I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda. - Kol. 2:3

Skriften framställer Kristus för oss på två sätt. Först som en gåva. När jag har honom på det sättet, då har jag allt, så att ingenting fattas mig. Han är min med allt, vad han har och förmår. Och fastän jag gjort många och stora synder, så har han ändå trätt i mitt ställe och utgett sig själv för mig.

Sedan framställer Skriften Kristus för oss även som ett exempel vilket vi skall efterfölja, så att vi skall ha honom till en spegel, i vilken vi ser och lär känna våra synder, för att vi inte skall bli säkra. Men jag vill likväl inte låta honom framställas för mig till ett exempel, såvida inte jag har min sak klar med Gud. Ty när det går mig illa, när nöd och ångest kommer på, då vill jag inte höra eller veta något annat om Kristus, än att han har utgett sig för mina synder, övertäckt mig med sin rättfärdighet och för mig uppfyllt allt det, som fattas i mitt liv. Sådant är nyttigt att veta, inte endast därför att var och en själv skall ha denna tröst i frestelser, utan även därför att vi därmed skall komma andra frestade själar till hjälp.

Det är Guds förtjänst, att han har klätt sin Son i vårt kött och blod, och för vår skull låtit honom bli människa, lik oss, ändå utan synd. Och denna hemlighet är ett av Guds allra största underverk och välgärningar, som inget människohjärta rätt kan fatta. Och ändå är vi så kalla och otacksamma. Vilken fördärvad natur har vi inte fått! Tvi dig, du Adams skändliga fall, som gjort att jag inte kan rätt älska denne, som så dyrt har förlossat mig från evig död, djävul och helvete!