Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom. - Rom. 8:17

Här hör du vad som är de kristnas höga berömmelse, ära och härlighet. Lämna då åt världen all hennes prakt, högfärd och ära, vilket allt endast är ett djävulens bländverk. Men räkna nu själv ut, vad det betyder, att en arm, eländig syndare inte kallas Guds träl eller tjänare utan Guds son och arvinge. Vem kan nog beprisa en sådan härlighet? Den kan sannerligen varken utsägas eller prisas.

Men här ser vi, hur stor den mänskliga svagheten är. Ty om vi skulle tro utan allt tvivel, vad skulle vi då frukta för, och vem skulle vilja eller kunna göra oss skada? Den som nu av hjärtat kan säga till Gud: "Du är min käre Fader, och jag ditt barn", skall visserligen kunna trotsa alla djävlar från helvetet och frimodig och glad förakta allt världens motstånd och hat. Han har ju i denne Fader en sådan Herre, för vilken alla varelser måste darra, och utan vilkens tillåtelse de ingenting förmår. Och dessutom har han ett sådant arv, som ingen skapad varelse kan fördärva eller ta ifrån honom.

Det anses ju för en stor ära och härlighet på jorden att vara en mäktig och berömd konungs eller kejsares barn. Hur mycket större skulle det inte vara, om någon i sanning kunde berömma sig av att vara en överängels son. Men vad är allt detta emot det att få vara Guds barn och arvinge. Ty ett sådant barnaskap och arv måste visserligen medföra en stor, outsäglig härlighet, rikedom, makt och ära i himmel och på jord.