtystar allt annat.