Sara dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans land. Och Abraham kom för att sörja Sara och begråta henne. - 1 Mos. 23:2

Att Abraham höll dödsklagan över Sara och sörjde henne är omtalat, därför att det inte är något syndigt att man sörjer, bedrövas och lider för deras skull, som dör ifrån oss. Fastän vi alla skall dö, är vi likväl genom kärleken ställda till varandra i det förhållandet, att var och en skall unna den andra att leva, liksom vi alla är förbundna med varandra på det sättet, att vi är fattiga och "äter vårt bröd i vårt anletes svett". Samtidigt skall då kärleken vara vaksam och bära omsorg om nästans armod och nöd.

Gud vill inte genom evangelium utrota vår natur, utan han låter det vara, som är för oss naturligt, men riktar det in på rätt väg. Det är naturligt för oss, att en far älskar sitt barn, hustrun älskar mannen och gläder sig, när det går båda väl och tvärtom. En kristen tar inte någon hänsyn till detta inför Gud i sin tro, om också allt skulle gå under, men i kärleken skall man ta sig an andras nöd som sin egen nöd och handla efter kärlekens bud. Annars hade Gud inte låtit omtalas, att den store patriarken Abraham begråter sin hustru, om det inte skulle tjäna hans syfte.

Därför styr Gud det så, att dylika känslor alltjämt finns i vårt hjärta, men han vill likväl, att vi genom tron övervinner dem och inte tvivlar på eller avfaller från Gud.