Ty vi lever här i tro, utan att se. - 2 Kor. 5:7

Då hjärtat är uppfyllt av evangelium, blir det genom ordet fästat i Kristus och förs helt stilla ur helvete och synd, fast själen fortfarande känner synden. Då börjar en svår kamp. Känslan strider mot Anden och tron åter mot känslan. Tron låter förnuft och känsla fara, tillsluter ögonen, och håller sig t.o.m. i döden enbart till ordet. Känslan åter stannar vid det, som hon med förnuft och yttre sinnen kan fatta.

Så strider känslan mot tron, och tron mot känslan. Ju mera tron i denna kamp växer, desto mera avtar känslan, och tvärtom. Synder klibbar ännu vid oss, som högfärd, girighet, vrede och allt vad de heter, och det därför att de skall öva oss i tron, för att tron dag efter dag skall tillta, och människan slutligen alltigenom bli en kristen och helt gömma sig i Kristus. Ty som den ena böljan efter den andra reser sig på havet och störtar mot stranden, som om de ville skölja bort den, men bryts endast och upplösas, så rusar även synderna över oss och vill gärna bringa oss i förtvivlan. Men de måste ändå ge vika och slutligen helt utplånas.

En kristen lever ett så besvärligt liv, som om han skulle gå på en smal stig, ja, på idel stenskärvor. Djävulen hugger utan återvändo efter oss med sitt gap, för att kunna bringa oss i otålighet och förtvivlan. Därtill strider världen mot oss och vill inte ge vika för oss eller låta oss fara till himlen. Slutligen ligger vårt kött oss på halsen, så att vi på alla sidor är ansatta. Och själva vägen är så smal, att det utom allt detta är möda nog att vandra den. Ändå måste vi igenom, eller så bli världens och djävulens byte. Därför tänk efter, vill du vara en kristen, så vandra i tro.